JU EP EV MR
sällan anlitas, att bygga kyrkor, begagnas företrädesvis
att uppföra palatser åt krigsståndet,: praktfulla kaserner,
förådshus och etablissementer af alla slag. Afven
vetenskaperna ägna sina forskningar åt militärens be-
hof, att förbättra dödens redskap och mångdubbla för-
störelsens efteckt.
För att vara billig, måste man emedlertid erkänna
att Militärens företräden i sjelfva verket äro en större
hyllning åt civilisationen än kyrkans supremati var det,
emedan denna senare hvilade på okunnigheten och
bildnimngens förqväfvande bland det öfriga folket. Mi-
litären är icke genom celibatet skiljd från de öfriga
medborgare-klasserna, och de förmåner hon åtnjuter,
de inkomster hon uppbär, återgå till staten, med hvil-
ken hon sammanhänger genom slägtförbindelser, och,
man får ej neka det, genom sitt fosterlands-sinne.
Det är äfven ojemförligt bättre och oskyldigare, att roa
sig med en parad, än med en autodaf, och en kas-
sern är vida battre att bygga, än ett Inqvisitions-pa-
lats. Det är också icke egentligen Militärståndet
och dess anspråk, som man får anklaga — ty
hvilket stånd skulle icke gerna se sig gynnadt på
de andras bekostnad, och öka sina fordringar i den
mån, det såg dem uppfylda — det är styrelsernas
irriga förestallning om militärens nödvändighet, som
tynger på nationerna. Häri igenflinnes den förnämsta
likheten emellan medeltidens hierarki och nutidens
militär-väsende. Furstarne och de mäågtige ansågo for-
dom kyrkan oundgänghg: för aut försvara dem å ena si-
dan mot syndens och satans anfall, och bereda dem vä-
gen till himmelen, samt å andra sidan att tygla och
betvinga den uppstudsiga folkmassan, som eljest skulle
bryta sina band och resa sig emot sina herra:. Man
har sett hvad följden häraf blef; de inbillade medlarena
förvandlades till herrar; deras förtryck blef farligare än
det, som de skulle motarbeta, och enda räddningen för
furstarne blef slutligen, att göra gemensam sak med
folken, och afskudda sig ett ok, som lika tyngde dem
båda. HMierarkiens öfvermod födde reformationen, sedan
dess urartande maskstungit sjelfva religionen och sedlig-
heten. Hon har, i de länder, der hennes välde ännu
bibehållit sig, blifvit en kräfta på statskroppen, som
undergräft dess både yttre och inre styrka, och det
stora problemet för derna statskropps frälsning är, att
kunna göra sig af med de föregifna läkarena.
Ar icke förhållandet i våra dagar nära nog enahanda
med militär-systemet? regeringarne hafva misstagit sig
om dess bestämmelse. TI stället att vara fäderneslandets
försvarare mot utländskt öfvervåld, har man velat göra
soldaten till furstarnes försvarare emot en fruktad oro-
lighetsanda bland folken. Man har sålunda i flera län-
der sökt afsöndra militären från samhället, och det egent-
liga nationalförsvaret af landets egna söner behandlas
vanligen i yttre afseende styfmoderligt i jemförelse med
det egentliga ståndet; men oaktadt sträfvandet ull en
viss grad kan lyckas, lefva vi likväl icke mera i såda-
na tider som förr. Det kan nu hända, att militären (vi
mena icke de delar derat som svärma omkring i hof-
salarne, ty de hora ännu till en annan kategori) ehu-
ru till en viss grad bunden af lydnadspligten, icke an-
ser sig för en så isolerad kast, för ett blindt verktyg,
hvilket efter behag kan användas mot folken? de sena-
re tidernas händelser bevisa åtminstone motsatsen; de
bevisa, att despotismen och kastandan måhända icke
hafva någon fruktansvärdare fiende, än just militär-stån-
det, ty dess medlemmar ba icke sällan varit de första,
att förklara sig emot förtrycket och för friheten. Tror
man, att ett lands försvar beror på militärsystemet, så
misstager man sig lika mycket. Detta system kan bli
en kropp utan anda, såsom det Preussiska visade sig va-
ra år 1806. Denna militärkoloss blef slagen och för-
skingrad som agnar för vinden; och det var den oöf-
vade enthusiasmen, som år 1813 räddade statens sjelf-
ständighet. Skall man aldrig lära sig inse, att ett
lands oafhängighet och en throns bestånd, icke
hvila på något stånd, på någon konstlad mekapvism,
den må väpna sig med måssboken eller med bajonetten,
utan på kärlek för folket, omsorgen och dess väl, go-
da lagar, framför, allt en god -agskipning, måttliga skat-
ter, upmärksamhet på tiden, med ett ord, allt det, för
hvars yrkande tidsandan ouphörligt förkättras och för-
följes af kast - andan. Denna. Xast-apda - förde
reformernas anhängare fordom på bålet; nu: inspär-
rar hon dem i fängelserna, eller åtminstone mnedskriker
och beljuger tiden genom sina dels salarierade dels af
blind fanatism hänförda ropare; men fästningar och smä-
delser skola lika mycket kunna aflägsna och motarbeta
reformerna, som bålen och bann strålarne fordom kun-
de det.
Christiania den 9 Novo. (Enskild korrespondens.)