dels bör man besinna, att dessa tillfällen icke varit så
ömt högtidliga, så faderligt passionsfria, som en Ephori
afskedsord till en sktole-ungdom böra vara. En pro-
grammförfattare talar till mogande mäny, till hospi-
tibus et magnis litterarum patronis; och en högtidsdags-
poet är ingalunda officiel, utan går, med sina produk-
ter, i det hela bredvid den stora ceremonien, såsom
Pierre Gringoire hos Hugo, med sin mystere, lika
oviss som han, om någon ens vill höra på pjecen, och
ännu ovissare, om han skall få en skilling för den. En
Daniel OConnell och dylika, resa land och rike omkring
och hålla tal; men detta sker dock privat, och man
har nästan aldrig i en verkligen officire! adress, hört, till
ex. en förman predika bitter polemik för sina under-
lydande. Man vill gerna gömma dylikt till ställen, der
svar kan fås. Till och med då de obsolutistiska kabi-
netterna utdela varningar och förmaningar, sker det med
iakttagande af en sorts värdighet, som icke tillåter låga
ord och uttryckhgt framdragande af vissa individer.
eller tidningar. Hos dyhka vore motsatsen likväl
förlåtligare; då de äro politiska myndigheter, som
hafva att göra med män, ja med män på en po-
litisk bana. Men förgäfves skall man söka ett
exempel af en icke politisk förman, af en andelig fa-
der, som i ett högtidligt afskedsögonblick till barn yt-
trat Något sådant, som Hr T. funnit sig anständigt att
upduka för sin skole-ungdom. Vi hafva redan en gång
yttrat oss öfver det stora talet; men det ar i sanning så
rikt på materialier för kritiken, och innehåller så mån-
ga oriktigheter i tanka och uppgifter, att vi ej böra un-
derlåta yttra derom ännu några ord. J
Medelklassens framträngande och England äro två
ämnen, som våra politiska författare minst känna och
mest misstyda. Medelklassen är icke någon ny forma-
tign öfver allt, (så vida man ieke kallar 2 a 300 års
ålder nyhet), och minst är den det just i England.
Där är hvarje jordägare en bördsaristokrat, genom ma-
jorat-lagarne; och derigenom är den jordfasta aristo-
kratien så stor, att den beqvämligen rymmer en god
del af medelklassen. — Att den jordfasta aristokratien
skulle hindra medelklassen att framtränga till statens höj-
der, är fullkomligt ogrundadt. Blott i ett fack vilja vi
anföra ett bevis på motsatsen: den största civila höjd i
England är Lord Cantzlersembetet: och — dit veta vi
ännu ingen född Lord eller Lords son hafva uppstigit.
Skälet är, att favoritskap kan icke befordra till ett
embete, hvars innehafvare måste vara landets störste ju-
rist, eller jemngod med den störste; och aristokratien
är icke road af den jernflit, som fordras att blifva det.
Också hafva de ofrälse i långliga tider haft oqvald be-
sittning af alla de lönande och hederbringande juridiska
befattningarna. — Likadant har förhållandet varit med
många af de öfriga inflytelserika embetena; och innan
man ännu i något annat land anade, atten ofrälse skul-
le kunna bekläda ett ministerembete, hade England haft
många ofrälse ministrar. Förhällandet är således just
omvändt mot hvad Hr Tegner påstår. Det är orätt
gjordt att bibringa barn oriktiga historiska uppgifter, äf-
ven om de annars skulle passa sig bra för ändamålet.
(Forts. följer.)