Pa Fn nn rr rr tr nr TR nn
ligen ullryggalagt den. Det är en jemlikhet på rent
nationell, rent mensklig grund, sådan som vi ej finna
den annorstädes; och jag nekar icse att den fröjdar mitt
demokratiska sinne. I.)
Emediertid har saken äfven sin skuggsida, och om-
ständigheterna ha förändrat sig derhän, att jag just för
folkets skuld önskar att denna Svenska folkets rätt något
sparsaminare begagnades. Ty deana ungdom som så
talrikt öfvergifver sma fåders yrke, hvåd söker han,
hvad hoppas han finna? Drifver honom behofvet af högre
bildning? Det är ett ädelt behof och åtföljer vanligtvis
alla högre anlag. Men högre anlag kunna ej finnas hos
så mänga, snil!en födas ej i hundradetal på året inom
en enda samhällsklass. Och dessutom, är väl en högre
bildning alltid tillika en bättre, i den mening nemligen,
att hon gör sin ägare lyckligare, lugnare, förnöjsamma-
re? Svenska folkbildningen må synas ofullständig. Hon
stån dock vida högre än i alla andra stater. uppvux-
na på helt annan grund, och der folket är, eller
varit slaf. Att frukta Gud och ära Konungen, att odla
Fädrens jord och i nödfall försvara den, detta var fordom
Svenska Odalbondens vishet, och jag tanker det är ännu
nog för hans värde, för yttre och inre sjelfstöndighet.
KA.) Många af nuvarande lagstiftare inom det heder-
värda Ståndet må ha lärt mycket annat, och ju längre
de gå i Riksdagarnes vexelskola, ju lärdare bli de; men
det vill synas mig som hade de derjemte förglömt något
af dessa menniskovardets elementarstudier. L.) — El-
ler söka kanske de unga en bättre och lättare bergning?
Då bedraga de sig mycket; ty behofven stiga med sam-
hälls-klasserna, staten är fattig och lönar sina tjenare i
allmänhet under, men ej öfver nödtorft. I vårt land
blir ingen embetsman rik:; de fleste lefva i näringsom-
sorger och dö med skulder. — Eller kanhända slutligen att
de söka ära. Ack, den rätta äran är ju icke bunden
vid något Riksstånd, hon sitter ej utanpå menniskan,
utan invertes, hon bor likså ofta i skuggan som i sol-
skenet på höjderna; der går, eller kunde åtminstone gå;
mycken verklig ära vid plogen. Min far var en bon-
deson; gifve Gud att han aldrig öfvergifvit sin faders
yrke: jag skulle ej ha öfvergifvit hans. De obemärkte
lösa lilfvets gåta bäst, och glömskan är de lyckligas gu-
domlighet. MM.)
G). Detta är en liten proflapp på de stora orden,
som af de moderna statsinsändarne brukas i stället
för bevis; hälften sanning och hälften osanning —
hufvudsakligen klang. Bonde är icke blott namnet
på es gammal friboren ätt, utan på alla. Likaså var
fordom hvarje Ssjelfägande landtman i England en
krono-löntagare, en baron. De rikaste kommo sjelf-
ve till nationalforsamlingen ; de mindre rike valde
fullmögtige. Der är skilnaden mellan Ofver- och
Underhus i deras första uppkomst. Hvem som i
T Sverige ville frälsa silt hemman med rusttjenst, var
adelsman.
H) Alldeles så i England. Hertigen af Norhumber-
land anses allmänt för en ättling af de store Percy-
erne: han är dock en Smythson. Lika många verk -
ligen urgamla äver finnas i förhållande i Sverge,
som annorstädes... i i
ID) IT fall vi vågade säga något så vanvördeligt om en
så anspråksfull talare, skulle vi säga, att detta är o-
sannt. Huru många bondesöner hafva i sista tider-
na kommit till grannskapet af thronen? Finnes en?
Hvilken rolle Bomullsspinnarens son deremot spe-
ar i England, se vi dagligen. — Men det ir roligt
att kunna förespegla oss en hop herrligheter i
ord! Framdeles få vi väl se verkligheter! Talaren
i 2 se .
önskar att få dem sparsammare begagnade. Or-
den kosta deremot ingen ting.
K). Alla de gånger, då vi hört allt detta, kunna vi,
med Leporello, kalla ett tusen och tre. — O, om
c . a o a
de scoda tider kunde återkomma då bondens barn
icke sträfvade till denna högre bildning (som icke
gör dem Iyckligare, lugnare, förnöjsammare), utan
nöjde sig med att frukta Gud och ära Konun-
gen? I Il — Vi skulle annars kunna förtro talaren en
H 2 Y yv?? lofse PN
issning, att nemiigen om bildningen blefve rig-
modern och allmän, skulle just derigenom det-
1
St . 11 : ys 2
ta strärvande till embeten, som hvarje bildad nu
visar, försvinna. Allt detta ängsliga ropande mot
bildningen kommer från dem, som icke våga se
längre, än näsan är lårg — vi vilja ej säga: som
icke tåla ett bildadt folk. Det försök, som får föga
mer än ett decennium tillbaka (således under nuva
rande hjeke-period) gjordes att genom lag förbjuda
de fattigares studier, strandade olyckligtvis mut en
otörvillad folkkänsta. ffade detta lyckats, så vore
vi ock nu befriade från denna öfverhandtagande
pildning och — dylika tal. i
TA PP
S. INA Studier.