ta blifvit stadgadt, att hans person icke får underkastas
offentligt tadel. Om nu en minister blir orättvist an-
klagad, så kan han få upprättelse för hvad honom
skett för nära, då kan bevisar att anklagelsen är
utan grund — den som angripit honom kan fällas till
böter och fängelse. Men i förevarande fall, fast-
än facta äro obestridliga, dömes den anklagade
brottslig för det hans tryckfärg var röd! I intet annat
lands annaler är man i stånd att upptäcka något exem-
pel på en dylik ministeriell därskap, ett så hardnackadt
beslut att tyrannisera öfver pressen, och att begagna
hvarje förevänning, den vare sig så småaktig och usel
som helst, till vinnande af detta ändamål. Hvilken ä-
del sysselsättning att börja ett korståg mot rödfärg!
Men detta är ännu icke nog. Hr Gregoire, Chariva-
ris boktryckare, blef frikänd, emedan han bevisade, att
han icke var på tryckeriet den dag det åtalade rumret
trycktes, och att han icke kände det ringaste af arran-
gementet för tidningen den dagen. Men Hr Simon, re-
daktören, dömdes brotslig, fastän han den dagen och
någon tid både före och efteråt satt fängslad i St. Pe-
lagie, på det strängaste skild från all slags gemenskap
med hvem som helst, och beröfvad bruket till och
med af papper, penna och bläck, vare sig rödt eller
svart. Vi medgfva att i England utgör det ingen ur-
säkt inför lagens ögon, om man varit frånvarande från
tryckeriet, eller icke förut kännt innehållet af en tid-
. ning, som publicerar smädliga saker. Men i processen
mot Charivari ansågs denna ursäkt såsom giltig för
Gregoire, hvilken var på fri fot och borde hafva kännt
arangementerne för tidningen; då deremot Simon, som
omöjligen kunde hafva någon del deri, dömdes brots-
lig, och fälldes af domstolen till tvenne månaders
fängese och: 5000 fr. böter — maximum af det belopp,
som kunde honom åläggas. Vi betrakta hela denna sak
med yttersta -vämjelse; och måste tillägga, att de enda
personer vi i denna process anse verkligen hafva gjort
sig skyldiga till brottet att hafva uppviglat till hat och
förakt för Konungens regering, äro de ministrar, som
låtit tillställa en så ömklig-rättegång. — Ett annat bevis
på den tydning, ministrarne anbefallt af de nya lagarne
-— lagar, sade de, som lemnade fältet öppet för hvarje
slag af klander och anmärkning mot ministrarne från de-
ras politiska motståndares sida — såg man i processen mot
Bons Sens och Quotidienne. Dessa båda jurnaler öfver-
satte från ett Londonblad några reflexioner öfver dessa
lagar, hvilka aldeles icke utmärkte sigi häftighet fram-
för den öfriga Brittiska pressens anfall i allmänhet. An-
tingen Whig, Tory eller Radikal; fördömde vi alla,
utan undantag,de fjettrar, som lades på Fransyska pres-
sen — somliga af .oss med utmärkt kraft, andra åter i
en mera moderat.ton, men som, måhända, icke dess
mindre var lika: obehaglig för doktrinärernes fina nerver.
Men då dessa Hrr icke voro i stånd att anfalla vår press
här hemmay: eller att, bringa den i harmoni med deras
åsigter, genom. fruktan. eller korruption, så beslöto de
att göra ett försök. med densamma i Frankrike, och se
till huruvida . de: kunde förekomma, att Engelska tänke-
sätt icke öfversattes på Frånsyska. Redaktören af Bons
sSens mildrade ansenligt originalet, derigenom att han
utelemnade flere starka uttryck ; men denna försigtig-
het å hans sida ansågs af åklagaremakten såsom aggra-
verande hans brottslighet; det bevisade, sade general-
advokaten, att han skrifvit med ofverläggning! Bå-
da de anklagade. hafva blifvit frikända, och således
har anfallet på Engelska pressen misslyckats; men
sjelfva factum att ett, sådant anfall blifvit gjordt, och
det i trots af alla, de vackra löften, som gåfvos när
doktrinärerna skulle genomdrifva de nya lagarne, bevi-
sar tillräckligt sanningen af allt hvad vi tid efter an-
nan yttrat om, omöjligheten att förena tillvaron af en
doktrinär ministere.i Frankrike med någonting likt en
liberal konstitution. Endera, måste duka under i stri-
den, och vi våga. förutsäga, att det icke blir konsti-
utionen.