ta, när meningarne voro delade och omröstning skulle
ske, så skilde sig folket i två hopar och uppgåfvo ett
rop. Det ropet som hördes längst och starkast, utgjor-
de den segrande meningen. Jag fruktar det är på sam-
ma sätt hos oss: det är ropet som segrar; och i så-
dant fall veta vi alla på hvilkendera sidan de största
skrikhalsarna befinna sig. Q). Men klappar det 1 ditt
bröst ett Svenskt bjerta, som ännu ej är uppfrätt af
dagens kräfta; tycker du att Svensk man dock borde
ha nagon vÖör dnad något förtroende för Svensk Ko-
nung; R) tycker du att Sveriges historia, när den va-
rit som bäst, för det mesta varit Sveriges Konunga-
Vi glömde en sak: Talaren har rätt; han är väl
icke bondeson, men bondesonson, och han måtte
hafva kommit i granskapet af thronen! Vi visste
det icke och bedja om förlåtelse.
IV) Förstår man icke mera af hvadsom nu föregår in-
om nationen, än att detta blott är täbbe, så borde
man icke öppna sin mun om fäderneslandets angelä-
genheter. Förstår man icke, att detta är blott en ni-
produkt, då har man föga begrepp om de kemiska
processer, som arbeta i samhället. För den ytlige
betraktaren voro också Luthers alla häftiga strider ett
käbbel; och den höglärde Erasmus behandlade det så.
Men han och några hans stolte och maklige grubblan-
de medbröder voro en hand full emot de millioner,
som med det enkla oförvillade förståndet, men fram-
för allt den oeförvillade känslan, hänfördes till värma
och nit. Och så segrade reformationens stora sak ,
osktadt allt, hvad de gamla privilegierne, hvad de
mägtige och prelaterne med sitt bihang af hyrda eller
lycksökande lärda sofister, försökte till stormens hej-
dande. Al!t det käbbel, som nu höres, är en småsak
mot de förskräckliga striderna den tiden i skrifter uch
predikningar. Och barnshgt vore det att tro, det en
dylik brytning kan för sig gå utan en förfärlig slitning
mellan opinioner och passioner, hvilka gifva sig luft i
ord. Imedlertid är käbblet längesedan glömdt; men
de höga sanningar och grundsatser, som lågo på bott-
nen, de hafva icke förgåtts, utan bära frukter än i
denna dag.
Så anse vi äfven den nu varande brytningen komma
att sluta. Det är verkligen om stora sanningar
och stora interessen, som det srides. Att i en strid,
der millioner äro invecklade, allt skall tillgå efter den
mest eleverade fäktkonsts reglor, må man icke begära.
Förtruppar, fourageurer, Cosacker och Pandurer slåss
med knölpåkar, eldgafflar eller hvad de få uti. Man
harcellerar och retar hvarannan; ochsanningen att sä-
ga, har retsamheten begynt och är störst hos de gam-
Jas kämpar, som se, att de genom finter och utfall
måste ersätta, hvad somäbrister dem i antal och —
framför allt — i en rättvis sak.
O). D. v. s. som man icke kallar så. Men det är
ett oundvikligt ondt, som medföljer det konstitutio-
nella lifvets utveckling. Att ingen får vara neutral, är
osant; men att hvar och en, som framträder, kan få
eu hugg, är sant. - Embetsmannen behöfver visst icke
hissa flagg, så wvida han icke är en deltagare i
högsta maktens beslut; men då torde det ock va-
ra nödigt , om man icke vill hafva en styrelse utan
flagg. -Denne talare mistager sig, likasom många
före honom, i den satsen att hvarje annan embhets-
man behöfver hänga ut flagg; han måste blow tåla,
att man undersöker, huruvida hans handlingar äro
öfverensstämmande med lag eller icke. Hvarje opar-
tisk betraktare måste erkänna, att under få perioder
underordnade embetsmän varit så litet framhafde,
som under sednare tider. Man råknar väl vittra
auctoriteter och dylikt till einbetsmän, dem man vill
hafva fredade för klander?
P). Embetsmannen har ingen ting att göra med parti-
er ; aldraminst bör han fråga, ?hv ilketder ra blir det rådan-
de.? Gör han det, då är han värd att misshandlas af
Pkäbblet.? För öfrigt vilja vi icke strida med tala-
ren om den frågan, hvad parti vill säga. Han, li-
kasom hans föregångare, synes icke haftva gjort sig
2got redigt begrepp därom.
Q). Det beror på betydelsen af ordet största: de,
som skrika hårdast, ella de. som skrika med stör-
sta oskal — t. ex. mot bildningen.
AR). Usla, gemena insinvation! Stig fram, Hr Talare,
och såg rent ut, hvem som nekat vördnad och för-
troende åt Sversk Konung! — Att mång ting hafva
gatt illa till under PSvensk Konung, har ofta blif-
vit sazdt; men hvem har sag t mer? Att ljuga är
synd, men största synden är att ljuga för barn, som
icke förmå skilja sken från verklighet. Nog vet
nan, hvilkas interesse det är att inbilla Konung och
folk, att det äv fan som angripes, då, med stöd
är FR hh FT SL
ee