(Insändt.)
Till Redaktören af Aftonbladet.
Det förundrar mig, att M. H. icke allvarligt granskat
en af Stadstidningens mjölk- och vatten-artiklar, som
nyligen uppdukades, neml. ett slags försök att filosofe-
ra om Opposition. Den är alldeles lik bemälte blads
öfriga filosofi: ingen ting godt och ingen ting ondt, ingen
ting varmt och ingen ting kallt, utan en ljum juste-
milieu-soppa, egentligen kokad för att under hand smyga
fram vissa favorit-insinuationer, dem man icke vågar
säga rent ut. Produkten är i det hela så obetydlig,
att ingen kan blifva förledd deraf, om ock någon
skulle orka genomgäspaden. Men då man vid en
Statstidning fåstar: det begrepp, att den uttrycker -sty-
relsens tänkesätt eller åtminstone icke strider emot dem,
torde dock dessa ledsamma krior böra något belysas.
De hafva en viss negatif förtjenst, neml. att vara upp-
satta i en moderat stil, d. v. s. att det är under höf-
liga termer, som man låter påskina sin lilla portion af
fruktan och ondksa. Detta kallar man uppfostran
och skryter deraf, såsom af ett vackert motstycke till
den hårdare ton, som någon gång kan vara följden af
en genom låga beskylluingar uppväckt harm eller af en
lifligt glödande öfvertygelse.
En. annan anmärkning måste hvar och en göra, som
sett andra länders offlciella blad och jemfört, dem med
vårt; de gripa in i de vigtigaste frågorna för dagen;
vårt offiaella blad deremot rörer sig inom de allmän-
na satsernas verld, kriornas och: exercitiernas sneda
vandringsplaner. Någon gång får man se en upp-
sats öfver ett förevarande diskussionsämne; och då
framträder den under det anspråkslösa namnet af Be-
riktigande, som NB. ingen ting beriktigar, såsom en i
denna fråga kompetent person, hjelphustrun Minerva,
sjelf intygat, utan tvertom, genom skefheter och ofta
rent af falska uppgifter, ger lastarenom -ytterligare rum
och intrasslar, i stället för att reda.
Den nämnda kiian om Opposition (förmodligen fo-
ster af någon utomordenthg talang att strifva oänd-
ligt vål och säga oändligt litet) begynner med en lik-
nelse om Regeringarnes expansionskraft, som skall
hindras att utvidga sig allt för mycket, hvarigenom så-
ledes Oppositionen skulle bestå i en utifrån komprime-
rande kraft. Detta är väl i och för sig sjelft föga
värdt att anmärkas ty man kan göra liknelser så
mycket man behagar, och de halta ändock mer el-
ler mindre allesamman. Mindre hade - dock vår
statsförfattare haltat, om han alldeles omvändt lik-
nelsen och föreställt styrelserna såsom begåfvade med
adstringenta, tillsnörpande tendenser, och oppositionens
sträfvande såsom riktadt ufåt, såsom jemnt arbetande
att lösgöra sig ochandra ur de hårdt tillknutna, centra-
liserande trådarna.
Men likagodt! Låtom oss komma till oppositionen.
Detta tankeväsende, såsom hon helt näpet kallas, får
naturligtvis sittberöm. Hon duger till det, och till det,
och täl det, och är allt för charmant -— blott hon lå-
ter bli att uträtta någonting. Hon duger att hämma
regeringsmaktzns öfverdrift; men naturligtvis existerar
aldrig demna öfverdrift — att inom de gränser, som
statsförfattningens beskaffenhet utstakar för den styran-
de myndighetens verksamhet återhålla densamma; men
naturligtvis äro gränserne aldrig öfverträdda. Här måste
man betrakta ett ordsvall, som alldeles förstört den lilla
mening, som skulle finnas, Statsförfattningens, lagens
bokstaf är det, som utsätter gränserna för magten; men
hvad har beska ffenheten der att göra? Utomordentliga
talanger måtte egentligen boi rundade perioder, hvilka
ofta äro stora fiender till skarp bestämdhet och logisk
riktighet.
Nu kommer det stora men, som öppnar förf:s inner-
sta och visar, att allt, hvad han erkände till opposi-
tionens fördel, var toma xomplimenter. Den opposi-
tion, som sträfvar att sjelf styra Öce. — se där låg
knuten! — Men säg mig: hvad menar M. H. med
opposition? — är hon blott en kammarrätt, en an-
märknings-fabrikant? Huru skall hon hämma? re-
geringens expansionskraft? Genom tårar och böner?
Jag kan icke göra mig annat begrepp om en
oposition, än att den strider för vissa grundsatser, mot
hvilka regeringen sträfvar, och tvärtom. Ar hon allvar,
så vill hon naturligvis använda alla medel, dem hon
äver. för att göra sina grundsatser gällande. Lyc-