LITTERATUR.
Skildring af Orienten 1830, 1831, af M. Michaud
och It... Poujoulat. Ofversättning, Första de-
len, 309 sidor, stor 8:0).
i (Slut fr. gåtdagsbl.)
Författarens politiska och rehgiösa meningar kunna nå-
gorlunda inhämtas af följande, deri fråga är om Athen:
Vi hafva nu genomvandrat Illisi däld och taga vägen
till Musei kulle. Vid kullens sluttning finnas grottor,
urholkade i klippan. Somliga tro, att de varit grafvar,
andra: taga dem för Areopagens fängelser. Vi inträdde
i den märkvärdigaste af dessa grottor, som man van-
ligtvis kallar Sokrates fängelse; det ar ett fyrkantigt
rum af 5 eller 6 fots höjd, som kan hafva 8 a 10 fots
längd och bredd. En så trång rymd tillåter oss ej tro,
det Sokrates der varit inspärrad, ty historien säger oss
att filosofiens ryktbare martyr mottog i sitt fängelse en
stor mängd vänner. Man vet, att Sokrates drack gif-
tet och spatserade intill sin sista stund, i närvaro , af
flera sina lärjungar, så att allt detta kunde icke ske i det lilla
rum, vi sett. Jag såg ofvanför grottan flera hål huggna
i klippan. Allt visar, att stolpar varit fästade deri, för
att stödja en yttre byggnad, lutande mot klippan; den-
na byggnad kan möjligtvis ha varit Areopagens verkli-
a fängelse, och grottan en särskild kula, hvarest man
vid vissa tillfällen inspärrade brottslingar, men att So-
krates haft till fängelse den nu mera forsvunna byggna-
den. För öfrigt måste man undra på att Sokrates lär-
jungar, så intagne af vördnad för hans minne och af
sorg öfver hans förlust, icke hafva efterlemnat något,
som kuhbnat skingra våra tvifvelsmål, och hvarigenom
vi kunnat med dem vara närvarande vid hans sista ö-
gonblick på samma ställe, der de församlat sig. Hvilka
rörande taflor, historien uppdragit åt oss! Hvilka min-
nen af Fedon! Jag kan icke dervid fästa min tanka
utan att röras; men vi hafva i våra dagar sett så mån-
a offer för menniskornas orättvisa, så många dygdens
och vishetens martyrer, att vi måste gömma en del af
vår smärta åt samtida olyckor. Jag skulle kunna upp-
draga en jemförelse, som ej utfölle helt oah hållet till
fördel för nyare tider, ty i dessa olyckliga tider äro de
passioner, som gifva döden, och som dygdens anblick
uppretar, råare och grymmare, än i Militi och Aniti da-
gar. Hvilken är bland oss den till döden fällde, som
man förunnat att tillbringa sina sista timmar med dem
han älskade? hafva vi någonsin hört omtalas, det böd-
larne samtyckt att afbida solens nedgång för domens
verkställighet ? Säg mig, om det funnits en fångvaktare,
som Sökt stifta vänskap med fången, som gick till dö-
den, och bedt honom om ursäkt för fängelsets stränghet?
Sedan jag talat om den, som oraklet förklarat för den
visaste af menniskor, vågar jag icke vända tankan på mig
sjelf; men har jag icke, hksom Sokrates, sew framför
mig en död, hvilken jag ej förtjenat? Ack! om det va-
rit mig tillatet att dö bland mina vänner, kanhända
skulle jag då icke gilvit mig mödan att fly, utan, nöjd
med att få emottaga deras, afskedshelsning, skulle jag
lemmat detta lif, som en hörda. för tung att bära i den
nda tiden.