länd ull Paris, måste Napoleon hålla sitt löfte. Tidningarne angrepos icke; ingen censur infördes; men i Napoleons sinne qvarblef ett naturligt misstroende. Fouch bemägtigade sig patrioterne; hans första handling var, att ställa boktryckerierna och bokhandeln under sin ministere. Hertigen af Otranto kände denna stora magt. Han kallade den 3 April de särskildta tidningarnes redaktörer till sin byrå, utvecklade för dem Regeringens grundsatser, och begärde deras medverkan till oreningens och konstitutionens upprätthållande. Den additionella akten på Majfältet innehöll en särskild artikel rörande tryckfriheten och alskaffandet af all censur. Journalerne förblefvo likväl i ett fortfarande beroende af polisen, och voro endast en skygg organ af den allmänna meningen. Waterloo bortsopade Napoleon. De allierade armerna blefvo ännu en gång herrar öfver Paris. Tidningarna stodo nägra dagar under Blächers militäriska censur, men sedan polisen öfvertagits af Hr Decazes, tillsattes en censurkommission. Blef Regeringen derigenom starkare? Under hvilken tid utbröto väl våldsammare komplotter emot restaurationen? Tryckpressen förföljdes då med all magt; man indiog en tidning endast genom en ministeriel skrifvelse; det existerar till och med en liten biljet från Hr Villemain, divisionschef för tryckerierna, innehållande en befallning till Quozidienne att icke mer utkomma. Dessa förföljelser hade samma resultat, som alla dylika; de väckte ett stort intresse för pressen, och gjorde nödvändigheten mårkbar, att gilva henne garantien af en regelbunden lagstiftning. De tvenne epoker, som man ständigt måste jemnföra, om man vill bedömma den nuvarande Deputeradekammarens anda och det reaktionsbegär, som lifvar benne, är först den introuvabla kammarens af 18135 session, och sedan rörelsen inom det rojalistiska partiet efter Hertigens af B3erry mord. Sessionen af 1813 erbjuder företrädesvis en märkvärdig omständighet. Herr Guizot var Hr Barbe-Marbois? Generalsekreierare, och författade nästan alla tal och motiveringar, som utgingo från den dåvarande Justitie-Ministeren. Utom censuren debuterade sessionen 1815 med trenne lagar; den ena bestraffade upproriska rop, den andra upphäfde den personliga friheten, den tredje skapade prevotal-domstolar. Detta var ett fullständigt system, en samling afinskränkande åtgärder, helt och hållet i samma smak som de af Hrr Broglie och Persil förelagda lagförslagen. Reaktionerna följa alluid samma rigtning. Men efter 1817 tröttnade man vid dessa dittills rådande begrepp om pressen. Den introuvabla kammarens meningar brännmärktes som uttryck af en blodig reaktion; alla bättre sinnen återkommo på tankan om tryckfriheten, såsom ett oundgängligt vilkor för det representativa systemet. Hr Pasquier förelade år 1818 ett lagförslag till bestämmande af stadgarne derföre. De deri yttrade åsigterna voro icke särdeles avancerade; man medgaf ännu ingen Jury, ännu ingen tidningarnes sjelfständighet; man ordnade endast formen för procedurer och straffbestämmelserna. För öfrigt voro icke straflen särdeles stränga, tv böternas maximum var ej högre än 5000 francs och fängelsetiden icke mer år 2:ne år. Det verkliga framsteget af yttranderättens utöfning låg i lagförslaget af Maj 1819, under Gouvion St. Cyrs minister. Denna Hr Deserres lag var, såsom man måste tillstå om man vill vara rättvis, aftalad emellan Hr Royer Collard och Hr Guizot, hvilken sistnämnde år 1815, såsom Hr Marbois Generalsekreterare, gynnat reaktionen, men som år 1519 med värma bekämpade den ultrarojalistiska rörelsen. Denna tryckfrihetslag innehöll få inskränkningar. Herr Deserre satte sig till och med emot att infora Guds namn i lagen. Med ett ord, lagen antog tryckfriheten som en stor rättighet, hvilken tillhörde den naturliga och politiska samhällsordningen. — Denna lag förblef gällande ända till Hertigens af Berry mord. Juryn ägde ännu i vissa fall att upptaga tryckfrihetsbrott, men fällandet blef sällsyntare och äfven så anklagelserna. En eller två dommar afkunnades, om jag ej misstager mig, emot Rencm