vördnad en Akademiarrendator var skyldig Hrr Profes-
sofer, då han ock. hade framtvädt, för att se på den
Skandinaviska kartan, och afhöra de militäriskt akade-
miska föreläsningar, som vankade. Huruvida man an-
såg tilltagsenheten att blanda sig med de lärde, förtjent
af tillrättavisning och foroödmjukelse, vill undertecknad
ej bedömma. Men Professor -L. tystnade, framkallade
Arrendatorn till bordet, och frågade om Han ej tyckte
Sverge nu ändtligen hade vunnit den plats bland Eu-
ropeiska stater, som det förtjente. De närvarande vän-
tade ej annat, än ett förläget svar, emedan deras om-
döme var ganska riktigt, att då en son af Biskopp
Munck och en systersson af eu bland Rikets högste em-
betsmän blifvit en arrendator af ett bonahemman, bor-
de han helt enkelt vara ett dumhufvud. Men ynglin-
gen lät sig ej förbluffa; utan genmälte: Visserhgen har
Sverge nu hunnit det mål, for hvilket man arbetat i
mer än hundrade år; ty nu har änduigen det arma
Sverge fått tiggepåsen på ryggem. Hvad svar de hög-
lärde ägvade åt anmärkningen, är för öfrigt obekant.
Vid ett annat tillfälle var han kommen, ej bland de
lärde, utan bland några lefnadsbröder på Malmö stora
värdshus. Ibland desse befann sig ev mäklare, som
hade penningar att fordra af honom; i anledning hvar-
af han ansåg sig befogad att med skymfliga. ord tilltala
horom. Som N. E. Rosenschöld utan tvifvel gaf sju
förtu, blef mäklaren förtörnad, och flyttade sin stol än-
da upp emot honom, så att han stoue till hans sjuka
ben, hvarvid mäklaren tillika gjorde allusioner på Hans
Halta tillstånd. Detta var nästan enda sättet, att för-
sätta honom i vrede; det var ock af en så-
dan anledning han på ett värdshus sade till sex
husarer och soldater: J behöfven icke vara så ny-
fikna på mitt dåliga venstra ben, utan snarare på min
högra arm; ty med den är jag karl att kasta Eder ut alla
sex. Han var således icke bland dem, som förklarat
sig hafva stor respekt för den svenska soldaten; ej hel-
ler hade de för henom; ty de rusade alla upp ifrån
bordet, men endast for att öfvertygas, att han kunde
hålla ord. Men annorlunda förfor han emot Mäklaren;
ty han afbhörde länge all den smädelse Mäklaren hade
om bord: derpå tilltalade han sällskapet med de orden:
Här får jag såga som Holberg; Mål mig kun Skjeppen
full Herr Mägler! men sitt mig dock icke så när ; hvar-
å han med vänstra handen fattade tag 1 stolen vch
kastade både stol och karl bort åt golfvet. Alla blefvo
vid denna syn häpne, utom mäklaren, som fann sig al-
dra bäst, tog sin hatt, bugade sig och gick.
Det säges, att någon Upsalabo i fleras närvaro lofvat
måla de liberala skjeppan full. Men om det icke har
lyckligare utgång än för den Skånske mäklaren. ville
man tillstyrka, att han satte sitt lilla ljus under skäp-
pan, men behöll matsäcken hemma, för att dermed för-
pläga sitt eget parti. Icke kanner jag hvem denne fri-
kostige man år; men det är i al!a fall beskedligt, att
ban hotar, innan han slår till. Om han framträder så-
som obscurantismens Riddare, bör han i sin sköld in-
fista partiets valspråk: Parturiunt Montes. Det blir
således ett annat slags Bergparti.
För öfrigt var Nils Elof Rosenschöld en mam, som
ej bade mera respekt för höglarde, än för mäklare och
den Svenska soldaten. Vid ett tillfälle, då månge Aka-
-demici voro samlade till ett gästabud, hade man fallit
på det orådet, att roa sig med ett slags lek, der de
närvarandes namn tecknades a lappar, som inlades i
en hatt. En höglärd Professor, en ganska hederlig
man, men mycket språksam, erhöll af honom följande
vitsord:
Du är en Cieero uti mitt tycke:
Om du ej talar väl, du talar likväl mycke.
Man torde måhända af de uppgifna anekdoterna kun-
ma bedömma, att en ypgling med så mycken qvickhet,
kraft och själsnärvaro troligen haft bästa hufvudet i
hela sin slägt; hvilket dock icke vill säga mycket. Men
det gifves somliga karakterer, som behöfva uppmun-
tran, om ej denna vis inertiz, som isynnerhet tillhör
Svenska lynnet, skall taga öfverhand.
fag vill medgifva, att privatförhållanden, som endast
anga en enda slägt, kunna väl någongång vara roliga,
men äro i långden tröttande, såsom ett visst blad ytt-
rat sig; men derföre hafva ock dessa anekdoter varit
mera korta, än roliga. Men de reducera sig alla till
em allvarlig åsigt af den nepotism, som Samlaren ut-
tryckligen påstått vara det enda; fel man kunnat före-
PSrå en viss Stor embetsman. Meh jag vågatssäga bär-
om, som en viss köpman i Malmö sade om. Rosen-
sechöldarne under den gyllne treprocentstiden: Jag vet,
sade ban, ej mer än ett fel med Hrr Rosenschöldar;
och det är, alt de alltid behöfva pengar. Alldeles, in-
vände jag, men när vi få låna dem, hafva vi tcke det
felet heller. Quistofta i Oktober 1835.
Tr oh a
I) - - 4 IT
j