använda hyrlakejer. (Så benämde Gvrefve Adlersparre sina bespottare i dess försvarsskrift inför Kämnersrätten.) Hvilken.sannän skulle väl neka den sanning, att så vida! det ämlnågon lycka att Sverige bebos af Svenske; frie ; män, icke af slafvar, så har det, derfore endast Adlersparrevalt tacka Revolutionsföretaget var, verkstaldt I I I SdKdlldU AFTUdldlvyldily GCIIUTP OB fi Moody IE UME i honom förutan. sägerfinsändaren. Hvilken framställning till allmänhetens förvillande! Det var vid underrättelsen : om den förfelade ofverenskomna arresteringen vid Beckers ; värdshus, som Adlersparre gaf sine trogne tecken till; uppbrott; Det var efier detta uppbrott och stödjande ; sig dervid som Adlercreutz. verkställde arresteringen (se . Adlerereutzs bref till Adlersparre, His:. handl. 3:dje Del. : sid. 151). Var det Adlersparre förutan som revolutionsI företaget. verkställdes? Vidare yttrar Insändaren: Aftonbladet hade af aktning för sanningen icke bordt göra tillagget att den jaflidne ; hyste förakt för yttre utmärkelse.? Detta tillägg är ; alldeles icke synligt i Aftonbladet N:o 166, som upptager ifrågavarande artikel rörande Adlersparres sista vilja. Således är detta såkallade tillägg ett tillägg af Insändaren sjelf. Att Adlersparre, såsom det höfves en Chef, hvilken kan befalla, intågade i Stockholm i spetsen för armen, var en handling som med högljudda bifallsrop och hviftande näsdukar från alla fönster, gilladesaf Stockholms hela folkmängd. Såsom ett bevis, huru litet hans fåfänga dårades af dessa hurrarop och huru mycket han behöll fattningen på den maktägande lats; han sig då befann, må anföras det yttrande han fälde i till mig, en SubalternAdjutant,? vid det: tillfälle, då trupperne uppsvängde, på Skeppsbron, för att emotfaga Carl XIII:s. hälsning: Kom ihog mina ord,:; att den hop som nu hurrar för oss, är inom några veckor färdig. alt stena oss. Så hade han läst Historien, så kände rhanfolklynnet, och visserligen var det. den:deraf alstrade :;skarpsinnigheten, som gjorde, att han endast arbetade på revolutionens lugnande, för att ,hindra dess eller ;reaktionens , skräckvälde., Den Argusiske insändaren fördrar icke som åtskilliga andra: före honom gjordt, att Adlersparre skolat stadna inom (den admir : nistration som han sjelf tillskapat. — Häremot må dock invändads, att Adlersparre aldeles icke tillskapade den nya -administrationen, sedan. , 5verge redan : hade ;en kung; vid hvars sida Adlercreutz hade lika mycket om ej snart nog mera att säga än Adlersparre. Dessutom är det. en möjlighet, att. Adlersparre icke kände sig äga de fakulteter som fordras, för att som reformernas chef föra till ett sannt nyttigt mål alla de på en gång önskade vigtiga förändringar. Han handlade då klokare och. ädlare: att! aflägsna sig, an att, lik mängden af hans-. föregångare, söka :ärelystnadens höjder, för. att svindlande nedfalla och draga itt, fosterland i; olyckan. . ) Adlersparres lynne kunde dessutom aldrig uthärda, partistridernas tummelplats,. Då han antog kallelsen till 1827 års Revision, yttrade han sig deröfver i ett af ofvannämnde bref den 10:de Augusti samma år: — — — ————— me HR lj I a Den stora inportancen af mitt ja till kallelsen, uppletendet af en gömd och glömd person, då i Sverige visserligen icke är någon tryckande brist på Gvrefvar, afsagelser af personer, hvilka hafva väl råd att, vistas några månader i Stockholm, eller ock i alla fall bo där, allt detta äro: gåtor, som jag ej förmår upplösa. Visst är,satt denna operation generar mig oerhördti flera. än: ett afseende, och ej mindre säkert, att mitt ogillande af de föregångne afsägelserna är: grunden för mitt ja. PBesultatet blir nu som. alltid, då jag befunnit mig inom partistridernas område, från och med Norrköping, att jag får klander och ovilja från begge sidorna, då jag ej förmår följa med något parti i biafsigter, ensidighet; hetta ock öfverdrift, Lika säkert är, att jag ej hänger mig afgrämelse öfver denna förestående ovilja. Jag har tidigt lärtsmig förakta den; och ännu en ganska isäker-sak är,catt jag har endast min: egen öfvertygelse till ;ledPsvän. Den nationalrättvisa, som sista brefvet förmäler och Tit. vänskapliga öga ser, har ännu ej för mig blifvit synlig, blir det icke eller; och jag finner mig icke illa dervid: jag har läst historien. Jag har, vet Gud, inga stora anspråk på mina landsmäns minne, Jag kan dock aldrig glömma att jag har, ett fädetnesland, och minst skall jag göra det om någon fara visar sig, då så många eljest rakna, krokna och Pkrypa.? — — — Grefve Adlerspare hade handlat klokare , mot sig sjelf och mahntda sfven mot det allmänna, öm han athållit sig från denna revision, likasom då ban aflägsnade. sig ifran : regeringsårenderna. — Jngen. offemilig man kunde vara mera skiljd från ärelystnad och begär att styra, än Adlersparre, ehuru väl han förstod, att göra sig lydd, då han var satt eller hade satt,sig sjelf