Pa Fn nn rr rr tr nr TR nn ligen ullryggalagt den. Det är en jemlikhet på rent nationell, rent mensklig grund, sådan som vi ej finna den annorstädes; och jag nekar icse att den fröjdar mitt demokratiska sinne. I.) Emediertid har saken äfven sin skuggsida, och omständigheterna ha förändrat sig derhän, att jag just för folkets skuld önskar att denna Svenska folkets rätt något sparsaminare begagnades. Ty deana ungdom som så talrikt öfvergifver sma fåders yrke, hvåd söker han, hvad hoppas han finna? Drifver honom behofvet af högre bildning? Det är ett ädelt behof och åtföljer vanligtvis alla högre anlag. Men högre anlag kunna ej finnas hos så mänga, snil!en födas ej i hundradetal på året inom en enda samhällsklass. Och dessutom, är väl en högre bildning alltid tillika en bättre, i den mening nemligen, att hon gör sin ägare lyckligare, lugnare, förnöjsammare? Svenska folkbildningen må synas ofullständig. Hon stån dock vida högre än i alla andra stater. uppvuxna på helt annan grund, och der folket är, eller varit slaf. Att frukta Gud och ära Konungen, att odla Fädrens jord och i nödfall försvara den, detta var fordom Svenska Odalbondens vishet, och jag tanker det är ännu nog för hans värde, för yttre och inre sjelfstöndighet. KA.) Många af nuvarande lagstiftare inom det hedervärda Ståndet må ha lärt mycket annat, och ju längre de gå i Riksdagarnes vexelskola, ju lärdare bli de; men det vill synas mig som hade de derjemte förglömt något af dessa menniskovardets elementarstudier. L.) — Eller söka kanske de unga en bättre och lättare bergning? Då bedraga de sig mycket; ty behofven stiga med samhälls-klasserna, staten är fattig och lönar sina tjenare i allmänhet under, men ej öfver nödtorft. I vårt land blir ingen embetsman rik:; de fleste lefva i näringsomsorger och dö med skulder. — Eller kanhända slutligen att de söka ära. Ack, den rätta äran är ju icke bunden vid något Riksstånd, hon sitter ej utanpå menniskan, utan invertes, hon bor likså ofta i skuggan som i solskenet på höjderna; der går, eller kunde åtminstone gå; mycken verklig ära vid plogen. Min far var en bondeson; gifve Gud att han aldrig öfvergifvit sin faders yrke: jag skulle ej ha öfvergifvit hans. De obemärkte lösa lilfvets gåta bäst, och glömskan är de lyckligas gudomlighet. MM.) G). Detta är en liten proflapp på de stora orden, som af de moderna statsinsändarne brukas i stället för bevis; hälften sanning och hälften osanning — hufvudsakligen klang. Bonde är icke blott namnet på es gammal friboren ätt, utan på alla. Likaså var fordom hvarje Ssjelfägande landtman i England en krono-löntagare, en baron. De rikaste kommo sjelfve till nationalforsamlingen ; de mindre rike valde fullmögtige. Der är skilnaden mellan Ofveroch Underhus i deras första uppkomst. Hvem som i T Sverige ville frälsa silt hemman med rusttjenst, var adelsman. H) Alldeles så i England. Hertigen af Norhumberland anses allmänt för en ättling af de store Percyerne: han är dock en Smythson. Lika många verk ligen urgamla äver finnas i förhållande i Sverge, som annorstädes... i i ID) IT fall vi vågade säga något så vanvördeligt om en så anspråksfull talare, skulle vi säga, att detta är osannt. Huru många bondesöner hafva i sista tiderna kommit till grannskapet af thronen? Finnes en? Hvilken rolle Bomullsspinnarens son deremot spear i England, se vi dagligen. — Men det ir roligt att kunna förespegla oss en hop herrligheter i ord! Framdeles få vi väl se verkligheter! Talaren i 2 se . önskar att få dem sparsammare begagnade. Orden kosta deremot ingen ting. K). Alla de gånger, då vi hört allt detta, kunna vi, med Leporello, kalla ett tusen och tre. — O, om c . a o a de scoda tider kunde återkomma då bondens barn icke sträfvade till denna högre bildning (som icke gör dem Iyckligare, lugnare, förnöjsammare), utan nöjde sig med att frukta Gud och ära Konungen? I Il — Vi skulle annars kunna förtro talaren en H 2 Y yv?? lofse PN issning, att nemiigen om bildningen blefve rigmodern och allmän, skulle just derigenom det1 St . 11 : ys 2 ta strärvande till embeten, som hvarje bildad nu visar, försvinna. Allt detta ängsliga ropande mot bildningen kommer från dem, som icke våga se längre, än näsan är lårg — vi vilja ej säga: som icke tåla ett bildadt folk. Det försök, som får föga mer än ett decennium tillbaka (således under nuva rande hjeke-period) gjordes att genom lag förbjuda de fattigares studier, strandade olyckligtvis mut en otörvillad folkkänsta. ffade detta lyckats, så vore vi ock nu befriade från denna öfverhandtagande pildning och — dylika tal. i TA PP S. INA Studier.