JU EP EV MR sällan anlitas, att bygga kyrkor, begagnas företrädesvis att uppföra palatser åt krigsståndet,: praktfulla kaserner, förådshus och etablissementer af alla slag. Afven vetenskaperna ägna sina forskningar åt militärens behof, att förbättra dödens redskap och mångdubbla förstörelsens efteckt. För att vara billig, måste man emedlertid erkänna att Militärens företräden i sjelfva verket äro en större hyllning åt civilisationen än kyrkans supremati var det, emedan denna senare hvilade på okunnigheten och bildnimngens förqväfvande bland det öfriga folket. Militären är icke genom celibatet skiljd från de öfriga medborgare-klasserna, och de förmåner hon åtnjuter, de inkomster hon uppbär, återgå till staten, med hvilken hon sammanhänger genom slägtförbindelser, och, man får ej neka det, genom sitt fosterlands-sinne. Det är äfven ojemförligt bättre och oskyldigare, att roa sig med en parad, än med en autodaf, och en kassern är vida battre att bygga, än ett Inqvisitions-palats. Det är också icke egentligen Militärståndet och dess anspråk, som man får anklaga — ty hvilket stånd skulle icke gerna se sig gynnadt på de andras bekostnad, och öka sina fordringar i den mån, det såg dem uppfylda — det är styrelsernas irriga förestallning om militärens nödvändighet, som tynger på nationerna. Häri igenflinnes den förnämsta likheten emellan medeltidens hierarki och nutidens militär-väsende. Furstarne och de mäågtige ansågo fordom kyrkan oundgänghg: för aut försvara dem å ena sidan mot syndens och satans anfall, och bereda dem vägen till himmelen, samt å andra sidan att tygla och betvinga den uppstudsiga folkmassan, som eljest skulle bryta sina band och resa sig emot sina herra:. Man har sett hvad följden häraf blef; de inbillade medlarena förvandlades till herrar; deras förtryck blef farligare än det, som de skulle motarbeta, och enda räddningen för furstarne blef slutligen, att göra gemensam sak med folken, och afskudda sig ett ok, som lika tyngde dem båda. HMierarkiens öfvermod födde reformationen, sedan dess urartande maskstungit sjelfva religionen och sedligheten. Hon har, i de länder, der hennes välde ännu bibehållit sig, blifvit en kräfta på statskroppen, som undergräft dess både yttre och inre styrka, och det stora problemet för derna statskropps frälsning är, att kunna göra sig af med de föregifna läkarena. Ar icke förhållandet i våra dagar nära nog enahanda med militär-systemet? regeringarne hafva misstagit sig om dess bestämmelse. TI stället att vara fäderneslandets försvarare mot utländskt öfvervåld, har man velat göra soldaten till furstarnes försvarare emot en fruktad orolighetsanda bland folken. Man har sålunda i flera länder sökt afsöndra militären från samhället, och det egentliga nationalförsvaret af landets egna söner behandlas vanligen i yttre afseende styfmoderligt i jemförelse med det egentliga ståndet; men oaktadt sträfvandet ull en viss grad kan lyckas, lefva vi likväl icke mera i sådana tider som förr. Det kan nu hända, att militären (vi mena icke de delar derat som svärma omkring i hofsalarne, ty de hora ännu till en annan kategori) ehuru till en viss grad bunden af lydnadspligten, icke anser sig för en så isolerad kast, för ett blindt verktyg, hvilket efter behag kan användas mot folken? de senare tidernas händelser bevisa åtminstone motsatsen; de bevisa, att despotismen och kastandan måhända icke hafva någon fruktansvärdare fiende, än just militär-ståndet, ty dess medlemmar ba icke sällan varit de första, att förklara sig emot förtrycket och för friheten. Tror man, att ett lands försvar beror på militärsystemet, så misstager man sig lika mycket. Detta system kan bli en kropp utan anda, såsom det Preussiska visade sig vara år 1806. Denna militärkoloss blef slagen och förskingrad som agnar för vinden; och det var den oöfvade enthusiasmen, som år 1813 räddade statens sjelfständighet. Skall man aldrig lära sig inse, att ett lands oafhängighet och en throns bestånd, icke hvila på något stånd, på någon konstlad mekapvism, den må väpna sig med måssboken eller med bajonetten, utan på kärlek för folket, omsorgen och dess väl, goda lagar, framför, allt en god -agskipning, måttliga skatter, upmärksamhet på tiden, med ett ord, allt det, för hvars yrkande tidsandan ouphörligt förkättras och förföljes af kast andan. Denna. Xast-apda förde reformernas anhängare fordom på bålet; nu: inspärrar hon dem i fängelserna, eller åtminstone mnedskriker och beljuger tiden genom sina dels salarierade dels af blind fanatism hänförda ropare; men fästningar och smädelser skola lika mycket kunna aflägsna och motarbeta reformerna, som bålen och bann strålarne fordom kunde det. Christiania den 9 Novo. (Enskild korrespondens.)