vudstadens innevanares hjertan, utan 1 alla hjertan 1
hela monarkien (tillsammans 28,000 ;000.) Hvad ver-
kan allt detta kan komma att halva på Österrikiska
politiken får man väl se i sinom tid. I Töplitz skall
Kejsar Ferdinaud, då haus Kejserlige gäst började tala
om slaget vid Leipzig, om intagaudet af Paris och
andra krigiska bardalekar, hafva sagt att Erkehertig
Carl vore för freden, Metternich likaledes, och Kejsar
Ferdinand sjelf sammalunda.
Att denne Kejsare ej heller gynnar Ryska politiken
i afseende på halföns angelägenheter svnes man kunna sluta
deraf, att den Portusz gisiske Mickel, som redan var kommen
till Venedig på vägen till det inre af Österrike, der
fick en vink att ej fortsätta resan; hvarpå han begaf
sig till singode vän och-värdige medvandrare på dyg-
dens väg, Hertigen af Modena, som förbarmat sig öf-
ver hans tomma kassa, och anslagit åt honom en pen-
sion, som de stackars Modenesarne naturligtvis få be-
tala.
De Danska provincial-ständerne hafva ännu ej lå-
tit höra af sig med annat än tacksägelse-adresser. Kö-
penhamnsposten innehåller följande reflexioner i an-
ledning deraf, hvilka visa att sinnet för allmänna ange-
lägenheter både vaknat i Danmark, och äfven förstår
att uttrycka sig på ett värdigt och kraftfulli språk:
Under det allmänheten rigtat sin blick på Ständer-
nas förhandlingar, rörande hvilka den ensamt privilegi-
erade officiella Ständer-tidningen hiuils blott meddelat
sparsamma, och den allmänna förväntan föga tillfreds-
ställande, underrättelser, yttrar sig allmänna missnöjet allt
mer och mer öfver den första och enda offentliga akt af
deras tillvaro, som våra Ständer hittils öfverlemnat at
samtidens och efterverldens dom, neml: Tacksägelsea-
dressen till H. Maj:t Konungen. Det gifves väl
knappt någon Dansk, som icke delar de känslor, hvilka
lifvat folkets representanter, då det första beslut, hvar-
med de betecknade sin börjande verksamhet, blef att å-
dagalägga deras och folkets tacksamhet för denna folket
dyrbara institution, hvilken de äro kallade att bringa till
fruktbarhet. Men folket hade å andra sidan också allt skäl
alt vänta, det de män folket valt, skulle, då de för
första gången höjde sin stämma inför thronen, föra ett
värdigt och manligt språk, och framlägga sådane ytt-
randen af den tacksamhetskänsla som lifvar nationen,
hvilka bättre passade sig vid ett sådant tillfälle som
detta, då nationen utträder ur sitt hittillsvarande omyn-
dighetstillstånd. Det är icke mera barnets svaga stäm-
ma, det är icke mera de floskler, hvilka ödmjukhet
och underdänighet gjort till en stående typ för suppli-
ker, som vi vid detta tillfälle ville höra; det är icke
de, om också alldrig så ljufva dock derjemte visserligen
äfven bittra minnena från en förfluten tid, utan fastme-
ra ögonblickets behof och framtidens förväntan, som
vi önskade se lagda Konung och folk på hjertat -—
det är slutligen allraminst sådane meningar och försak-
ringar vi önskade uttalade, som dessa: att folket icke
kunde önska ens den ringaste förändring i den re-
geringsform, som i århundraden gjort Danmarks
dycka. Begär och önskningar, som icke blifvit utta-
lade, hgga icke destomindre inom möjlighetens gränser;
och ju större lyckan varit, deste mera måste ju folket
önska att se densamma tryggad, äfven för framtiden.
Med ott ord, allmänna tänkesattet synes redan hafva
stämplat denna adress, hvilken under sin glatta form
döljer en svag kärna, till ett misstag. Vi beklaga det-
ta, och kunna icke dölja vår förundran, då vi påmin-
na oss hvilka män, som författat adressen, och bland
hvilka befinna sig tvenne af de mest ansedde och för
deras frimodigket aktade deputerade från hufvudstaden,
och när vi sedermera kasta vår blick på hela försam-
lingen, som pröfvat och antagit denna adress. Stän-
der-tidningen har, såsom vi redan förut nämnt, icke be-
rättat huruvida några diskussioner ägt rum i afseende
på adressen, eller om något förslag till förändring deri
blifvit gjordt, och vi få således åfven i detta afseende
ingenting veta.; Vi hade emellertid önskat att den
figtiga takt, som ur tacksägelseadressen förviste hvarje
förtidigt yttrande öfver budgeten, äfven öfverhufvud vi-
sat sig vid pröfningen af dess innehåll.
Om de förut omnämnda uppträdena i Para i Brasi-
Zien innehålla Engelska blad fasansfulla detaljer. In-
dianerne, 300 man starka, hade, efter flera dagars
belägring, den 23 Augusti intagit staden, der de mör-
dat nästan alla hvita, som ej hunnit rädda sig ombord
på skeppen i hamnen. Antalet af hvita invånare i
Para utgjorde omkring 12,000, af hvilka blott hälften
lärer funnit tiliflyckt på fartygen, och af de öfrige 6000
hade åtminstone alla man blifvit nedstuckna. Regerin-
gens truppar, som Voro 2 a 300 man, och dessutom
understöddes af 400 frivillige, skola hafva burit sig
bögst fegt och uselt åt. Naturligtvis blef staden totalt
ytplundrad. Ännu den 31 Aug. befann sig Para i