det Olof Elfbrink slutade då härstädes sitt verksamma lif. Det nerfslag, som några dagar forut uedkastade honom på sjuksängen, försatte redan en hvar, som derom tillfälligtvis underrättades, i en sinnesståmning cj olik det mognare barnets, då det befarar en from, öm och vålgörande faders snara hädanfärd. Också blandade sig obemärkt, då den inträffade, med den enskilta familjetårenv, lika ömt och uppriktigt, den allmänna. Högt och omisskänneligen uttryckte sig deremot Stadens stora förlust, då i går, vid den atlidnes likbegängelse, alla salubodar tillslötos och hela storgatan, ifrån sorgehuset ända till kyrkan, var, på härvavande -borgerskaps föranstaltande, upplyst med en dubbel rad mareshaller, och dess 24 Äldste, klädda i unilorm med sergens symboler, en corps åtföljde liket af deras Ordförande, ej lemnande det förr än jorden på den från kyrkan aflägsna begrafuingsplatsen hade emottagit sitt lån. Mindre märkbart, men ännu mera rörande för den uppmärksamma åskådaren, yttrade sig ock då den enskilta förlusten bland den fattiga klassen. I de flestes anleten af den stora folkskaran, som åtföljde den talrika. processionen, hvilken börjades af 12 fattiga nyuppklädde barn, hörande till den Lancaster-skola, i hvars stiftelse den aflidne deltagit, såg man smärtan djupt tecknad och märkte den äfven i hallqväfda röster gifva sig luft i orden: Gud, nu för man bort vår gemensamme välgörare; Ja, han var det. Få äro de, som ibland oss lefvat, hvilka ailmännare och i större skala för närvarande och kommande generationer här verkat och gagnat, Få äro de af alla stånd, som här behöfde och anlitade hans hjelp, och ej på det ädlaste sätt fingo delaf hvad rastlös omtanke, klokhet och lycka tilldelat honom i rikt mått. Frid och välsignelse öfver hans stoft! (Gefle Veckobl.)