MAUDS MOE ITE ADEPT TIN SIAT ESS R AASPTNROEAT OA SRA TT VE SLET fager
UTRIKES.
ÖSTERRIKE.
Andra Artikeln.
(Ur London Review.)
Näst financerna afhandlar författaren Österrikes mili-
täriska forfattning. Monarkien består, såsom man vet,
af flera länder, som tala hvart sitt språk: somliga
Tyska, andra Italienska, Böhmiska, Polska, Ungerska
och Valachiska. Soldaten från det ena landet förlägges
i et annat, der innevånarne lika litet förstå honom,
som han kan förstå dem — allt för att hindra ett upp-
roriskt förstånd dem emellan. Men systemet slutas
icke dermed; officerarne tagas istundom från en tredje
nation, på det de icke må kunna förstå hvarken solda-
terna eller innevånarne — en väl beräknad utväg att
hindra dem från komplotter till regeringens störtande.
Men den stackars soldaten phktar hårdt för denna fina
pohtik. Anförom ett exempel: ordet Kerem på Unger-
ska betyder: jag beder och skall således helt natur-
ligt brukas af en soldat, som hotas med straff. Offi-
ceren, som sätter sig öfver atl nogare efterfråga ordets
betydelse, kan lätt förblanda det med ordet Terem,
en vanlig Ungersk pöbelsvordom och bokstaflig öfver-
sällning af en Fransk dito; och soldaten kan följaktligen
hafva det undergiina Kerem alt tacka för en paökning
af åtminstone 235 rapp. Detta hände verkligen så ofta, )
att den namnkunnige Matthias Rath gjorde det till
ämne för ganska skarpa anmärkningar i ena tidning, som
han utgaf. Men då detta blad äfven författades på Un-
gerska, blefvo officerarne icke derföre underkunnigare
om saken; och i det hela skulle det ej heller hafva kunnat
uträtta mycket till förbättrande af soldatens vilkor, ty
då käppen är hufvudinstrumentet vid hans undervisning,
skola alltid många anledningar till användande gifvas.
Officerarne äro armdens privilegierade klass. De hafva
oinskränkt magt att nyttja käppen (författaren anmärker,
att underoflicerarne alltid bära en käpp, såsom ett tec-
ken till deras magt att utdela prygel); men i ett annat
afseende hafva officerarnes privilegier vissa inskränknin-
gar, i synnerhet en, nemligen att en högre officer hår
alttid rätt cmot dem, som äro under honom. Så-
som exempel härpå kan anföras följande: Majoren vid
et Österrikiskt regemente visade sådant poltroneri i en
slagtning under sista kriget, att hans kamrater, vid hem-
komsten, anklagade honom hos regeringen. Oflicerarne
blefvo förständigade, att de måste bevisa sin angilfvelse.
Alla officerarne, som bhevistat slagtningen, hade under-
tecknat angifvelsen, till ett antal af trettiofem. Nu för-
bjuda Österrikiska krigsartiklarna alla underofficerare och
soldater att i nagot fall vittna emot sina oflicerare, eme-
dan en dylik rättighet skulle, i regeringens ögon, sälta
den heliga subordinations-principen på spel. Inga vitt-
nen funmos således, och åtalet förföll. Men saken stad-
nade icke der; regeringen sade åt de angifvande office-
rarne: då er angifvelse befunnits ogrundad, så hafven
J alla, som salt edra namn under angifvelsen, gjort er
skyldiga till myteri och uppstudsighet mot er förman.
Myteriet är bevisadt, ty. vi hafva i våra händer er smä-
deliga anklagelse; och J hafven således samt- och syn-
) Det är verkligen icke otroligt, då man vet, att de
första ord, man lärer sig af ett språk, som man icke
studerar, utan blott hörer ialas, vanligen äro sådana
der hvardags-interjectioner och gemena svordomar, som
god dam, täsan jäff, f.. re? o. s. v., och
följaktl gen Terem äfven, men deremot det anstän-
diga språkets verber och conjugationer, och följakt-
Ian KÖ NL oo sr FÄR I IT oo AT KR