STATSTIDNINGEN OCH FRANSYSKA THEATERCENSUREN. Om denna fråga har Statstidningen nyligerm i ett par. nummer meddelat några talares yttranden, i Fransyska Deputerakammaren hvilka : tillstyrkt censuren, men af lätt begripliga skäl, ingens som motsatt sig densamma. Ganska olyckligt för ändamålet förekommer likväl deribland Lamartines, som sätter sig emot all polis-censur, men vill hafva en moralisk censur-kommitd, sammansatt ar en jury, och hvilken skulle i detta fall utgöra en instans öfver sjelfva regeringen, hvars förfarande den skulle kunna afdöma och rätta. Det är emedlertid icke vid dessa talares yttrande, vishar vilja fåsta oss, utan endast vid Statstidningens ingress, dertill,. Deri heter, det:, Sjelfva företeelsen af en sådan ytterlighet; i. framställaing af ohyggligheter och oanständigheter som den, hvartill Fransyska theatern i senare tider gjort sig skyldig, anses med skäl för ett af. tidens märkvärdigaste tecken; och om det i ett land, hvilket i awvilisation gör anspräk på att vara Europas forpost, och hvars theater i alla tider haft ett slags privilegium och företrädesvis alimenterar Europas öfriga skådeplatser, medverkat till sådana händelser, som de der senast umade (hvarom ingen. mera tviflar), är detta ett nytt och kraftigt bevis för det nära äm band, som äger rum emellan, beskaffenheten af . för: ståndets nöjen och det-allmänna litvets förhållanden: Häraf följer temligen bindande den slutsats, att Stats tidningen anser Fieschis mordförsök såsom ett verk af theaterns frihet, och det sjelisvåld, hvartill. den föranledt. Vi tåga oss då friheten påminna Statstidningen om att Hertigen af Berry mördades af Louvel år 1820 då denna frihet visst icke existerade; att den icke eller fanns under konsultatet, når den förra helfvetesmaschinen explederade; att man icke: hörde talas derom, när Damiets gjorde sitt mordfoörsok emot Ludvig den XV; ja, att det till och med är ovisst om Ravaillac, Henrik den 1V:s mördare, någonsin sett ett spektakel, hvaremot det är säkert, att han besökt Jesuiter-Koilegium. Mau har icke eller hört, talas om, att Ankarström var någon särdeles flitig. spektakel-gångare; men. om, så varit, mäste ban säkert icke ha fått se annat, än loyala pjeser, och ingen af dessa ohyggligheter och oanständigheter, hvarvill Fransyska theateru gjort sig skyldig, emedan: tleaterns representationer hos oss då som nu voro dels helt och hållet Kungliga, dels stodo under censur. Statstidningen formenar vål, att ingen, mera tviflar på, att Konunga-mördaren hämtat sina motiver. från theatern. Vi försäkra likväl, att vi 1 detta fall utgöra ett undantag, och det på stöd af de grunder vi här ofvan anfört. Att Fransyska theatern tillåtit sig många excesser som eu sund. smak; ocu:en ren sedekänsla ej kubde annat än ogilla, är sobestridligt; men en annan fråga är, om dessa excesser. verkeligen kunna vara Så ingripande i det allmänna: hfvets förhållanden, som man föregilvit, och om detär försatt hindra dem, som man begärt en censur. I, Paris finnas för närvarande femton theatrar, men det är nåästanooblott på en enda, eller den vid Porte St Martin, som man :sett dessa styggels r af mord, ,våldiägt och mnedrigheter af alla slag, hvaröfver med. skäl blifvit klagadt. Denba femtondedels förseelser. skulle således vara tillräckliga — både att förgifta hela theaterätmösferen och att ådraga alla theatrarne den fördömelse söm borde drabba en enda, Med samma skäl skulle man kunna säga, att, för det flara röfvareoch mördarehistorier utkomma i Bokhbandeln, fostrar hela tryckpressen Aåcke annat än ohyggligheter. Men är det då emot sådana, eller endast emot dem, som censuren nigtat sin makt? Erfarenheten visar, att denna censur nästan öfverallt, men isynnerhet i Frankrike, icke varit så angelägen om att korrigera plattheter oc h oanständigheter, som att aflägss Rå allt, hvilket kunde på minsta vis. vara menligt för styrelsens: politik elier de styrande individernas ömtålghet. Lika så har den nya Franska theater-cens urens