NIE SOA PR ST DR EE RS
nerligen gjort eder skyldiga till en bandling af öppen
insubordination. På grund häraf bhlefvo fyra bland
officerarne dömda till fyra års fängelse, och hvarenda af
de 35, som undertecknat angifvelsen, blef utstruken från
armen och dömd förlustig rang och anspråk på pen-
sion. Detta bragte dem nästan alla uti fullkomlig nöd.
En af våra bekanta gal, under sitt vistande i Ungern,
en middag åt dessa arma menniskor och skänkte, vid
dess slut, hvar och en af dem ett guldmynt, hvilket
de icke vägrade att emottaga.
Af hvad vi anfört !om Österrikes finance- och krigs-
väsende, kunde man föreställa sig, att det styres af en
despotisk makt, der styrelsen kan göra hvad den be-
hagar. Men sådant är likväl icke förhållandet. Under
en verkligen despotisk styrelse beror all ung affurstens
eller hans ministrars infall ). Låtom oss då undersö-
ka, huruvida i Österrike Kejsaren eller hans ministrar
äro i besittning af en sådan oinskränkt magt.
Den nyligen aflidne Kejsar Franz var icke allenast
utan det inflytande på allmänna ärendernas förvaltning,
som mangen obekant föreställt sig, utan ägde tll och
med icke frihet att tillsätta sina personliga tjenare. En
dag gaf han åt en man vid namn Stehbli ett bestämdt
löfte om tjenst såsom Kammar-eldare (Kammerheitzer):
På den utsatta dagen mställde sig Sichli, för att inträn:
da i sin vigtiga tjensibefatuming; men blef icke litet för-.
vånad, då Kejsaren i egen hög person kom och under-:
rättade honom, att Metternich olyckligtvis gifvit tjen-.
sten åt en aännan. Den stackars 5. måste siledes gå,
sin väg; utan att hafva fått mer än ett löfte och be-
klagande af sin Kejserhga herre. Fiera dylika anek-,
doter omtalas i Wien. Kejsaren kände en Fransman,
om hvars kunskeper och duglighet han hade stort be-.
grepp och som han ofta lofvat någon passande be:
fattning. Han mente ärligt härutinnan och talade
med Metternich om honom. Nästa gårg han träffade
Fransmannen, sade han med bedröfvad min: Monsieur,
jag är högst ledsen; men det låter icke göra sig. Met-
ternich säger, att vi ej behöfva Er. Ändock var Kej-
sar Franz ingalunda utan förstånd. Han hade ganska
goda naturliga anlag, betydliga kunskaper och äfven ett
förträfligt hjerta, så att vi måste icke allt för hastigt
antaga, att Kejsarens obetydenhet helt och bållet kom
af brist på duglighet å hans sida, eller af något ofant-
ligt öfvervägande förstånd hos hans första minister Met-
ternich. Vissa personer, som noga känna Hr von M.
förklara utan tvekan, att han icke är något snille. Vi
kunna bvarken säga mot eller med hårom. Men ur
säkra källor hafva vi den öfvertygelse, att högsta styrel-
semagten i Osterike ligger hvarken hos Kejsaren eller
hos hans mimister, hvem han må vara; och historien är
alt tillgå, som håfver hvarje tvifvel härom.)
Josef IT, en al Kejsar Franz:s narn aste företrädare,
var en man af fast karakter, al outtröttlig och nästan
underbar verksamhet och af långt mer än vanliga talan-
ger Han var sin egen förste minister; han ville icke
) Författaren synes hafva ett ganska outveckladt be-
grepp om despoti, ja om styrelse i allmänhet. Det
skulle vara rält roligt att höra honom bevisa, hvar
någon sådan styrelse finnes, om icke, tillfälligtvis och
för någon kortare tid, hos någon Afrikansk despot.
Men fraga är ju här om ett samhälle af bildade men-
niskor. I ett sådant kan endast finnas en despot
till namnet; men han är alltid inskränkt af former,
vanor, privilegierade klasser, ja af ett allmänt tänke-
sätt, n.b. dessa klassers. Skillnaden mellan en så
kallad oinskränkt och en lagbunden monarki består
således blott i den frågan: hvilkas tänkesätt och rät-
tigheter är det, som böra kontrollera siyrelsen. — På
en sida yrkar man kontroller från blott nägra få pri-
vilegierade, på den andra vill man hafva dem från
hela nationen. s
) Just denna historia, com de historiske aldrig vilja
ärligt förstå. De språka hvarjehanda om monar-
ker? och om deras rätt att ensamme styra riket ;
men de vilja ingenting veta af hvad sunda förnuftet
säger om theorien, eller historien om verkställighe-
ten af deras hypothes. Aldrig ännu har ågon me-
nark, han må Aeta så oinskränkt som häldst, styrt
ensam (icke ens det i häfderna hitills enstaka feno-
menet Fredrik den Andre). Troligen erkänner man
också detta inom sig, (iy stockblinda åro väl icke
alla historiske), men man vill icke erkänna det of
feniligen. Man tål den oundvikliga inskränkningen,
så länge den hvilar i aristokratiens eller hierarkiens
händer; de må binda den faderlige herskaren så
mycket de behaga. Men skulle nationen vilja hålla
blott i ena ändan af bandet, efter som band ändock
a 10 mm Åh