dels bör man besinna, att dessa tillfällen icke varit så ömt högtidliga, så faderligt passionsfria, som en Ephori afskedsord till en sktole-ungdom böra vara. En programmförfattare talar till mogande mäny, till hospitibus et magnis litterarum patronis; och en högtidsdagspoet är ingalunda officiel, utan går, med sina produkter, i det hela bredvid den stora ceremonien, såsom Pierre Gringoire hos Hugo, med sin mystere, lika oviss som han, om någon ens vill höra på pjecen, och ännu ovissare, om han skall få en skilling för den. En Daniel OConnell och dylika, resa land och rike omkring och hålla tal; men detta sker dock privat, och man har nästan aldrig i en verkligen officire! adress, hört, till ex. en förman predika bitter polemik för sina underlydande. Man vill gerna gömma dylikt till ställen, der svar kan fås. Till och med då de obsolutistiska kabinetterna utdela varningar och förmaningar, sker det med iakttagande af en sorts värdighet, som icke tillåter låga ord och uttryckhgt framdragande af vissa individer. eller tidningar. Hos dyhka vore motsatsen likväl förlåtligare; då de äro politiska myndigheter, som hafva att göra med män, ja med män på en politisk bana. Men förgäfves skall man söka ett exempel af en icke politisk förman, af en andelig fader, som i ett högtidligt afskedsögonblick till barn yttrat Något sådant, som Hr T. funnit sig anständigt att upduka för sin skole-ungdom. Vi hafva redan en gång yttrat oss öfver det stora talet; men det ar i sanning så rikt på materialier för kritiken, och innehåller så många oriktigheter i tanka och uppgifter, att vi ej böra underlåta yttra derom ännu några ord. J Medelklassens framträngande och England äro två ämnen, som våra politiska författare minst känna och mest misstyda. Medelklassen är icke någon ny formatign öfver allt, (så vida man ieke kallar 2 a 300 års ålder nyhet), och minst är den det just i England. Där är hvarje jordägare en bördsaristokrat, genom majorat-lagarne; och derigenom är den jordfasta aristokratien så stor, att den beqvämligen rymmer en god del af medelklassen. — Att den jordfasta aristokratien skulle hindra medelklassen att framtränga till statens höjder, är fullkomligt ogrundadt. Blott i ett fack vilja vi anföra ett bevis på motsatsen: den största civila höjd i England är Lord Cantzlersembetet: och — dit veta vi ännu ingen född Lord eller Lords son hafva uppstigit. Skälet är, att favoritskap kan icke befordra till ett embete, hvars innehafvare måste vara landets störste jurist, eller jemngod med den störste; och aristokratien är icke road af den jernflit, som fordras att blifva det. Också hafva de ofrälse i långliga tider haft oqvald besittning af alla de lönande och hederbringande juridiska befattningarna. — Likadant har förhållandet varit med många af de öfriga inflytelserika embetena; och innan man ännu i något annat land anade, atten ofrälse skulle kunna bekläda ett ministerembete, hade England haft många ofrälse ministrar. Förhällandet är således just omvändt mot hvad Hr Tegner påstår. Det är orätt gjordt att bibringa barn oriktiga historiska uppgifter, äfven om de annars skulle passa sig bra för ändamålet. (Forts. följer.)