sin enkelhet och på ca gång mogen och ungdomsfrisk.
Ä). Gifven akt på den själen, och söken tillvälla Er
hvad i kunnen derutaf. Alsken det fria, äfven det djerf-
va i forskning, i dikt, i tänkesätt, ty frihet är det äd-
las vagga: den rädda, den slafviske Anden förtjenar sina
bojor. Alsken äfven frihet i staten: men jag menar ic-
ke den losa frihet, som flyger lik en trasig avisa i vä-
dret, icke den ytliga frihet som står och skummar dräg-
gen af tidehvarfvet, icke den skojande frihet som kor,
eller borde bo, i hållstugorna. 0). Utan jag menar den
frihet som är värdig en Svensk man, som går genom
lifvet med sitt vattenpass, som är gift med ordningen,
och lefver under lagen eller rättare är sin egen Natur-
lag. Jag menar . den frihet som är - Konun-
gens väu utan att vara hans slaf, som vill fol-
kets väl, men icke dess yra; jag menar dea frihet för
hvilken våra vise tänkt, våra skalder diktat, våra
hjeltar blödt. ÄAlsken den friheten. - Och först och
sist älsken ert fidernesland. Det kan väl hända att J
stadnen på de lägre platserna i staten eller kyrkan:
men iron icke derför att i ej kunnen gagna ert land.
Dertill fordras, i vida mindre mån än snillets fåfänga
vill inbilla oss, de utmärkta gåfvorna eller den vidsträckta
verkningskretsen. Hvarje redlig vilja skapar sin verld
omkring sig. Det Goda är aldrig obetydligt; staten är
en conceutrisk bildning, de små ringarna iuppbära stor-
cirkeln som omfattar och sammanhåäller klotet. Förak-
ten icke det lilla, ty dess sammanlagda summor utgöra
det stora: låt dem som tro sig byg
ga verldshistorien
ö
besinna detta. De store, de lysande männen göra sig
väg öfverallt, och ofta är det en afväg; men de redlige,
de sjelfständige, de duglige passa öfverallt, och det är
dem som wvi behöfva. Vart land, vår tid behöfver dem
i synnerhet, ty nationens rot håller på att ta rota, och
vi äro ett ringa folk, omgifvet af mäktiga grannar. 4) Kom-
mer hjelpen icke inifrun, så kommer hon icke; och då
läsa Sveriges fiender snart nog på det käraste af alla
Aftonblad, nemligen Svenska Häåfdernas Aftonblad. Far-
Ä.) Här kånna vi igen den bildade och inbill-
ningsrike talaren. Må ynglingarne nocturna versare
manu, versare diurna dessa gamle mönster! Men icke
finna de i dem någonting sådant, som i detta tal.
Den, som är riktigt genomträngd af de gamle, han
skall veta bedöma dylikt snack, som är allt för
politisk och buntet? för hans enkla känsla af frihet
och menniskorätt. Formerne för friheten voro i
forntiden annorlunda än nu; men andan är en.
Just de gamle hade en vida mägtigare publicitet än
vi.
Ö.) Dessa sötebrödsdagar kunde icke räcka läng-
re; talaren faller åter in i den ädla ton, som han
synes hafva satt utaf för detta tal. — Om det ändock
vore ren ultraism, ren quand meme, så hade man föga
att säga; men detta hufvudlösaå vacklande från en utraist-
idde. som han icke begriper, till en frihets-idce,
som han lika litet begriper! hvad skulle det väl
lemna qvar i skolepiltarnes hufvud? Förvirring —
förvirring — förvuring.
a.) Ja, rötan kommer kanske just deraf, att man icke
besinnat detta. Såsom en äkta royalist, hade dock
talaren icke bordt påminna barnen härom.
Slutet, angående Aftonbladet, bar mest uppbygt uss.
Vi äro mycket smickrade att hafva ådragit oss den
store talarens hat till den grad, att han icke kan
glömma oss ens i ett officielt meddelande. Henrik
V.s informatorer läste historien med sin elev på det
sätt, att de sista händelserna af Frankrikes öden all-
deles uteglömdes; så borde vår talare, för att vara
konsequent, äfven behandla sina piltar i afseende på
den nyaste publiciteten. Annars kunna deras unga sin-
nen ändock alldrig hållas rätt obesmittade af tidens
kräfta. Detta råd vilja vi meddela honom för nästa
examen anniversarium.