ta blifvit stadgadt, att hans person icke får underkastas offentligt tadel. Om nu en minister blir orättvist anklagad, så kan han få upprättelse för hvad honom skett för nära, då kan bevisar att anklagelsen är utan grund — den som angripit honom kan fällas till böter och fängelse. Men i förevarande fall, fastän facta äro obestridliga, dömes den anklagade brottslig för det hans tryckfärg var röd! I intet annat lands annaler är man i stånd att upptäcka något exempel på en dylik ministeriell därskap, ett så hardnackadt beslut att tyrannisera öfver pressen, och att begagna hvarje förevänning, den vare sig så småaktig och usel som helst, till vinnande af detta ändamål. Hvilken ädel sysselsättning att börja ett korståg mot rödfärg! Men detta är ännu icke nog. Hr Gregoire, Charivaris boktryckare, blef frikänd, emedan han bevisade, att han icke var på tryckeriet den dag det åtalade rumret trycktes, och att han icke kände det ringaste af arrangementet för tidningen den dagen. Men Hr Simon, redaktören, dömdes brotslig, fastän han den dagen och någon tid både före och efteråt satt fängslad i St. Pelagie, på det strängaste skild från all slags gemenskap med hvem som helst, och beröfvad bruket till och med af papper, penna och bläck, vare sig rödt eller svart. Vi medgfva att i England utgör det ingen ursäkt inför lagens ögon, om man varit frånvarande från tryckeriet, eller icke förut kännt innehållet af en tid. ning, som publicerar smädliga saker. Men i processen mot Charivari ansågs denna ursäkt såsom giltig för Gregoire, hvilken var på fri fot och borde hafva kännt arangementerne för tidningen; då deremot Simon, som omöjligen kunde hafva någon del deri, dömdes brotslig, och fälldes af domstolen till tvenne månaders fängese och: 5000 fr. böter — maximum af det belopp, som kunde honom åläggas. Vi betrakta hela denna sak med yttersta -vämjelse; och måste tillägga, att de enda personer vi i denna process anse verkligen hafva gjort sig skyldiga till brottet att hafva uppviglat till hat och förakt för Konungens regering, äro de ministrar, som låtit tillställa en så ömklig-rättegång. — Ett annat bevis på den tydning, ministrarne anbefallt af de nya lagarne -— lagar, sade de, som lemnade fältet öppet för hvarje slag af klander och anmärkning mot ministrarne från deras politiska motståndares sida — såg man i processen mot Bons Sens och Quotidienne. Dessa båda jurnaler öfversatte från ett Londonblad några reflexioner öfver dessa lagar, hvilka aldeles icke utmärkte sigi häftighet framför den öfriga Brittiska pressens anfall i allmänhet. Antingen Whig, Tory eller Radikal; fördömde vi alla, utan undantag,de fjettrar, som lades på Fransyska pressen — somliga af .oss med utmärkt kraft, andra åter i en mera moderat.ton, men som, måhända, icke dess mindre var lika: obehaglig för doktrinärernes fina nerver. Men då dessa Hrr icke voro i stånd att anfalla vår press här hemmay: eller att, bringa den i harmoni med deras åsigter, genom. fruktan. eller korruption, så beslöto de att göra ett försök. med densamma i Frankrike, och se till huruvida . de: kunde förekomma, att Engelska tänkesätt icke öfversattes på Frånsyska. Redaktören af Bons sSens mildrade ansenligt originalet, derigenom att han utelemnade flere starka uttryck ; men denna försigtighet å hans sida ansågs af åklagaremakten såsom aggraverande hans brottslighet; det bevisade, sade generaladvokaten, att han skrifvit med ofverläggning! Båda de anklagade. hafva blifvit frikända, och således har anfallet på Engelska pressen misslyckats; men sjelfva factum att ett, sådant anfall blifvit gjordt, och det i trots af alla, de vackra löften, som gåfvos när doktrinärerna skulle genomdrifva de nya lagarne, bevisar tillräckligt sanningen af allt hvad vi tid efter annan yttrat om, omöjligheten att förena tillvaron af en doktrinär ministere.i Frankrike med någonting likt en liberal konstitution. Endera, måste duka under i striden, och vi våga. förutsäga, att det icke blir konstiutionen.