rientalisk anblick. Man spisade på turkiskt sätt, d. Vv. s. utan knif och sked och betjenade sig endast af sina händer. Men om anrättningen var turkisk, så var vinet europeiskt och dracks af alla utan tvekan. En mångd skalar föreslogos för Napoleon, Paschan, Ibrahim, de närvarande, fruntimren, de sårade, slussarne: m. m. Sedan borden voro borttagna och man tvärtat sina händer, inbjöd Infanten Mahmud Beij, såsom Pasckans representant, alt lägga grund till skolan för Civil-Ingeniörer. Denne mottog anbudet, och emedan han visste att der är brukligt i Europa att lägga mynt i grundstenar, så erbjöd han sig att från sitt tält hämta 200 pungar (23 eller 30.000 francs) för att använda dem härull Man emottog likväl icke denna slosande frikustighet, utan svarade honom, att det bästa understöd som skolan kunde erhålla af honom, bestod i hans inflytande hos Paschan, och detta lofvade han äfven på alll sit använda för henne. Så snart förberedelserna voro slutade, underrättades Mahinud Beij derom. Linant stod bredvid stenea och midiemot skolans 30 elever med deras Hirektör i speisen lör dem. De äro nästan alla utan undantag Araber. fufanten gick Beijen till mötes och förde honom vid handen till stället; de andra följde efter. Himmelen var fullkomligt klar; Nilen låg framför oss som en vidsträckt sjö; i fonden såg man Sykomorer, palmer och pyramider. Mahmud lade in stenen, kastade en slef murbruk derpå och gaf den sedan ät Soiiman Beij som, jemte Adem Beij och Moktar Beij fullbordade murningen. I samma ögonblick offrade man ett far, som var bestämdt at murarna. Soliman Pascha tecknade med murslefven begynnelscbokstafven af Bon på andra raden I sina fingrar i blodet och rodfärgade stenen dermed enligt Mahomedanernes sed. Derefier höll Mahmud ett tal till eleverne och uidelade en pung ibland dem. Derifran begafvo vi oss till Linants tält ; hvarest vi slutade festen med kafie, likörer, pipor, Arabernas ts och Mehemed Alis namn och c 1 H yrabims och Mahmud Beijs, doppade Å sånger och samtal om Bonapart, Egypten och slussarne. Innan solen vick ner, voro Soliman Paseha och hans följeslagare på återvägen till Kuriro. j Oo i d ct ö AQ NOR