följd intill närvarande dagar. Ludvig den XVI:s tragiska regering, republikens skräckscener, Napoleons romantisia lefnadsbana, restaurationen, Jalibedrifterna, upploppen under Ludvig Filips styrelse, äro blott särskilda tilldragelser i samma stora revolution, den der, upprunnen ur nationens karakter, icke förr skall sluta, än de stormiga elementerna af denna karakter hunnit sätta sig till fred och harmoni. Detta är den enda åsigt af Franska revolutionen, som kan trösta oss för de fasor, hvarigenom dena utmärkt sig. I mångas tycke ges det ingenting, som kan försona hennes brott, — ingen stråle af lins faller på den mörka tafla af grymhet och lidande hon framställer, — allt är kolsvart med förtviflan och förtryck; och den: tiden betraktas såsom en förfärlig, isolerad epok j menniskoslägtets historia, lika bestämdt afskiljd från allt hvad der förut varit, som hvad derpå följt, utan annan lärdom att gifva oss, än den om vår onda natur, om ansträngningen hos ett folk, som förtäres af sin egen våldsamhet, och om en nation, som omsider återkommer från sin galenskap, liksom den rasande Herkules, endast för att sätta sig ned och gråta öfver sina slagtade barn. Dessa åsigter äro naturliga hos menniskor, som sjelfva belefvat skräckregeringeos rysliga dagar; och vi hysa en djup sympati och aktmng för deras känslor, hvilka i högljudd förtrytelse yttrat sin afsky för bedrifter, som tyckas snarare hafva varit afgrundsandars än menniskors; men vi tvifla derjemte på att dylika personer äro bäst i stånd att bedöma följderna och verkan af dessa dåd. I det ögonblick, då tordönet drager fram öfver ens hufvud, och rycker ner boningarna och slår grödan till marken, är ej just mången fallen för betraktelser öfver den hälsosamma athmosfer, som skall följa derpå, den ökade bördigheten af de öfversvämmade fälten, eller de skona bygder, som en gång skola resa sig ur ruinerna omkring honom. All tanke är absorberad i stundens fasa. Så är det ock med dem, som lefva midt i orkanerna afen revolution; ett annat slägte måste växa upp förrän dess goda verkningar kunna inses. Men denna tid ar nu kommen, då det begynner erkännas, att mycket godt blifvit såjunda verkadt. En Amerikansk resande, som för första gången reser öfver från England till Frankrike, förvånas öfver det verkliga förhållandet, att personlig frihet herrskar i högre grad utv det sednare landet. I Frankrike hafva de stora mägliga familjerna från gamla tidn redan sett sina dagar; pärskapet är der en skugga; de stora länderierna hafva blifvit söndrade och fördelade bland en mängd oberoende possesionater; en republikansk enkelhet har inträdt i ställe för den aristokratiska rikedomen. Detta är ett verk af en tidig revolution. Icke var det heller epoken som gjorde detta; alla fjettrar blefvo plötsligt brutna, och folket fann sig fritt; fängelseportarne voro öppnade, och fångarna gingo obehindradt sin väg, med hela vida verlden framför sig, och ingen som styrde eller ledde dem. Nationen insåg först, då den hemtade andan efter sina våldsbragder, att ett stort föremål redan blifvit vunnet. Förtryckarne voro slagne, och friheten erofrad. Ett vidt svalg, som nu en gång för alla blifvit tillryggalagdt, och i hvars vrakuppfyllda störtsjöar biskopsmössor och stafvar, spiror och diademer vältrade om hvarandra, gapade emellan nationen och slafveriet, och, likt det befriade folket i forntiden, uppstämde Frankrikes söner modigt frihetens lofsång, ehuru en öcken af anarki och förbistring låg framför dem. De utomordenvthga ansträngningar, som karakteriserade den första revolutionen i Frankrike, gingo icke förlorade. Äfven under Napoleons jernspira kan man all. tid skönja deras verkningar just i den energi som törde honom till haus eröfringar. Revolutionens flod rullade aldrig tillbaka igen. Napoleon var den genius, som ledde dess lopp, men att hejda den, dertill var äfven han för svag. Den kunde aldrig hejdas, och Frankrike, vid hans fall eröfradt och förödmjukadt, med främlingar lägrade i sin hufvudstad, ach sin jord befläckad med egna legioners blod, var ännu alltid fritt; fritt genom det-offerblod, som i förra strider blifvit utgjutet, fritt emedan ,den anda som föranledt dessa strider, var lefvande i djupet af dess söners hjertan och aldrig kunde qväfvas. ÅMyckaot hans af Krancmännen khbliftit ojnrdt för tillväga