(Insändt.) Till Redaktören af Aftonbladet. Det förundrar mig, att M. H. icke allvarligt granskat en af Stadstidningens mjölkoch vatten-artiklar, som nyligen uppdukades, neml. ett slags försök att filosofera om Opposition. Den är alldeles lik bemälte blads öfriga filosofi: ingen ting godt och ingen ting ondt, ingen ting varmt och ingen ting kallt, utan en ljum justemilieu-soppa, egentligen kokad för att under hand smyga fram vissa favorit-insinuationer, dem man icke vågar säga rent ut. Produkten är i det hela så obetydlig, att ingen kan blifva förledd deraf, om ock någon skulle orka genomgäspaden. Men då man vid en Statstidning fåstar: det begrepp, att den uttrycker -styrelsens tänkesätt eller åtminstone icke strider emot dem, torde dock dessa ledsamma krior böra något belysas. De hafva en viss negatif förtjenst, neml. att vara uppsatta i en moderat stil, d. v. s. att det är under höfliga termer, som man låter påskina sin lilla portion af fruktan och ondksa. Detta kallar man uppfostran och skryter deraf, såsom af ett vackert motstycke till den hårdare ton, som någon gång kan vara följden af en genom låga beskylluingar uppväckt harm eller af en lifligt glödande öfvertygelse. En. annan anmärkning måste hvar och en göra, som sett andra länders offlciella blad och jemfört, dem med vårt; de gripa in i de vigtigaste frågorna för dagen; vårt offiaella blad deremot rörer sig inom de allmänna satsernas verld, kriornas och: exercitiernas sneda vandringsplaner. Någon gång får man se en uppsats öfver ett förevarande diskussionsämne; och då framträder den under det anspråkslösa namnet af Beriktigande, som NB. ingen ting beriktigar, såsom en i denna fråga kompetent person, hjelphustrun Minerva, sjelf intygat, utan tvertom, genom skefheter och ofta rent af falska uppgifter, ger lastarenom -ytterligare rum och intrasslar, i stället för att reda. Den nämnda kiian om Opposition (förmodligen foster af någon utomordenthg talang att strifva oändligt vål och säga oändligt litet) begynner med en liknelse om Regeringarnes expansionskraft, som skall hindras att utvidga sig allt för mycket, hvarigenom således Oppositionen skulle bestå i en utifrån komprimerande kraft. Detta är väl i och för sig sjelft föga värdt att anmärkas ty man kan göra liknelser så mycket man behagar, och de halta ändock mer eller mindre allesamman. Mindre hade dock vår statsförfattare haltat, om han alldeles omvändt liknelsen och föreställt styrelserna såsom begåfvade med adstringenta, tillsnörpande tendenser, och oppositionens sträfvande såsom riktadt ufåt, såsom jemnt arbetande att lösgöra sig ochandra ur de hårdt tillknutna, centraliserande trådarna. Men likagodt! Låtom oss komma till oppositionen. Detta tankeväsende, såsom hon helt näpet kallas, får naturligtvis sittberöm. Hon duger till det, och till det, och täl det, och är allt för charmant -— blott hon låter bli att uträtta någonting. Hon duger att hämma regeringsmaktzns öfverdrift; men naturligtvis existerar aldrig demna öfverdrift — att inom de gränser, som statsförfattningens beskaffenhet utstakar för den styrande myndighetens verksamhet återhålla densamma; men naturligtvis äro gränserne aldrig öfverträdda. Här måste man betrakta ett ordsvall, som alldeles förstört den lilla mening, som skulle finnas, Statsförfattningens, lagens bokstaf är det, som utsätter gränserna för magten; men hvad har beska ffenheten der att göra? Utomordentliga talanger måtte egentligen boi rundade perioder, hvilka ofta äro stora fiender till skarp bestämdhet och logisk riktighet. Nu kommer det stora men, som öppnar förf:s innersta och visar, att allt, hvad han erkände till oppositionens fördel, var toma xomplimenter. Den opposition, som sträfvar att sjelf styra Öce. — se där låg knuten! — Men säg mig: hvad menar M. H. med opposition? — är hon blott en kammarrätt, en anmärknings-fabrikant? Huru skall hon hämma? regeringens expansionskraft? Genom tårar och böner? Jag kan icke göra mig annat begrepp om en oposition, än att den strider för vissa grundsatser, mot hvilka regeringen sträfvar, och tvärtom. Ar hon allvar, så vill hon naturligvis använda alla medel, dem hon äver. för att göra sina grundsatser gällande. Lyc