Tante Minerva har på sista tiderna företagit sig, för
att icke dö at skörbjugg, några, som hon kallar, wan-
dringar genom Aftonbladets egor, och undfägnade för
några dagar sedan sina läsare med ettlitet vandrings-
minne efter en sådan, hvilket sannerligen är alltför
karakteristiskt, för att icke vinna en större publiatet.
Hon hade kort förut kuskat igenom eller, som det
poetiskt heter, vandrat igenom en oländig mosse
af Amerikansk välmening, men denna gång, såsom
man af hennes berättelse finner, tagit vägen åt annat
håll och stadnat onisider i en Engelsk park? eller en
kryddgård, öfver hvars port hon med brillor på
näsan stafvade sig fram till följande inskription. En
folkpoesi i England.? Huru angenämt öfveraskad
mormor häraf blef, kan man utan svårighet föreställa
sig. Hvad är kosteligare än en kryddgård? Visserli-
gen korsade sig härvid åtskilliga frågor under hennes
karpus, såsom t. ex hvarför just en ? men glad
öfver upptäckten skred hon likväl emedlertid genast
till granskningen af sin skatt.
Hvad menar väl Läsaren vår gumma nu upptäckte
i denna kryddgård? Hvar och en har sitt sätt att se
saker. Don Quixote såg jättar i väderqvarnarna; det
finnes skalder, som skåda engelinnor med oskuldsfullt
blinkande ögon i hvarje dammig kattost vid dikena;
andra tycka möjligen sig höra matklockan i hvarje ton
af näktergalen. De hafva jemt för de yttre sinnena
det, hvaraf deras tankar äro uppfyllde; och det första,
Minerva trodde sig skåda i sin Engelska park eller
kryddgård, var ett kål-land.? — Hennes hjerta klap-
pade under saloppen; det vattnades henne redan i
munnen efter en Bombe a la Sardanapale eler nå-
gra Pobjets till en liten deliciös höna å la financi-
ere eller ett åkerhöns i öfverrock. Härifrån föllo
hennes blickar på en rofsäng.? Det vore just att
slå sig ned på, som en hungrig fogel, och mätta sin
rof-lystnad! betänk bara, en tochepot på rofvor med
glacerade ka konvingar, eller en Budding med skö!-
paddor och farcerade äpplen i nattrock! Och gum-
man klappade sig för magen. Der bredvid skådade
hon en är täker, (se allt Minervas artikel), och oset
stack henne på förhand i nåsan af en attacherad är!t-
purce eller en Aspic med ägg åä la tripe: Slutligen
föresväfvade henne äfvenledes en potatestäppa, och
hur plirade hennes ögon mot den ljufva föreställnin-
gen om en liten dejeuner å la fourchette med smältande
potatisbignetter eller bouilli med potatis å la maitre
Ad hotel! O kål, O ärter, O potates!
Ehuru icke alldeles obevandrad i dylika saker,
kunde gumman, i början ej rätt sansa sig vid så
många nya upptäckter, såsom hennes ord så naivt
falla sig. Men les extremes se touchent, är ett be-
Kant telesätt, bvars sanning ofta bekräftas. Det ville
af efterslängen i vår gummas berättelse synas , som de
der kryddorna ändå icke varit vid närmare bekant-
skap fyllest i hennes smak; utan tvifvel har den der
kålen varit litet svår alt smälta, rofvorna ha tydli-
gen gåll henne i magen och gifvit henne vapörer,
och måhända voro ärterna icke så alldeles goda att
bita på för de gamla få tänder hon ännu kan ha för
tunga. Uti förargelsen häröfver tyckes den nådiga ett
ögonblick tveka, antingen hon skall ge sig luft i ett
gallskri, ciler hon skall hålla god min och maskera
den med ett artificiellt raljeri ötver hela saken. Hon
kastar sig likväl genast öfver det sednare alternativet,
och utbrister nu i ett gällt skatskratt åt likt och olikt,
som verkligen skulle kunna uppväcka bekymmer, att
det en vacker dag icke tar godt Jag med den gamla
famösa fruns visdom. Det måste ka anhända ursäktas,
om författaren till en föregående replik i Minerva på
hvad vi nämnt om folkpoesien i England, af bristande
kunskaper och omdöme icke mäktat inse den himmels-
st dAaA All heter mallan dan mnnse!t hvare utvanll. da ff.