agde någon iörmögenhet, eller lingo iormoögna hustrur.
Detta förbud utgår ifrån en faderlig omsorg, att de unga
männerna icke måtte bela-tas med näringsomsorger, som
skulle afvanda deras håg från yrket. Försigtighets måt-
tet må vara godt, men hvarföre har man icke vidtagit
det för andra stånd än militären? hvarföre befattar man
sig icke med, huruvida en ung civil tjensteman bör få
gifta sig eller icke, och under hvad vilkor det må till-
låtas honom? Aro då icke hans inkomster äfven meren-
dels knappa, och skulle icke jemväl hans tankar dragas
från embetspligterna till familjen och näringsbekymren?
Det ges blott ett stånd för hvilket ett dylikt försigtig-
hetsmått blifvit vidtaget: det Katholska presterskapet.
Detta sammanträffande af förhållanden förer tankan på
de vexlingar som hierarkien i Europa undergått på
några århundraden, och huru dess väsende, fastän un-
der ombytt drägt, altid förblifvit detsamma.
Under medeltiden och till en del ännu i de par excel-
lence katholska länderna: Italien, Portugal och Spani-
en, var kyrkan det rådande ståndet, och dess makt, ät-
ven i verldslig måtto, den öfvervägande. För henne
arbetade då felken; henne lydde Furstarne, för henne
tycktes samhället vara till och Statsmachinen rörde sig
för och genom henne. Hon ålade visst sina tjenare åtskil-
bga försakelser, syftande att draga dem från det borgerliga
lifvet och fästa dem vid sig och simma ändamål; men så
ersatte hon äfven dessa uppoffringar — hvilka egente-
ligen och hufvudsakligast träffade ståndets ringare med-
lemmar — genom motsvarande fördelar. Verldsliga ego-
delar och hedersbevisningar hopades på dem. Stiftel-
ser till deras förmån gjordes både af staten och enskild-
ta, och furstar ech landets mägtige ansågo för sin stör-
sta berömmelse, att grundlägga sådana. Alla samhällets
värdigheter stodo dem öppna; de deltogo i folkets !och
Konungarnes råds-församlingar, der de alltid innehade
första rummet, och de högsta embetena i staten besat-
tes icke sällan med dem, utan att de såsom andra be-
höfde göra sig den mödan, att genomtråka embetsman-
nabanans ringare grader. Att vara en kyrkans tjenare
var nog, för att derifrån kunna stiga till statens tinnar.
Dessa stodo i alla fall lägre än den himmels-stege, på hvil-
kea prästen troddes hafea uppstigit. Afven den yttre
glansen saknades icke för det gynnade ståndet. Tvärt-
om tycktes slöjdskickligheten, konsterna och talangerna
nästan endast existera för att förherrliga kyrkan och dess
magt. Målare och bildthuggare arbetade endast för hen-
ne och på de ämnen hon sanktionerat; tonkonsten äg-
nade åt henne sina alster och i högtidliga processioner
uppenbarade hon för det tillbedjande folket sin ära och
sitt välde, symboliserade i det högsta, som tidens pragt
och yppighet kunde åstadkomma. Slöt hon sig åter in-
om sig, och drog sig undan mängdens blickar, så röjde
hon sin styrka och öfverlågsenhet i de jetteverk, som
byggnadskonsten för henne uppförde, i de ofantliga
kyrkor och kloster, som ännu väcka åskådarens förundran.
Detta var Prestväldets epok. Dess makt och inflytan-
har nu intagits af krigar-kasten och det är interessant
att se huru symtomerna af denna kasts afsöndring från
samhället aro precist de samma som fordom af Präster-
nas. Krigarkasten är nu ståndet par excellence, statens skö-
tebarn: den, för hvilket folket arbetarfoeh styrelsen tänker.
Allt hvad nationerna med svett och möda kunna samman-
bringa, åtgår för krigsväsendet. Alla staters budgetter
nedtyngas af anslag åt detsamma; nästan alla tvister c-
mellan Ministtrer och Representant-kamrar angå mili-
tären oth kostnaderne derför. Det är väl sant, att
massan af dem, soldaterna och det lägre befälet
icke i lika rikt mått deltaga i njutningarne och före-
trädes-rättigheterna; tvärtom stå de under samma strän-
ga disciplin som fordom de fattigaste kloster, de ande-
lige och klostrens underhafvande, men de omskuggas
likväl af glansen, de dragas in i trollkretsen af den yt-
tre ståt, hvarmed man omger dem, och af de stånds-
åsigter, som man hos dem söker väcka och fortplanta.
Vill staten visa sin magt och herrlighet, så måste mili-
tären föreställa henne; vill en Furste roa sig sjelf eller
en medbroder, så måste parader eller militär- manövrer
anställas, och det alfvarsamma yrket, som bär dödens
verktyg, förvandlas till en wmteressant leksak, hvarmed
de stora personagerna roa Sig. De högre medlemmar-
ne af ståndet deltaga icke blott i glansen; för dem
existera de hufvudsakliga fördelarne och prerogativerna.
För dem står, såsom fordom för prelaterna, vägen oöp-
pen till alla statens värdigheter och äreställen. Det
ges intet embete, af huru heterogen beskaffenbet som
helst, dit icke de gynnade bland dem med hopp om
framgång, kunna vända sina blickar, utan att behöfva
underkasta siz mödan att förut veta hvad embetet for-
drar, eller ens känna hvad deras underhafvande måste
förstå, för att erhålla den lägsta platsen i deras em-
betsverk. När en gynnad militär tröttnar att gå fram-
fs. sin pluton och att längre bära den krisiska dräg-