agde någon iörmögenhet, eller lingo iormoögna hustrur. Detta förbud utgår ifrån en faderlig omsorg, att de unga männerna icke måtte bela-tas med näringsomsorger, som skulle afvanda deras håg från yrket. Försigtighets måttet må vara godt, men hvarföre har man icke vidtagit det för andra stånd än militären? hvarföre befattar man sig icke med, huruvida en ung civil tjensteman bör få gifta sig eller icke, och under hvad vilkor det må tilllåtas honom? Aro då icke hans inkomster äfven merendels knappa, och skulle icke jemväl hans tankar dragas från embetspligterna till familjen och näringsbekymren? Det ges blott ett stånd för hvilket ett dylikt försigtighetsmått blifvit vidtaget: det Katholska presterskapet. Detta sammanträffande af förhållanden förer tankan på de vexlingar som hierarkien i Europa undergått på några århundraden, och huru dess väsende, fastän under ombytt drägt, altid förblifvit detsamma. Under medeltiden och till en del ännu i de par excellence katholska länderna: Italien, Portugal och Spanien, var kyrkan det rådande ståndet, och dess makt, ätven i verldslig måtto, den öfvervägande. För henne arbetade då felken; henne lydde Furstarne, för henne tycktes samhället vara till och Statsmachinen rörde sig för och genom henne. Hon ålade visst sina tjenare åtskilbga försakelser, syftande att draga dem från det borgerliga lifvet och fästa dem vid sig och simma ändamål; men så ersatte hon äfven dessa uppoffringar — hvilka egenteligen och hufvudsakligast träffade ståndets ringare medlemmar — genom motsvarande fördelar. Verldsliga egodelar och hedersbevisningar hopades på dem. Stiftelser till deras förmån gjordes både af staten och enskildta, och furstar ech landets mägtige ansågo för sin största berömmelse, att grundlägga sådana. Alla samhällets värdigheter stodo dem öppna; de deltogo i folkets !och Konungarnes råds-församlingar, der de alltid innehade första rummet, och de högsta embetena i staten besattes icke sällan med dem, utan att de såsom andra behöfde göra sig den mödan, att genomtråka embetsmannabanans ringare grader. Att vara en kyrkans tjenare var nog, för att derifrån kunna stiga till statens tinnar. Dessa stodo i alla fall lägre än den himmels-stege, på hvilkea prästen troddes hafea uppstigit. Afven den yttre glansen saknades icke för det gynnade ståndet. Tvärtom tycktes slöjdskickligheten, konsterna och talangerna nästan endast existera för att förherrliga kyrkan och dess magt. Målare och bildthuggare arbetade endast för henne och på de ämnen hon sanktionerat; tonkonsten ägnade åt henne sina alster och i högtidliga processioner uppenbarade hon för det tillbedjande folket sin ära och sitt välde, symboliserade i det högsta, som tidens pragt och yppighet kunde åstadkomma. Slöt hon sig åter inom sig, och drog sig undan mängdens blickar, så röjde hon sin styrka och öfverlågsenhet i de jetteverk, som byggnadskonsten för henne uppförde, i de ofantliga kyrkor och kloster, som ännu väcka åskådarens förundran. Detta var Prestväldets epok. Dess makt och inflytanhar nu intagits af krigar-kasten och det är interessant att se huru symtomerna af denna kasts afsöndring från samhället aro precist de samma som fordom af Prästernas. Krigarkasten är nu ståndet par excellence, statens skötebarn: den, för hvilket folket arbetarfoeh styrelsen tänker. Allt hvad nationerna med svett och möda kunna sammanbringa, åtgår för krigsväsendet. Alla staters budgetter nedtyngas af anslag åt detsamma; nästan alla tvister cmellan Ministtrer och Representant-kamrar angå militären oth kostnaderne derför. Det är väl sant, att massan af dem, soldaterna och det lägre befälet icke i lika rikt mått deltaga i njutningarne och företrädes-rättigheterna; tvärtom stå de under samma stränga disciplin som fordom de fattigaste kloster, de andelige och klostrens underhafvande, men de omskuggas likväl af glansen, de dragas in i trollkretsen af den yttre ståt, hvarmed man omger dem, och af de ståndsåsigter, som man hos dem söker väcka och fortplanta. Vill staten visa sin magt och herrlighet, så måste militären föreställa henne; vill en Furste roa sig sjelf eller en medbroder, så måste parader eller militärmanövrer anställas, och det alfvarsamma yrket, som bär dödens verktyg, förvandlas till en wmteressant leksak, hvarmed de stora personagerna roa Sig. De högre medlemmarne af ståndet deltaga icke blott i glansen; för dem existera de hufvudsakliga fördelarne och prerogativerna. För dem står, såsom fordom för prelaterna, vägen oöppen till alla statens värdigheter och äreställen. Det ges intet embete, af huru heterogen beskaffenbet som helst, dit icke de gynnade bland dem med hopp om framgång, kunna vända sina blickar, utan att behöfva underkasta siz mödan att förut veta hvad embetet fordrar, eller ens känna hvad deras underhafvande måste förstå, för att erhålla den lägsta platsen i deras embetsverk. När en gynnad militär tröttnar att gå framfs. sin pluton och att längre bära den krisiska dräg