ta, när meningarne voro delade och omröstning skulle ske, så skilde sig folket i två hopar och uppgåfvo ett rop. Det ropet som hördes längst och starkast, utgjorde den segrande meningen. Jag fruktar det är på samma sätt hos oss: det är ropet som segrar; och i sådant fall veta vi alla på hvilkendera sidan de största skrikhalsarna befinna sig. Q). Men klappar det 1 ditt bröst ett Svenskt bjerta, som ännu ej är uppfrätt af dagens kräfta; tycker du att Svensk man dock borde ha nagon vÖör dnad något förtroende för Svensk Konung; R) tycker du att Sveriges historia, när den varit som bäst, för det mesta varit Sveriges KonungaVi glömde en sak: Talaren har rätt; han är väl icke bondeson, men bondesonson, och han måtte hafva kommit i granskapet af thronen! Vi visste det icke och bedja om förlåtelse. IV) Förstår man icke mera af hvadsom nu föregår inom nationen, än att detta blott är täbbe, så borde man icke öppna sin mun om fäderneslandets angelägenheter. Förstår man icke, att detta är blott en niprodukt, då har man föga begrepp om de kemiska processer, som arbeta i samhället. För den ytlige betraktaren voro också Luthers alla häftiga strider ett käbbel; och den höglärde Erasmus behandlade det så. Men han och några hans stolte och maklige grubblande medbröder voro en hand full emot de millioner, som med det enkla oförvillade förståndet, men framför allt den oeförvillade känslan, hänfördes till värma och nit. Och så segrade reformationens stora sak , osktadt allt, hvad de gamla privilegierne, hvad de mägtige och prelaterne med sitt bihang af hyrda eller lycksökande lärda sofister, försökte till stormens hejdande. Al!t det käbbel, som nu höres, är en småsak mot de förskräckliga striderna den tiden i skrifter uch predikningar. Och barnshgt vore det att tro, det en dylik brytning kan för sig gå utan en förfärlig slitning mellan opinioner och passioner, hvilka gifva sig luft i ord. Imedlertid är käbblet längesedan glömdt; men de höga sanningar och grundsatser, som lågo på bottnen, de hafva icke förgåtts, utan bära frukter än i denna dag. Så anse vi äfven den nu varande brytningen komma att sluta. Det är verkligen om stora sanningar och stora interessen, som det srides. Att i en strid, der millioner äro invecklade, allt skall tillgå efter den mest eleverade fäktkonsts reglor, må man icke begära. Förtruppar, fourageurer, Cosacker och Pandurer slåss med knölpåkar, eldgafflar eller hvad de få uti. Man harcellerar och retar hvarannan; ochsanningen att säga, har retsamheten begynt och är störst hos de gamJas kämpar, som se, att de genom finter och utfall måste ersätta, hvad somäbrister dem i antal och — framför allt — i en rättvis sak. O). D. v. s. som man icke kallar så. Men det är ett oundvikligt ondt, som medföljer det konstitutionella lifvets utveckling. Att ingen får vara neutral, är osant; men att hvar och en, som framträder, kan få eu hugg, är sant. Embetsmannen behöfver visst icke hissa flagg, så wvida han icke är en deltagare i högsta maktens beslut; men då torde det ock vara nödigt , om man icke vill hafva en styrelse utan flagg. -Denne talare mistager sig, likasom många före honom, i den satsen att hvarje annan embhetsman behöfver hänga ut flagg; han måste blow tåla, att man undersöker, huruvida hans handlingar äro öfverensstämmande med lag eller icke. Hvarje opartisk betraktare måste erkänna, att under få perioder underordnade embetsmän varit så litet framhafde, som under sednare tider. Man råknar väl vittra auctoriteter och dylikt till einbetsmän, dem man vill hafva fredade för klander? P). Embetsmannen har ingen ting att göra med partier ; aldraminst bör han fråga, ?hv ilketder ra blir det rådande.? Gör han det, då är han värd att misshandlas af Pkäbblet.? För öfrigt vilja vi icke strida med talaren om den frågan, hvad parti vill säga. Han, likasom hans föregångare, synes icke haftva gjort sig 2got redigt begrepp därom. Q). Det beror på betydelsen af ordet största: de, som skrika hårdast, ella de. som skrika med största oskal — t. ex. mot bildningen. AR). Usla, gemena insinvation! Stig fram, Hr Talare, och såg rent ut, hvem som nekat vördnad och förtroende åt Sversk Konung! — Att mång ting hafva gatt illa till under PSvensk Konung, har ofta blifvit sazdt; men hvem har sag t mer? Att ljuga är synd, men största synden är att ljuga för barn, som icke förmå skilja sken från verklighet. Nog vet nan, hvilkas interesse det är att inbilla Konung och folk, att det äv fan som angripes, då, med stöd är FR hh FT SL ee