vudstadens innevanares hjertan, utan 1 alla hjertan 1 hela monarkien (tillsammans 28,000 ;000.) Hvad verkan allt detta kan komma att halva på Österrikiska politiken får man väl se i sinom tid. I Töplitz skall Kejsar Ferdinaud, då haus Kejserlige gäst började tala om slaget vid Leipzig, om intagaudet af Paris och andra krigiska bardalekar, hafva sagt att Erkehertig Carl vore för freden, Metternich likaledes, och Kejsar Ferdinand sjelf sammalunda. Att denne Kejsare ej heller gynnar Ryska politiken i afseende på halföns angelägenheter svnes man kunna sluta deraf, att den Portusz gisiske Mickel, som redan var kommen till Venedig på vägen till det inre af Österrike, der fick en vink att ej fortsätta resan; hvarpå han begaf sig till singode vän och-värdige medvandrare på dygdens väg, Hertigen af Modena, som förbarmat sig öfver hans tomma kassa, och anslagit åt honom en pension, som de stackars Modenesarne naturligtvis få betala. De Danska provincial-ständerne hafva ännu ej låtit höra af sig med annat än tacksägelse-adresser. Köpenhamnsposten innehåller följande reflexioner i anledning deraf, hvilka visa att sinnet för allmänna angelägenheter både vaknat i Danmark, och äfven förstår att uttrycka sig på ett värdigt och kraftfulli språk: Under det allmänheten rigtat sin blick på Ständernas förhandlingar, rörande hvilka den ensamt privilegierade officiella Ständer-tidningen hiuils blott meddelat sparsamma, och den allmänna förväntan föga tillfredsställande, underrättelser, yttrar sig allmänna missnöjet allt mer och mer öfver den första och enda offentliga akt af deras tillvaro, som våra Ständer hittils öfverlemnat at samtidens och efterverldens dom, neml: Tacksägelseadressen till H. Maj:t Konungen. Det gifves väl knappt någon Dansk, som icke delar de känslor, hvilka lifvat folkets representanter, då det första beslut, hvarmed de betecknade sin börjande verksamhet, blef att ådagalägga deras och folkets tacksamhet för denna folket dyrbara institution, hvilken de äro kallade att bringa till fruktbarhet. Men folket hade å andra sidan också allt skäl alt vänta, det de män folket valt, skulle, då de för första gången höjde sin stämma inför thronen, föra ett värdigt och manligt språk, och framlägga sådane yttranden af den tacksamhetskänsla som lifvar nationen, hvilka bättre passade sig vid ett sådant tillfälle som detta, då nationen utträder ur sitt hittillsvarande omyndighetstillstånd. Det är icke mera barnets svaga stämma, det är icke mera de floskler, hvilka ödmjukhet och underdänighet gjort till en stående typ för suppliker, som vi vid detta tillfälle ville höra; det är icke de, om också alldrig så ljufva dock derjemte visserligen äfven bittra minnena från en förfluten tid, utan fastmera ögonblickets behof och framtidens förväntan, som vi önskade se lagda Konung och folk på hjertat -— det är slutligen allraminst sådane meningar och försakringar vi önskade uttalade, som dessa: att folket icke kunde önska ens den ringaste förändring i den regeringsform, som i århundraden gjort Danmarks dycka. Begär och önskningar, som icke blifvit uttalade, hgga icke destomindre inom möjlighetens gränser; och ju större lyckan varit, deste mera måste ju folket önska att se densamma tryggad, äfven för framtiden. Med ott ord, allmänna tänkesattet synes redan hafva stämplat denna adress, hvilken under sin glatta form döljer en svag kärna, till ett misstag. Vi beklaga detta, och kunna icke dölja vår förundran, då vi påminna oss hvilka män, som författat adressen, och bland hvilka befinna sig tvenne af de mest ansedde och för deras frimodigket aktade deputerade från hufvudstaden, och när vi sedermera kasta vår blick på hela församlingen, som pröfvat och antagit denna adress. Ständer-tidningen har, såsom vi redan förut nämnt, icke berättat huruvida några diskussioner ägt rum i afseende på adressen, eller om något förslag till förändring deri blifvit gjordt, och vi få således åfven i detta afseende ingenting veta.; Vi hade emellertid önskat att den figtiga takt, som ur tacksägelseadressen förviste hvarje förtidigt yttrande öfver budgeten, äfven öfverhufvud visat sig vid pröfningen af dess innehåll. Om de förut omnämnda uppträdena i Para i BrasiZien innehålla Engelska blad fasansfulla detaljer. Indianerne, 300 man starka, hade, efter flera dagars belägring, den 23 Augusti intagit staden, der de mördat nästan alla hvita, som ej hunnit rädda sig ombord på skeppen i hamnen. Antalet af hvita invånare i Para utgjorde omkring 12,000, af hvilka blott hälften lärer funnit tiliflyckt på fartygen, och af de öfrige 6000 hade åtminstone alla man blifvit nedstuckna. Regeringens truppar, som Voro 2 a 300 man, och dessutom understöddes af 400 frivillige, skola hafva burit sig bögst fegt och uselt åt. Naturligtvis blef staden totalt ytplundrad. Ännu den 31 Aug. befann sig Para i