Den föreslagna grunden för hyresmans rösträttighet är visserligen den rätta, nemligen beskattning efter 2:dra artikeln. Men så djupt ingripande lagar, sådana, om vi så få säga, fundamentalförfattningar, som skola vara beräknade på ett orubbadt bestånd in uti enafligsen framtid, såsom lagarne om nationens primair-församlingar, böra icke byggas på någonting så föränderligt, som bevillningsförordningen. Det är ju icke omöjligt, att Sverige snart nog antager samma grund för sin beskattning, som andra stater redan länge ägt, nemligen consumtionsafgft i stället för våra så kallade artiklar. För en lätt möjlig och hvart femte år föränderlig ekonomisk författnings kulissförändringar skulle således den aldra nedersta och ömtåligaste grnndstenen för hela samhällsbyggnaden lika ofta rubbas! Detta vore att flytta ett gammalt solid stenhus och lägga det — på isen! Nej — vi äro konservative, och kanske i strängare mening än någon: vi önska att statens vigtigaste institutioner måtte inrättas så, att de kunna konserveras och konservera — hvilket i många fall lärer kunna ske endast på det sätt, att det nuvarande icke konserveras. Bland de inrättningar, hvilka däremot icke böra lattsinnigt handteras och —— byggas på is, är lagen -om -folkets första deltagande i sina angelägenheters besörjande, dess öfverläggningar i massa. Bygger man på den grund, som kan töa upp med hvarje Riksdag, så kan man riskera att skaka samhället i dess innerta rot — och det utan all möjlig nytta. Vi komma nu till den föreslagna röstberäkningsgrunden. Den, saga Konsistorierna, som efter 2:dra art. skattar 2 ) Rdr, får 3 röst, den som skattar 5 Rdr får 3 röst, den som skattar 10 Rdr får en hel röst, den som skattar 1060 Rdr får 10 röster o. s vV. Denna grund är alldeles falsk. Också är den alldeles förkastad i vår representation. Enligt hvad Konsistorierne nu föreslå, borde t. ex. Norrköpings riksdagsman äga många röster emot Sigtunas representant — borde den riksdagsman, som är vald af tre städer, äga tre röster, då deremot den af en stad valde borde blott äga en — borde riksdagsmannen för fem härader äga fem röster, o. S. Vv. Men lagen har visserligen förebyggt det missbruk, som kan blifva följden af en dylik cumulation. Hvar och en, som åger komma till öfverläggningen, har en röst; och tie, som ägde komma alla, men af hvilka blott en kommer, äga äfven icke mera än en röst. Skälet är tväggehanda: den rikare är icke nödvändigt förståndigare och ärligare än den fattigare; och den senares rätt och välfärd är lika helig som den förres. Konsistoriernes förslag antaget, skulle öppna en möjlighet för en sammansättning af några få de rikaste att beherrska hela församlingen, (likasom, tyvärr, vid prestval är förhållandet); ja en enda skulle kunna komma i wlfälle dertill. Nej hvar och en röstberättigad bör äga en röst. — om man icke på sin höjd skulle medgifva, en klassifikation, hvarigenom, enligt någon gifven tariff, de förmögnaste linge äga 3 a 4 röster, men aldrig mer, och deremot ingen rörstberättigad mindre än en röst. Man svarar oss: den råa massan skulle deremot, enligt ert förslag, kunna beherrska och beskatta den rike. — Ingalunda; ty vi medgifva gärna, att rösträttigheten sättes så högt, att den råa massan icke lmnner dit; fattigdom, eller rättare mindre rikedom, är visst icke något osvikligt tecken till råhet eller orättrådighet. Vi hafva dessutom sagt, och vi upprepa, att den mindre rikes rätt är fullt ut lika helig, som millionärens. Och man bör besinna, att Sockenstammans beslutanderätt icke bör ställas så, att någon kan personligen åläggas något onus, utan blott allmänna grunder stadgas för utgörandet af onera. Hvarje möjlighet att annorlunda förfara bör strängt förebyggas. Och då detta är gifvet, finnes också ingen sorts skäl, hvarföre man skulle vägra hvarje röstberättigad hka rösträtt, (hvilket är en grundsats i riksförsamlingen) eller åtminstone hindra luralitetens hopande på några få händer. Vi äro således fullt öfvertygade, att hufvudstadens invånare icke skola gå in på det nya röstberäkningsförslaget. Öfver förslaget om sockenstämmornas beslutanderätts ofverlemnande åt Deputerade, hafva vi redan yttrat OSS. Vi ogilla högeligen den idden att låta folket delegera — eller bortskänka — all sin magt och i alla instanser. Dessa nya deputerade borde således icke få afgöra i beskattningsfrågor eller beslut om åtsärder, som fordra anslag; och i fall deras verksamhet skulle inskränkas till uppsigt. öfver ordning, sedlighet och dylikt, så vore de ju endast en ny municipalautoritet, bredvid, öfver eller under kyrkovården. Vore det då icke så godt att blott förstärka dessa och förse dem med nya instruktioner och ny kompetence, för att icke hopa myndigheter? Det enda fall, hvari en dylik öfverlåtelse af församlingsboernes egen beslutanderätt kan blifva nödvändig , ee a 4 0-5 KE AA SA Fr