dande af fabriker för siden och kammarduk, under det att landet ännu saknade tillräckligt bröd af egen produktion och af sitt eget jern ej kunde förfärdiga ett godt verktyg för den dagliga nödtorften. Man har snart sagdt velat tvinga folket, att väfva florsband och knyppla spetsar, emedan man hindrat det, att ur sina skogar exportera det öfverflöd af bränsle, som finnes på många stållen. I naturbg väg skulle vi haft fri export af skogs-effekter och derigenom väl vårdade och tillräckhlga skogar, ett blomstrande åkerbruk, förträffliga jernmanufakturer och goda skeppsbyggerier, ty för allt detta äger landet naturliga tillgangar och folket naturlig fallenhet. Nu deremot hafva vi missvårdade skogar samt på åtskilliga orter den i ett kallt land förfärliga skogsbristen, ena jern-tillverkning hvilken befarar en hotande undergång och ett jordbruk som ehuru 1 sednare tider mycket förbättradt, ännu står långt efter nästan alla öfriga Europeiska länders. Vi komma uu till de invåndningar som göras mot den fria handeln ur det skälet, att tillgången på grannlåtsvaror och lättheten att öfverallt få köpa dem, föranleder personer dertill, medan de sakna det nödvändiga, eller nödgas dyrt betala det. Härtill anmärka vi, att detta allud i det hela kommer att höra till undantagen och att, om menniskorna äro barnsliga nog att förskaffa sig granlåt, der de lida brist på nödtorft, så är sådant ett bevis på bristande bildning, och om de kunna förskaffa sig granulåter lättare än nödtorfter, så är detta ett bevis på origtiga administrations-principer hos Styrelsen. Wilden frestas af glasperlor och annat lappri, hvaråt vi icke egna någon uppmärksamhet. Hvarföre? io emedan han för det första är en vilde d. v. s8. rå och obildad, och dessa saker för det andra, äro sällsyntheter, hvarigenom de i hans ögon antaga egenskapen af dyrbarheter. Låt honom hinna till ståndpunkten af vår kultur, och han skall oändeligen mindre bry sig derom, dels derföre, att han förstår deras verkliga värde, dels emedan de hvarken, genom sin yttre form tillfredsställa hans skönhetssinne, eller genom sin inre halt uppfylla hans begrepp om det redbara. Låtom ess nu gå litet längre fram, och betraktom t. ex. Fransmännen som, omgifne af alla lyxens och förfiningens skatter, likväl mntgöra ett af de tarfligaste och sparsammaste folk i verlden. Man ser hos detta folk visserligen den största lyx rådande, men icke hos andra, än dem, som hafva råd dertill, och då utgör det väl icke något ondt att omgifva sig med lifvets beqvämligheter, helst om de derpå nedlagda kostnader föda talrika arbetare? de som deremot icke hafva råd, fylla icke sina rum med flärd och granniat, dels emedan de äro så vane vid dessa sakers åskådning, att begäret och längtan derefter icke så lätt retas, och dels emedan hvar och en som der skulle känna en önskan att utmärka sig framför sina grannar eller omgifningar, ganska väl vet, att han icke kan göra det med saker, som hvar och en kan förskaffa sig, och förskaffa sig för ett obetydligt pris. Samma förhållande skall äfven uppkomma hes oss, i fall antingen handeln eller industrien fått gå sin egen naturliga och obehindrade gång, eller den förunnade handelsfriheten varit allmän och verklig, d. v. s. icke inskränkt genom vissa varors förbjudande, och sjelfva de s. k. frias beläggande med hög tull, som oproportionerhgt fördyrade dem, och sålunda gaf dem ett värde i priset, då de endast borde åga ett i arbetets skönhet. Återställ jemnvigten i de ekonomiska lagarne, och jemnvigten skall äfven återkomma både i varornas mängd och i uppskattningen af deras värde. Men om vår tid och vårt land verkeligen plågas af ett foörderfligt begär efter flärd och öfverflöd så leder det sitt ursprung från helt andra och djupare liggande orsaker. än bloua handelsförhållanderna. I allmänhet är man för mycket benagen, att se blott en enda sida af sakerna, och att vid betraktande af en olägenhet, hvaraf samhället lider, vilja se dess orsak i ett enda factum. Ingenting står likväl isoleradt 1 staten, och lyxen gör det icke heller. Menar man dermed det öfverdrifna värde som gilves ål ytan, det obetänksamma i lefnadssättet, och alla detta ondas utgreningar, så torde man få söka anledningen både högre opp och längre bort. Man skall då finna den i politiska och administrativa förhållanden, hvilka vi här icke vilja närmare utveckla utan som vi nöja oss med, att blott antyda. Man er inre sig de klagomål öfver en allmän otrefnad, öfver odugliga samhällsformer, ller origtigheten i deras tillämpning, öfver bristande harmoni mellan statens hufvudelementer; man påminne sig huru gammal denna klagau är, huru den blifvit så allmåan, att den icke ens vägar bestridas af dem, mot hvilka hon utgör en anklagelse; om man då måste tillstå, att det offentliga lifvet drages med kännbara olägenheter, kan man väl betvifla att Aocsa hafva något influtanda Rå det enskild? Ao MMMM