vördnad en Akademiarrendator var skyldig Hrr Professofer, då han ock. hade framtvädt, för att se på den Skandinaviska kartan, och afhöra de militäriskt akademiska föreläsningar, som vankade. Huruvida man ansåg tilltagsenheten att blanda sig med de lärde, förtjent af tillrättavisning och foroödmjukelse, vill undertecknad ej bedömma. Men Professor -L. tystnade, framkallade Arrendatorn till bordet, och frågade om Han ej tyckte Sverge nu ändtligen hade vunnit den plats bland Europeiska stater, som det förtjente. De närvarande väntade ej annat, än ett förläget svar, emedan deras omdöme var ganska riktigt, att då en son af Biskopp Munck och en systersson af eu bland Rikets högste embetsmän blifvit en arrendator af ett bonahemman, borde han helt enkelt vara ett dumhufvud. Men ynglingen lät sig ej förbluffa; utan genmälte: Visserhgen har Sverge nu hunnit det mål, for hvilket man arbetat i mer än hundrade år; ty nu har änduigen det arma Sverge fått tiggepåsen på ryggem. Hvad svar de höglärde ägvade åt anmärkningen, är för öfrigt obekant. Vid ett annat tillfälle var han kommen, ej bland de lärde, utan bland några lefnadsbröder på Malmö stora värdshus. Ibland desse befann sig ev mäklare, som hade penningar att fordra af honom; i anledning hvaraf han ansåg sig befogad att med skymfliga. ord tilltala horom. Som N. E. Rosenschöld utan tvifvel gaf sju förtu, blef mäklaren förtörnad, och flyttade sin stol ända upp emot honom, så att han stoue till hans sjuka ben, hvarvid mäklaren tillika gjorde allusioner på Hans Halta tillstånd. Detta var nästan enda sättet, att försätta honom i vrede; det var ock af en sådan anledning han på ett värdshus sade till sex husarer och soldater: J behöfven icke vara så nyfikna på mitt dåliga venstra ben, utan snarare på min högra arm; ty med den är jag karl att kasta Eder ut alla sex. Han var således icke bland dem, som förklarat sig hafva stor respekt för den svenska soldaten; ej heller hade de för henom; ty de rusade alla upp ifrån bordet, men endast for att öfvertygas, att han kunde hålla ord. Men annorlunda förfor han emot Mäklaren; ty han afbhörde länge all den smädelse Mäklaren hade om bord: derpå tilltalade han sällskapet med de orden: Här får jag såga som Holberg; Mål mig kun Skjeppen full Herr Mägler! men sitt mig dock icke så när ; hvarå han med vänstra handen fattade tag 1 stolen vch kastade både stol och karl bort åt golfvet. Alla blefvo vid denna syn häpne, utom mäklaren, som fann sig aldra bäst, tog sin hatt, bugade sig och gick. Det säges, att någon Upsalabo i fleras närvaro lofvat måla de liberala skjeppan full. Men om det icke har lyckligare utgång än för den Skånske mäklaren. ville man tillstyrka, att han satte sitt lilla ljus under skäppan, men behöll matsäcken hemma, för att dermed förpläga sitt eget parti. Icke kanner jag hvem denne frikostige man år; men det är i al!a fall beskedligt, att ban hotar, innan han slår till. Om han framträder såsom obscurantismens Riddare, bör han i sin sköld infista partiets valspråk: Parturiunt Montes. Det blir således ett annat slags Bergparti. För öfrigt var Nils Elof Rosenschöld en mam, som ej bade mera respekt för höglarde, än för mäklare och den Svenska soldaten. Vid ett tillfälle, då månge Aka-demici voro samlade till ett gästabud, hade man fallit på det orådet, att roa sig med ett slags lek, der de närvarandes namn tecknades a lappar, som inlades i en hatt. En höglärd Professor, en ganska hederlig man, men mycket språksam, erhöll af honom följande vitsord: Du är en Cieero uti mitt tycke: Om du ej talar väl, du talar likväl mycke. Man torde måhända af de uppgifna anekdoterna kunma bedömma, att en ypgling med så mycken qvickhet, kraft och själsnärvaro troligen haft bästa hufvudet i hela sin slägt; hvilket dock icke vill säga mycket. Men det gifves somliga karakterer, som behöfva uppmuntran, om ej denna vis inertiz, som isynnerhet tillhör Svenska lynnet, skall taga öfverhand. fag vill medgifva, att privatförhållanden, som endast anga en enda slägt, kunna väl någongång vara roliga, men äro i långden tröttande, såsom ett visst blad yttrat sig; men derföre hafva ock dessa anekdoter varit mera korta, än roliga. Men de reducera sig alla till em allvarlig åsigt af den nepotism, som Samlaren uttryckligen påstått vara det enda; fel man kunnat förePSrå en viss Stor embetsman. Meh jag vågatssäga bärom, som en viss köpman i Malmö sade om. Rosensechöldarne under den gyllne treprocentstiden: Jag vet, sade ban, ej mer än ett fel med Hrr Rosenschöldar; och det är, alt de alltid behöfva pengar. Alldeles, invände jag, men när vi få låna dem, hafva vi tcke det felet heller. Quistofta i Oktober 1835. Tr oh a I) 4 IT j