—mm MERA SE Brr rr nr o RA nn misstaga sig, klandras åtminstone med anständighet: — tycker du detta eiler något dylikt, och låter du äfven märka det, som du svårligen kan undvika; då är du servil, en lycksökare, en förrädare af folkets sak. 77). Och då falla de store männerne öfver dig, menniskoslägtets lycksaliggörare, verldens förbättrare, fribetens och ljusets ordförande på jorden , hvilkas tidningsblad äro idel sibyllinska blad, fullskrifna med Gudasvar. Aeolus hade vindarna i en säck: och på samma sätt ha äfven dessa tids-andan i sin skinnsäck, och släppa ut så mycket väder deraf somde behaga. 7. Det kan icke nekas, att de, som tiden mon är, hafva eller haft ett stort inflytande. De äro vindspelen som häfva de rå massorna, X) de äro rökelsekaren som sprida popularitetens söta lukt, de äro allmose-utdelarne (!es Än moniers) af dagens odödlighet, som dock för det mesta är glömd i morgon. Det ligger, helst för fåfänga sinnen, en obegriplig förtrollningskraft 1 folkgunsten, huru ombytlig, huru lumpen den än må vara; och jag har känt Embetsmän, äfven högre, äfven utmärkta män, som dock darrat för desse Opinions-månglare. Det är sant, de skämmas för bekantskapen om dagen; men de gå till dem, hksom Nikodemus, om natten, för Judarnes rädslo skull. Icke hvar och en offentlig man bar det mod som fordras, för att med lugn se sina afsigter misstydda, sina handlingar nersmutsade, sitt namn sagtadt på partisinnets altare; och det är mera farhågan än öfvertygelsen, som skaffat dem anhängare. De säga att de föra folkets sak. Ack, folkets sak är helig för alla ädla sinnen, Y.) och på många ställen behöfver den att försvaras. Det är stora frågor som gå genom tidehvarfvet; det är icke för småsaker som tiden är upprörd till botten, det är folkens eviga rätt som man på många stållen kämpar om. Men hos oss är ju förhållandet helt annorlunda. 4.) Hvad man ännu söker annorstädes det ha vi ju haft sedan hedenhös; folkets väsendtliga rättigheter äro ju här, mera än på något annat ställe i Europa, betryggade genom lag, genom häfd, genom natronallynne. Frågan är icke den cm folket skall förtryckas, utan om Konungamakten skall skymfas, em Monarkien skall vara en Svensk verklighet, eller en utländsk digt, om folket skall styras efter sjelfstiftad lag, eller om det skall tvinga den styrande, att följa den meningsvind som blåser för dagen, och således styra sjelf. Folket styra! Folket, som har tusende hufvuden, ech just derför är bufvudlöst, A.) Folket, som beslutar i dag hvad det ändrar i morgon, folket som har slumpen tll Stats-Råd och nycken till Regeringsform! — Emellan dessa brytningar står för närvarande embetsmannen vida mer än medborgaren i allmänhet. De kunna ej vara henom angenäma, ur hvilken samhällsklass han också kommer; men allmogens söner i synnerhet uppoffra ett lugn, en stilla trefnad, som de icke förstå att värdera, innan de sakna den. Tagen dessa varningar med Er, J Ynglingar, som nu afgån till Hög-Skolan. Vänten icke för mycket af det embetsmannalif J söken; de som grånat deri veta nog hvad det innebär. Hvad som gör det drägligt, stundom äfven tillfredssiällande, är det semma som gäller för menniskolifvet i allmänhet: heder, sjelfständighet, duglighet. För att vinna den sistnämda återstår Er äånvu mycket att göra. J fören med Er härifrån nycklarna till mången visdomsskatt: tänker icke att nycklarne äro skatten sjelf, de läsa endast opp honom för fliten. Fortsätten derföre det mångfaldiga i här börjat. Men i synverhet förmanar jag Er, att ej försumma de gamle, hvilkas första bekantskap i här halven gjort. Det är nyttigt att eftergöra deras former: men det bor äfven i de formerna en själ, som är klarsimt och dock djuptänkt, storartad S). Just detta är rätt illa. — Att så varit, måtte väl ej bevisa, att så alltid stall vara. T). Fy då! — Detta språk på en krog? a la bonne beure! men till ungdomen vid ett lärosät te?! ? U). Hafva någonsn gemena beskyll: ingar i ett lågt språk, funnits, så är det har. — Klandras med anständighet är en fordran, som vi äga alla. Hvem begynte med oanständigheten? Nästa rader i talet äro det mest lysande prof på den anständighet, som h:fves enom skriftlärdan.? Dylikt hafva väl de, som här angripas, alldrig tillåtit sig. 7.) Allt tyckes bevisa, att talaren, då han sökt få fatt i tidens anda, i stället råkat på dess väder. X.) Deruti ligger den stora osanningen, som nu beherskar våra stora andar — eller stora väder. — Publiciteten skulle hafva häfvit massorna? gjort deras nu varende rörelse? — O, J. kortsynte! Y.y Och denne store dråplige talare afgör, hvad som är ädelt eller oädelt? Hvem har berättigat honom att säga, det de, tiil hvilka Nicodemus kommer om natten, äro oädla, och att folkets sak icke är helig för dem? Huru kan han beklaga sig, om någon kal