henne något biträde, och gifvit henne i utbyte mot
hatten och klädningen de karlklader, som hon ibland
brukade bära. Härtill skulle hela hennes medverkan
till den unga damens försvinnande hafva inskränkt sig,
ty hon hade ingen kännedom om ort och ställe, dit
Isabella tagit flykten.
Marie Stapletons advokat påstod, att den anklagade
under sådana förhållanden icke kunde anses brottslig,
utan borde frigifvas.
Flera vittnen intygade, att Miss Maria ofta brukade för-
kläda sig till karl, och såsom sådan besöka offentliga stäl-
len, samt att hon visst icke kunde gifva annat än dåli-
ga råd till en så ung person som Miss Isabella.
Andra vittnen anförde emot Honey åtskilliga mindre
behagliga scener, dem Isabella dagligen skulle utstått i
sina föräldrars hus.
Domstolen uppskjöt målet tll följande dag.
Denna andra audiens tycktes först icke lemna mera
gyn: ande resultat än den första; men en pantomim mel-
lan Miss Maria och hennes advokat Wontener gjorde
åskådarne uppmärksam på vigten af hvad som stun-
dade.
M:s Wontener hviskade sin klient helt sagta i örat;
Maria svarade med mycket bestämda nekande åtbörder,
men slutade emedlertid med ett tecken till bifall och nå-
gra artikulerade ljud, dem hkväl hvarken rätten eller å-
hörarne kunde förstå. Man såg M:r Wontener genast
gifva marmsellen ett betydande ögonkast, skynda ut ur
salen, kasta sig i en kabriolett och försvinna.
Mr Minshull, ordföranden, tycktes icke alldeles fråm-
mande för hvad som nu passerade; han företog andra
mål, och Maria Stapleton stannade qvar under bevak-
ning af en gensdarm.
Efter en tre qvarts timma återkom Wontener; han
var ensam.
M:r Minshull. Har Maria Stapleton eller hennes
försvarare några vittnen att framkalla?
M:r fVontener. Jag är underrättad om, att ett
högst väsendtligt vittne väntar utanför salen; det är Miss
Isabella Honey. (Markerad nyfikenhet hos auditoriet.)
Det var nu tydligt att Wonteser fått af sin klient
veta hvar Isabella uppenöll sig, och att det varit för
att hemta henne, som han begifvit sig bort i sim ka-
briolett.
Miss Isabella, hvars skönhet man ej hade beskrifvit
med öfverdrift, företrädde blygsamt, med en lätt rodnad
på kinderne; tillsagd att aflägga eden, drog hon sin
handske af, och framlade på den öppna bibeln en liten
den skönaste hand i verlden; härefter vittnade hon i
följande ordalag: Såsom barn insattes jag i en pension,
der jag sedan kunnat qvarstanna såsom underlärarinna;
men mina föräldrar ville icke detta, de oönskade heldre,
att jag skulle stå i boden, och jag återkom till dem i
Augusti månad sistfirlidne år. Miss Stapleton hade nå-
got att köpa hos oss, och vi upplifvade då den gamla
bekaniskapen; jag förtrodde henne, hvilka motgångar
jag rönt i min slägt, och att jag ifrigt önskade en plats
i någon pension i provinserna. Jag bör nämna, att
Miss Stapleton ej gillade detta förslag, och sade att hon
visste af erfarenheten, huru törnbesådt lärarekallat vore;
hon hade sjelf varit tvungen att frångå ett dylikt stånd.
I min ställning kunde sådana föreställningar ej verka på
mig, och jag sade henne, att jag antingen skulle full-
följa min föresats utan hennes biträde eller taga något
annat parti. (Här stadnade den vackra Missen ett ö-
nblick för att aftorka en tår.
Mr Minshull. Hvilka skäl hade Ni att lemna fa-
dershuset?
Isabella. Jag var icke lycklig; se der allt hvad jag
kan säga derom . .
Mr Minshull: Emedlertid vore det bra att få veta
era motiver.
Isabella: jag skall säga dem enskildt åt Hr Ordfö-
randen om så behagas; men icke på annat sätt.
Honey, faaren: Jag bör underrätta Hr Domaren,
att det står en lång ung karl bakom min dotter, som
tyckes hviska henne till hvad hon skall svara.
Alla åhörarnes blickar vände sig nu mot en vacker
blond yngling,iom ett par och tjugu år, som verkligen
stod nära bakom flickan, och som hade varit närva-
rande vid hela debatten.
Jsabella: Jag svär, min Far, att ingen menniska
har dikierat några svar at mig.
Honey: Kanhända den der unga herim har haft nå-
gon del i din rymning?
Isabella: Nej visst icke, jag känner honom ej. (Den
unge mannen förblef under allt detta så orörlig och
lugn, som om frågan icke varit om honom, utan någon
annan.
Mr Minshull: Visste edra föraldrar af Maria Staple-
tons besök hos Er?
Ta .Z JIa. Tas tror icke du aha haocilen icke cllad