—- mm
MERA SE Brr rr nr o RA nn
misstaga sig, klandras åtminstone med anständighet: —
tycker du detta eiler något dylikt, och låter du äfven
märka det, som du svårligen kan undvika; då är du
servil, en lycksökare, en förrädare af folkets sak. 77).
Och då falla de store männerne öfver dig, mennisko-
slägtets lycksaliggörare, verldens förbättrare, fribetens
och ljusets ordförande på jorden , hvilkas tidnings-
blad äro idel sibyllinska blad, fullskrifna med Guda-
svar. Aeolus hade vindarna i en säck: och på sam-
ma sätt ha äfven dessa tids-andan i sin skinnsäck, och
släppa ut så mycket väder deraf somde behaga. 7.
Det kan icke nekas, att de, som tiden mon är, hafva eller
haft ett stort inflytande. De äro vindspelen som häfva
de rå massorna, X) de äro rökelsekaren som sprida popu-
laritetens söta lukt, de äro allmose-utdelarne (!es Än
moniers) af dagens odödlighet, som dock för det mesta
är glömd i morgon. Det ligger, helst för fåfänga sin-
nen, en obegriplig förtrollningskraft 1 folkgunsten, huru
ombytlig, huru lumpen den än må vara; och jag har
känt Embetsmän, äfven högre, äfven utmärkta män, som
dock darrat för desse Opinions-månglare. Det är sant,
de skämmas för bekantskapen om dagen; men de gå
till dem, hksom Nikodemus, om natten, för Judarnes
rädslo skull. Icke hvar och en offentlig man bar det
mod som fordras, för att med lugn se sina afsigter miss-
tydda, sina handlingar nersmutsade, sitt namn sagtadt
på partisinnets altare; och det är mera farhågan än
öfvertygelsen, som skaffat dem anhängare. De säga att
de föra folkets sak. Ack, folkets sak är helig för alla
ädla sinnen, Y.) och på många ställen behöfver den att
försvaras. Det är stora frågor som gå genom tidehvarf-
vet; det är icke för småsaker som tiden är upprörd till
botten, det är folkens eviga rätt som man på många stål-
len kämpar om. Men hos oss är ju förhållandet
helt annorlunda. 4.) Hvad man ännu söker annorstä-
des det ha vi ju haft sedan hedenhös; folkets väsendtliga
rättigheter äro ju här, mera än på något annat ställe i
Europa, betryggade genom lag, genom häfd, genom na-
tronallynne. Frågan är icke den cm folket skall förtryc-
kas, utan om Konungamakten skall skymfas, em Mo-
narkien skall vara en Svensk verklighet, eller en utländsk
digt, om folket skall styras efter sjelfstiftad lag, eller om
det skall tvinga den styrande, att följa den meningsvind
som blåser för dagen, och således styra sjelf. Folket sty-
ra! Folket, som har tusende hufvuden, ech just derför är
bufvudlöst, A.) Folket, som beslutar i dag hvad det
ändrar i morgon, folket som har slumpen tll Stats-Råd
och nycken till Regeringsform! —
Emellan dessa brytningar står för närvarande embets-
mannen vida mer än medborgaren i allmänhet. De
kunna ej vara henom angenäma, ur hvilken samhälls-
klass han också kommer; men allmogens söner i synner-
het uppoffra ett lugn, en stilla trefnad, som de icke för-
stå att värdera, innan de sakna den.
Tagen dessa varningar med Er, J Ynglingar, som nu
afgån till Hög-Skolan. Vänten icke för mycket af det
embetsmannalif J söken; de som grånat deri veta nog
hvad det innebär. Hvad som gör det drägligt, stundom
äfven tillfredssiällande, är det semma som gäller för men-
niskolifvet i allmänhet: heder, sjelfständighet, duglighet.
För att vinna den sistnämda återstår Er äånvu mycket
att göra. J fören med Er härifrån nycklarna till mången
visdomsskatt: tänker icke att nycklarne äro skatten sjelf,
de läsa endast opp honom för fliten. Fortsätten derfö-
re det mångfaldiga i här börjat. Men i synverhet för-
manar jag Er, att ej försumma de gamle, hvilkas första
bekantskap i här halven gjort. Det är nyttigt att efter-
göra deras former: men det bor äfven i de formerna
en själ, som är klarsimt och dock djuptänkt, storartad
S). Just detta är rätt illa. — Att så varit, måtte väl ej
bevisa, att så alltid stall vara.
T). Fy då! — Detta språk på en krog? a la bonne
beure! men till ungdomen vid ett lärosät te?! ?
U). Hafva någonsn gemena beskyll: ingar i ett lågt
språk, funnits, så är det har. — Klandras med
anständighet är en fordran, som vi äga alla. Hvem
begynte med oanständigheten? Nästa rader i ta-
let äro det mest lysande prof på den anständighet,
som h:fves enom skriftlärdan.? Dylikt hafva väl
de, som här angripas, alldrig tillåtit sig.
7.) Allt tyckes bevisa, att talaren, då han sökt få
fatt i tidens anda, i stället råkat på dess väder.
X.) Deruti ligger den stora osanningen, som nu be-
herskar våra stora andar — eller stora väder. —
Publiciteten skulle hafva häfvit massorna? gjort de-
ras nu varende rörelse? — O, J. kortsynte!
Y.y Och denne store dråplige talare afgör, hvad som
är ädelt eller oädelt? Hvem har berättigat honom
att säga, det de, tiil hvilka Nicodemus kommer om
natten, äro oädla, och att folkets sak icke är helig
för dem? Huru kan han beklaga sig, om någon kal-