det Olof Elfbrink slutade då härstädes sitt verksamma
lif. Det nerfslag, som några dagar forut uedkastade ho-
nom på sjuksängen, försatte redan en hvar, som derom
tillfälligtvis underrättades, i en sinnesståmning cj olik
det mognare barnets, då det befarar en from, öm och
vålgörande faders snara hädanfärd. Också blandade
sig obemärkt, då den inträffade, med den enskilta fa-
miljetårenv, lika ömt och uppriktigt, den allmänna.
Högt och omisskänneligen uttryckte sig deremot Stadens
stora förlust, då i går, vid den atlidnes likbegängelse,
alla salubodar tillslötos och hela storgatan, ifrån sorge-
huset ända till kyrkan, var, på härvavande -borgerskaps
föranstaltande, upplyst med en dubbel rad mareshaller,
och dess 24 Äldste, klädda i unilorm med sergens sym-
boler, en corps åtföljde liket af deras Ordförande, ej
lemnande det förr än jorden på den från kyrkan aflägs-
na begrafuingsplatsen hade emottagit sitt lån. Mindre
märkbart, men ännu mera rörande för den uppmärksam-
ma åskådaren, yttrade sig ock då den enskilta förlusten
bland den fattiga klassen. I de flestes anleten af den
stora folkskaran, som åtföljde den talrika. processionen,
hvilken börjades af 12 fattiga nyuppklädde barn, hö-
rande till den Lancaster-skola, i hvars stiftelse den af-
lidne deltagit, såg man smärtan djupt tecknad och märk-
te den äfven i hallqväfda röster gifva sig luft i orden:
Gud, nu för man bort vår gemensamme välgörare;
Ja, han var det. Få äro de, som ibland oss lefvat,
hvilka ailmännare och i större skala för närvarande och
kommande generationer här verkat och gagnat, Få ä-
ro de af alla stånd, som här behöfde och anlitade hans
hjelp, och ej på det ädlaste sätt fingo delaf hvad rast-
lös omtanke, klokhet och lycka tilldelat honom i rikt
mått. Frid och välsignelse öfver hans stoft!
(Gefle Veckobl.)