mer, på sätt vi antydt, karakterisera smeden Elliotts
och hans gelikars skaldskap, som , under närvarande
omständigheter i kultur och politiskt hänseende, bildar
sig inom de lägre folkklasserra, och den som, uttalade
sig i folkvisan hos våra förfäder och åtskilliga andra
folkslag i deras barndom, eller ändtligen det skald-
skap, som, det medges hjertans gerna, i alla tider här
och der skickat ut från ladugården eller verksta-
den eller kasernen en mer eller mindre lyck-
lig tanka i rimmad rotvälska. Detta bristande omdöme
bekräfias tydiigen deraf, att Mincevainsändaren uppradat
Hrr Posenpliit, Hans Sachs Ö:komp:i, hvilkas dikter,
höstblommorna efter Tyska riddarepoesiens bleknade
sommar, alldeles icke äro folkpoesi, i den mening vi
tagit den. — Att, såsom Minerva sjelf, söka skratta
bort den något obehagliga anmärkningen om den nya
Engelska folkpoesiens sannolika infiytande på hela stats-
organismen, derigenom att hon jemför smeden Elliott
med en-Shakspeare, en Burns, en Milton, Scott, By-
ron, Moore, hvilka alla dock icke mägtade med sin
penna hejda pärskammaren, jermnårig med Englands fri-
het, i dess framgång, men deremot slår bort den der
obehagliga tankan på de äfven bredvid en Fhakspeare
respektabla krafter, hvilka börja visa sig 3 den ovan-
ligt stigande bildning hos Englands större folkmassa,
som ifrågavarande folkpoesi förutsätter, detta torde mor-
mor sjelf i mjugg erkänna vara lika vanskligt, som vi,
vid betraktande af hennes belägenhet, finna det natur-
ligt. Men att, såsom samma fru, i utbrottet af sin
harm, gå ända derhän, att , under ett lumpet flin
öfver det fragment ur HElliotts poemer, vi anfört, sjelf-
mant uppgilva hvarje anspråk på det minsta gran af
poetiskt sinne, eller ens mensklighet, deta är verkhgen
någonting ömkligt och blir det , ännu mera, om hon
med berådt mod sett sig nödsakad att taga detta steg
i den dåraktiga förmodan att derigenom hjelpa sin sju-
ka sak. I båda dessa hänseenden innehåller artikeln
utmärkande drag af denna natur, som är orsaken att Minerva
aldrig haft några verkliga vänner, och vi vilja endast
tillägga, att, hvad grimaser hon i sin nöd än må göra
öfver en poesi och en litteratur, gjord med hammar-
slag?, dessa hammarslag, hur de gå sin gång, torde
förr, än man menar, smida en Mjolner, som knäcker
de storlåtande trollen, vore de också hundra sjutio
sinom etthundrade och sjutio gäånger.