undra på detia förhållande, då de unga presterna förr
blifvit utrustade med så föga andelig spis, att densamma
näppeligen räckt till för deras eget behof, och hvarje
förnuftig menniska känner, att man ej kan meddela med
sig mer än man sjelf .innehafver. Att än vidare följa
orsakerna till den oskicklighet man ofta uptäckt ibland
presterna, skulle måhända föra oss för långt ifrån äm-
net, och kanske vilja ej vederbörande höra på det örat.
Men, tro vi oss höra Ins. mvända, hvilken drabbar
väl skulden till detta förhållande om ej det högre pre-
.sterskapet, som ej besörjt en bättre bildning för sina
sändningebud till församlingarne? Vi vilja ej heller neka
honom tlliredsställelsen af denna till en del rättvisa an-
märkning, men vi bedie houom ock ihogkomma, huru
långsamt alla andra in:ättningar fortskrida till sin full-
komlighet. Må han åtnoja sig, då han ser en god bör-
jan gjord, och i tålamod afbida gryningen af en båattre
dag, då presterne torde upträda, icke såsom blotta bok-
stafvens, utan förnämligast såsom andans män, icke för
att utgöra en skråinrättning, utan för att föreställa Kri-
stendomens värdiga ÅApostlar, talande till folket om dess
högre behof, dess vidsträcktare pligter och dess vidsträck-
tare råttigheter. Vare detta sagdt om de hinder för ull-
vägabringandet af en allmännare bildning, som i prester-
nas eget tillstånd böra upsökas. Sedermera vill man
hjelpa Ins. att upsöka en ännu vigtigare orsak till det
omnimnda onda, jemte medlet att detsamma förekomma.
Till en början frågar man: kan presterskapet under när-
varande förhållanden upfylla så vidsträckta fordringar,
som Ins. ålägger detsamma? Vi svare dertill med full-
komlig visshet: nej. Låtom oss nämna, huru ofta en
prest kommer i beroring med folket, då man nämligen
kan fordra af honom, att han skall upträda såsom folk-
lärare i egentlig bemärkelse. Vi vete väl, att han bå-
de med lära och vandel bör vara det i en vidsträcktare
bemärkelse. Vid de förhör, som årligen hållas, vid
den offentliga Gudstjensten, och vid beredelsen till ung-
domens första Nattvardsgang äro dessa tillfällen egentli-
gen för honom öpnade. De så kallade förhören kunna
på sin höjd anses såsom en nödhjelp för undervisnin-
gen. Vid nattvardsungdomens beredelse borde man in-
lägga sin största ära såsom Järare, menar mången; men
låtom oss anmärka, att man vanligtvis då får emottaga
barnen så föga underbyggde, att större delen aflärotiden
ätgår för det mekaniska af undervisningen, om man så
får utirycka Sig, på bekostnad af deu åinnu vigtigare
förståndsodlingen. Många prester hafva med all sitt nit
härvid kunnat föga uträtta, och deras enda tröst är den,
att de vänta en bättre sakernas ordning. Vid prediko-
sättet kunde vara mycket att anmärka, hvilket Ins. icke
heller förgäter; men buru skall ej den tjenligaste predikan
förfela sitt ändamål, då den sällan förmår genomtränga
det naturliga mörker, som omgilver mängdens förstånd?
Om det är en sanning, att de fleste prester hafva en
svag andelig spis att upduka för sina åhörare, så är det
ej mindre sannt, att en god predikan ofia gör lika lin
tet nytta som en dålig. När skall då presterskapet blif-
va i tillfälle att värdigt upfylla sitt kall såsom folklära-
re? Jo, svare vi, når man börjar hysa mindre förtro-
enåe för några öfvernaturliga verkningar af våra predik-
ningar, hvilka pu ofta äro en ropandes röst i öcknen;
när folkundervisningen blir med mera värme omfattad,
när man får börja så i det böjliga hjertat, innan det
hinner förderfvas och förhärdas. Då blir det hög tid,
att med hopp om framgång tala om moralens finesser;
nu skulle man ofta vara nöjd att finna dess hufvudläror
inskärpta. Länge har man ock väntat, alt vårt högre
presterskap skulle med mer alivar omfatia en så vigtig
fråga; men antingen äro ännu ej. de rätta presterna
komna, eller är deras tid att verka ännu ej inne. På
deras nit för folkundervisningen tro vi, att de goda
herdar böra igenkännas. Måbända skulle påståendet om
Biskopparnes obehefighet till en del försvinna, om des-
se begagnade sin makt och myndighet för att åstadkom-
ma en allmännare och hättre folkundervisning; men nu
anses de med rätta för dyra att bibehålla såsom en stats-
granulåt. Man vill ej vidare fördjupa sig i detta rika
ämne, utan återvända till Ins. med den vänliga anhållan,
att han ej misströstar om fulibordandet af sina sköna
önskningar, samt att han, på den plats, der han blifvit
sait, söker göra sina insigter gällande till sann båtnad
for sin omgifning, ikockommande innehållet af det sto-
ra hudet, som icke lott tillhörer presterna, utan alla i
gemen: lyse edert ljus för menniskorna! Besinne han
ock, att det är lättare iör en individ, alt komma till en
höge bildningspunkt, in att dit taga med sig ett helt
udchvarfs slägte. Desslikes, då han ser lastens törne
frodas på vär jord, må han ej förgöta, att, det oaktadt,
mäangen siningsman spridt god säd ikring sig, ehuru det
ej stått i hans förmåga, at bestämma dess växt! —
im: 00
Den ällmänna fjusbrytning, som senomgar tiden, skall
väl ej beller, vi hoppas det, förfela sin verkan på dem,