följd intill närvarande dagar. Ludvig den XVI:s tra-
giska regering, republikens skräckscener, Napoleons ro-
mantisia lefnadsbana, restaurationen, Jali- bedrifterna,
upploppen under Ludvig Filips styrelse, äro blott sär-
skilda tilldragelser i samma stora revolution, den der,
upprunnen ur nationens karakter, icke förr skall sluta,
än de stormiga elementerna af denna karakter hunnit
sätta sig till fred och harmoni. Detta är den enda
åsigt af Franska revolutionen, som kan trösta oss för de
fasor, hvarigenom dena utmärkt sig.
I mångas tycke ges det ingenting, som kan försona
hennes brott, — ingen stråle af lins faller på den mör-
ka tafla af grymhet och lidande hon framställer, — allt
är kolsvart med förtviflan och förtryck; och den: tiden
betraktas såsom en förfärlig, isolerad epok j mennisko-
slägtets historia, lika bestämdt afskiljd från allt hvad der
förut varit, som hvad derpå följt, utan annan lärdom att
gifva oss, än den om vår onda natur, om ansträngnin-
gen hos ett folk, som förtäres af sin egen våldsamhet,
och om en nation, som omsider återkommer från sin
galenskap, liksom den rasande Herkules, endast för att
sätta sig ned och gråta öfver sina slagtade barn. Dessa
åsigter äro naturliga hos menniskor, som sjelfva belef-
vat skräckregeringeos rysliga dagar; och vi hysa en
djup sympati och aktmng för deras känslor, hvilka
i högljudd förtrytelse yttrat sin afsky för bedrifter, som
tyckas snarare hafva varit afgrundsandars än menniskors;
men vi tvifla derjemte på att dylika personer äro bäst
i stånd att bedöma följderna och verkan af dessa
dåd. I det ögonblick, då tordönet drager fram
öfver ens hufvud, och rycker ner boningarna och
slår grödan till marken, är ej just mången fal-
len för betraktelser öfver den hälsosamma ath-
mosfer, som skall följa derpå, den ökade bördigheten af
de öfversvämmade fälten, eller de skona bygder, som
en gång skola resa sig ur ruinerna omkring honom.
All tanke är absorberad i stundens fasa. Så är det ock
med dem, som lefva midt i orkanerna afen revolution;
ett annat slägte måste växa upp förrän dess goda verk-
ningar kunna inses. Men denna tid ar nu kommen,
då det begynner erkännas, att mycket godt blifvit så-
junda verkadt.
En Amerikansk resande, som för första gången reser
öfver från England till Frankrike, förvånas öfver det verk-
liga förhållandet, att personlig frihet herrskar i högre
grad utv det sednare landet. I Frankrike hafva de sto-
ra mägliga familjerna från gamla tidn redan sett sina
dagar; pärskapet är der en skugga; de stora länderierna
hafva blifvit söndrade och fördelade bland en mängd
oberoende possesionater; en republikansk enkelhet har
inträdt i ställe för den aristokratiska rikedomen. Detta
är ett verk af en tidig revolution. Icke var det heller
epoken som gjorde detta; alla fjettrar blefvo plötsligt
brutna, och folket fann sig fritt; fängelseportarne voro
öppnade, och fångarna gingo obehindradt sin väg, med
hela vida verlden framför sig, och ingen som styrde
eller ledde dem. Nationen insåg först, då den hemta-
de andan efter sina våldsbragder, att ett stort föremål
redan blifvit vunnet. Förtryckarne voro slagne, och frihe-
ten erofrad. Ett vidt svalg, som nu en gång för alla blifvit
tillryggalagdt, och i hvars vrakuppfyllda störtsjöar bi-
skopsmössor och stafvar, spiror och diademer vältrade
om hvarandra, gapade emellan nationen och slafveriet,
och, likt det befriade folket i forntiden, uppstämde
Frankrikes söner modigt frihetens lofsång, ehuru en öcken
af anarki och förbistring låg framför dem.
De utomordenvthga ansträngningar, som karakterisera-
de den första revolutionen i Frankrike, gingo icke för-
lorade. Äfven under Napoleons jernspira kan man all-
. tid skönja deras verkningar just i den energi som törde
honom till haus eröfringar. Revolutionens flod rullade
aldrig tillbaka igen. Napoleon var den genius, som
ledde dess lopp, men att hejda den, dertill var äfven
han för svag. Den kunde aldrig hejdas, och Frankrike,
vid hans fall eröfradt och förödmjukadt, med främlingar
lägrade i sin hufvudstad, ach sin jord befläckad med
egna legioners blod, var ännu alltid fritt; fritt genom
det-offerblod, som i förra strider blifvit utgjutet, fritt
emedan ,den anda som föranledt dessa strider, var
lefvande i djupet af dess söners hjertan och aldrig
kunde qväfvas.
ÅMyckaot hans af Krancmännen khbliftit ojnrdt för tillväga