STATSTIDNINGEN OCH FRANSYSKA THEATER-
CENSUREN.
Om denna fråga har Statstidningen nyligerm i ett par.
nummer meddelat några talares yttranden, i Fransyska
Deputerakammaren hvilka : tillstyrkt censuren, men af
lätt begripliga skäl, ingens som motsatt sig densamma.
Ganska olyckligt för ändamålet förekommer likväl der-
ibland Lamartines, som sätter sig emot all polis-censur,
men vill hafva en moralisk censur-kommitd, samman-
satt ar en jury, och hvilken skulle i detta fall utgöra
en instans öfver sjelfva regeringen, hvars förfarande den
skulle kunna afdöma och rätta. Det är emedlertid icke
vid dessa talares yttrande, vishar vilja fåsta oss, utan
endast vid Statstidningens ingress, dertill,.
Deri heter, det:, Sjelfva företeelsen af en sådan ytter-
lighet; i. framställaing af ohyggligheter och oanständig-
heter som den, hvartill Fransyska theatern i senare
tider gjort sig skyldig, anses med skäl för ett af. ti-
dens märkvärdigaste tecken; och om det i ett land,
hvilket i awvilisation gör anspräk på att vara Europas
forpost, och hvars theater i alla tider haft ett slags
privilegium och företrädesvis alimenterar Europas öfri-
ga skådeplatser, medverkat till sådana händelser, som
de der senast umade (hvarom ingen. mera tviflar),
är detta ett nytt och kraftigt bevis för det nära äm
band, som äger rum emellan, beskaffenheten af . för- :
ståndets nöjen och det-allmänna litvets förhållanden:
Häraf följer temligen bindande den slutsats, att Stats
tidningen anser Fieschis mordförsök såsom ett verk af
theaterns frihet, och det sjelisvåld, hvartill. den föran-
ledt. Vi tåga oss då friheten påminna Statstidningen om
att Hertigen af Berry mördades af Louvel år 1820
då denna frihet visst icke existerade; att den icke eller
fanns under konsultatet, når den förra helfvetesmaschi-
nen explederade; att man icke: hörde talas derom, när
Damiets gjorde sitt mordfoörsok emot Ludvig den XV;
ja, att det till och med är ovisst om Ravaillac, Henrik den
1V:s mördare, någonsin sett ett spektakel, hvaremot det
är säkert, att han besökt Jesuiter-Koilegium. Mau har
icke eller hört, talas om, att Ankarström var någon sär-
deles flitig. spektakel-gångare; men. om, så varit, mäste
ban säkert icke ha fått se annat, än loyala pjeser, och
ingen af dessa ohyggligheter och oanständigheter, hvar-
vill Fransyska theateru gjort sig skyldig, emedan: tlea-
terns representationer hos oss då som nu voro dels helt
och hållet Kungliga, dels stodo under censur. Statstid-
ningen formenar vål, att ingen, mera tviflar på, att
Konunga-mördaren hämtat sina motiver. från theatern.
Vi försäkra likväl, att vi 1 detta fall utgöra ett undan-
tag, och det på stöd af de grunder vi här ofvan an-
fört.
Att Fransyska theatern tillåtit sig många excesser som
eu sund. smak; ocu:en ren sedekänsla ej kubde annat
än ogilla, är sobestridligt; men en annan fråga är, om
dessa excesser. verkeligen kunna vara Så ingripande i
det allmänna: hfvets förhållanden, som man föregilvit,
och om detär försatt hindra dem, som man begärt en
censur. I, Paris finnas för närvarande femton theatrar,
men det är nåästanooblott på en enda, eller den vid
Porte St Martin, som man :sett dessa styggels r af
mord, ,våldiägt - och mnedrigheter af alla slag, hvar-
öfver med. skäl blifvit klagadt. Denba femtonde-
dels förseelser. skulle således vara tillräckliga — bå-
de att förgifta hela theaterätmösferen och att ådra-
ga alla theatrarne den fördömelse söm borde drabba
en enda, Med samma skäl skulle man kunna säga,
att, för det flara röfvare- och mördarehistorier utkom-
ma i Bokhbandeln, fostrar hela tryckpressen Aåcke annat
än ohyggligheter. Men är det då emot sådana, eller
endast emot dem, som censuren nigtat sin makt? Er-
farenheten visar, att denna censur nästan öfverallt, men
isynnerhet i Frankrike, icke varit så angelägen om att
korrigera plattheter oc h oanständigheter, som att aflägss
Rå allt, hvilket kunde på minsta vis. vara menligt för
styrelsens: politik elier de styrande individernas ömtå-
lghet. Lika så har den nya Franska theater-cens urens