LITTERATUR. Skildring af Orienten 1830, 1831, af M. Michaud och It... Poujoulat. Ofversättning, Första delen, 309 sidor, stor 8:0). i (Slut fr. gåtdagsbl.) Författarens politiska och rehgiösa meningar kunna någorlunda inhämtas af följande, deri fråga är om Athen: Vi hafva nu genomvandrat Illisi däld och taga vägen till Musei kulle. Vid kullens sluttning finnas grottor, urholkade i klippan. Somliga tro, att de varit grafvar, andra: taga dem för Areopagens fängelser. Vi inträdde i den märkvärdigaste af dessa grottor, som man vanligtvis kallar Sokrates fängelse; det ar ett fyrkantigt rum af 5 eller 6 fots höjd, som kan hafva 8 a 10 fots längd och bredd. En så trång rymd tillåter oss ej tro, det Sokrates der varit inspärrad, ty historien säger oss att filosofiens ryktbare martyr mottog i sitt fängelse en stor mängd vänner. Man vet, att Sokrates drack giftet och spatserade intill sin sista stund, i närvaro , af flera sina lärjungar, så att allt detta kunde icke ske i det lilla rum, vi sett. Jag såg ofvanför grottan flera hål huggna i klippan. Allt visar, att stolpar varit fästade deri, för att stödja en yttre byggnad, lutande mot klippan; denna byggnad kan möjligtvis ha varit Areopagens verklia fängelse, och grottan en särskild kula, hvarest man vid vissa tillfällen inspärrade brottslingar, men att Sokrates haft till fängelse den nu mera forsvunna byggnaden. För öfrigt måste man undra på att Sokrates lärjungar, så intagne af vördnad för hans minne och af sorg öfver hans förlust, icke hafva efterlemnat något, som kuhbnat skingra våra tvifvelsmål, och hvarigenom vi kunnat med dem vara närvarande vid hans sista ögonblick på samma ställe, der de församlat sig. Hvilka rörande taflor, historien uppdragit åt oss! Hvilka minnen af Fedon! Jag kan icke dervid fästa min tanka utan att röras; men vi hafva i våra dagar sett så måna offer för menniskornas orättvisa, så många dygdens och vishetens martyrer, att vi måste gömma en del af vår smärta åt samtida olyckor. Jag skulle kunna uppdraga en jemförelse, som ej utfölle helt oah hållet till fördel för nyare tider, ty i dessa olyckliga tider äro de passioner, som gifva döden, och som dygdens anblick uppretar, råare och grymmare, än i Militi och Aniti dagar. Hvilken är bland oss den till döden fällde, som man förunnat att tillbringa sina sista timmar med dem han älskade? hafva vi någonsin hört omtalas, det bödlarne samtyckt att afbida solens nedgång för domens verkställighet ? Säg mig, om det funnits en fångvaktare, som Sökt stifta vänskap med fången, som gick till döden, och bedt honom om ursäkt för fängelsets stränghet? Sedan jag talat om den, som oraklet förklarat för den visaste af menniskor, vågar jag icke vända tankan på mig sjelf; men har jag icke, hksom Sokrates, sew framför mig en död, hvilken jag ej förtjenat? Ack! om det varit mig tillatet att dö bland mina vänner, kanhända skulle jag då icke gilvit mig mödan att fly, utan, nöjd med att få emottaga deras, afskedshelsning, skulle jag lemmat detta lif, som en hörda. för tung att bära i den nda tiden.