undra på detia förhållande, då de unga presterna förr blifvit utrustade med så föga andelig spis, att densamma näppeligen räckt till för deras eget behof, och hvarje förnuftig menniska känner, att man ej kan meddela med sig mer än man sjelf .innehafver. Att än vidare följa orsakerna till den oskicklighet man ofta uptäckt ibland presterna, skulle måhända föra oss för långt ifrån ämnet, och kanske vilja ej vederbörande höra på det örat. Men, tro vi oss höra Ins. mvända, hvilken drabbar väl skulden till detta förhållande om ej det högre pre.sterskapet, som ej besörjt en bättre bildning för sina sändningebud till församlingarne? Vi vilja ej heller neka honom tlliredsställelsen af denna till en del rättvisa anmärkning, men vi bedie houom ock ihogkomma, huru långsamt alla andra in:ättningar fortskrida till sin fullkomlighet. Må han åtnoja sig, då han ser en god början gjord, och i tålamod afbida gryningen af en båattre dag, då presterne torde upträda, icke såsom blotta bokstafvens, utan förnämligast såsom andans män, icke för att utgöra en skråinrättning, utan för att föreställa Kristendomens värdiga ÅApostlar, talande till folket om dess högre behof, dess vidsträcktare pligter och dess vidsträcktare råttigheter. Vare detta sagdt om de hinder för ullvägabringandet af en allmännare bildning, som i presternas eget tillstånd böra upsökas. Sedermera vill man hjelpa Ins. att upsöka en ännu vigtigare orsak till det omnimnda onda, jemte medlet att detsamma förekomma. Till en början frågar man: kan presterskapet under närvarande förhållanden upfylla så vidsträckta fordringar, som Ins. ålägger detsamma? Vi svare dertill med fullkomlig visshet: nej. Låtom oss nämna, huru ofta en prest kommer i beroring med folket, då man nämligen kan fordra af honom, att han skall upträda såsom folklärare i egentlig bemärkelse. Vi vete väl, att han både med lära och vandel bör vara det i en vidsträcktare bemärkelse. Vid de förhör, som årligen hållas, vid den offentliga Gudstjensten, och vid beredelsen till ungdomens första Nattvardsgang äro dessa tillfällen egentligen för honom öpnade. De så kallade förhören kunna på sin höjd anses såsom en nödhjelp för undervisningen. Vid nattvardsungdomens beredelse borde man inlägga sin största ära såsom Järare, menar mången; men låtom oss anmärka, att man vanligtvis då får emottaga barnen så föga underbyggde, att större delen aflärotiden ätgår för det mekaniska af undervisningen, om man så får utirycka Sig, på bekostnad af deu åinnu vigtigare förståndsodlingen. Många prester hafva med all sitt nit härvid kunnat föga uträtta, och deras enda tröst är den, att de vänta en bättre sakernas ordning. Vid predikosättet kunde vara mycket att anmärka, hvilket Ins. icke heller förgäter; men buru skall ej den tjenligaste predikan förfela sitt ändamål, då den sällan förmår genomtränga det naturliga mörker, som omgilver mängdens förstånd? Om det är en sanning, att de fleste prester hafva en svag andelig spis att upduka för sina åhörare, så är det ej mindre sannt, att en god predikan ofia gör lika lin tet nytta som en dålig. När skall då presterskapet blifva i tillfälle att värdigt upfylla sitt kall såsom folklärare? Jo, svare vi, når man börjar hysa mindre förtroenåe för några öfvernaturliga verkningar af våra predikningar, hvilka pu ofta äro en ropandes röst i öcknen; när folkundervisningen blir med mera värme omfattad, när man får börja så i det böjliga hjertat, innan det hinner förderfvas och förhärdas. Då blir det hög tid, att med hopp om framgång tala om moralens finesser; nu skulle man ofta vara nöjd att finna dess hufvudläror inskärpta. Länge har man ock väntat, alt vårt högre presterskap skulle med mer alivar omfatia en så vigtig fråga; men antingen äro ännu ej. de rätta presterna komna, eller är deras tid att verka ännu ej inne. På deras nit för folkundervisningen tro vi, att de goda herdar böra igenkännas. Måbända skulle påståendet om Biskopparnes obehefighet till en del försvinna, om desse begagnade sin makt och myndighet för att åstadkomma en allmännare och hättre folkundervisning; men nu anses de med rätta för dyra att bibehålla såsom en statsgranulåt. Man vill ej vidare fördjupa sig i detta rika ämne, utan återvända till Ins. med den vänliga anhållan, att han ej misströstar om fulibordandet af sina sköna önskningar, samt att han, på den plats, der han blifvit sait, söker göra sina insigter gällande till sann båtnad for sin omgifning, ikockommande innehållet af det stora hudet, som icke lott tillhörer presterna, utan alla i gemen: lyse edert ljus för menniskorna! Besinne han ock, att det är lättare iör en individ, alt komma till en höge bildningspunkt, in att dit taga med sig ett helt udchvarfs slägte. Desslikes, då han ser lastens törne frodas på vär jord, må han ej förgöta, att, det oaktadt, mäangen siningsman spridt god säd ikring sig, ehuru det ej stått i hans förmåga, at bestämma dess växt! — im: 00 Den ällmänna fjusbrytning, som senomgar tiden, skall väl ej beller, vi hoppas det, förfela sin verkan på dem,