OM FRANSKA TRYCKPRESSENS ÖDE EFTER
RESTAURATIONEN.
Då den franska tryckfriheten nyligen blifvit ställd
under ett tvång, hvilket synes närma sig det, som hvila-
de öfver henne under Napoleons tid, och som medför
samma olägenheter för yttrande rätten, men större vå-
dor för dess organer, än censuren, torde det icke va-
ra otjenligt, att kasta en återblick på de skiften denna
frihet varit underkastad inom en tid af 21 år; och
vi meddela af sadan anledning nedanstående intressan-
1a artikel, hämtad ur Revue des deux mondes:
Restaurationen började, likasom den nuvarande re-
geringen, med vackra planer. I St. Ouen var länge
fråga om tryckfriheten. Ludvig den 18:de talade med
något sakförstånd om dess fördelar och olägenheter, och
den gamla konungen skref egenhändigt följande strof:
Tryckfriheten skall stadgas, med förbehåll af lagar till
hämmande af dess utsväfningar. ? Denna artikel önska-
des af Senaten i konstitutionsprojektet. Då talet föll
på kartans uppgörande, föreslog Tlr Montesquiou, dåva-
rande ministern för inrikes ärenderne , följande modili-
kationer, som hans generalsekreterare uppsatt: Frans-
männen hafva rättighet att offentliggöra och låta trycka
sma meningar; likväl efter lagar, som skola förekomma
eller straffa missbruk af denna frihet.? Deri låg tyd-
hgt planen att införa en censur, med åsidosattande af
Ludvig den 18:s egen mening. Vid de konferenser
som ägde rum angående kartan, gal detta amandement
anledning till lifliga debatter. Men ni aterställen så-
lunda censuren , ropade Hr Boissy dAnglas. Hr Se-
monville var äfvenledes emot denna ordfogning. J
frukten tryckfräckheten, mine herrar, sade han; men
då J gifven tidningarne sin frihet, förvandlen J folk-
piken ul cn penna, och regeringen vinner på detta
byte. Slutligen bestämde sig kommissionens pluralitet
sålunda, att ordet förekomma skulle utstrykas ur kar-
tan, emedan det i sig innefattade censuren. Detta be-
stut var särdeles oangenämt för generalsekreteraren för
inrikes ärenderna, hvilken ganska väl kände betydelsen
af sitt amandement. Denne generalsekreterare var Hr
Guizot. Hr Montesquiou och hans sekreterare, Hr
GCuizot, ansigo sig likväl ännu icke besegrade, och hop-
pades framdeles på censurens införande. Den 5 Juli
1814 infördes Hrr Montesquiou, Blacas, Ferrand och
Beugnot i deputeradekamaren, för att i konungens namn
göra kamaren en kommunikation. Ministerns tal var af
nära samma innehall, som Hr Chantelauzes af den 6
fuli, och som Hr Persils for några få dagar sedan håll-
na tal, och som nästan alla de ministrars, hvilka an-
gripa den allmänna foiheten. Hr Montesquiows tal och
censurlagen voro åter Hr GuizoUs verk. Restauratio-
nen hade således vunnit censuren. Men månne cen-
suren gaf henne särdeles mera styrka emot partiernas
rörelser? Fem manader scnarc landsteg Napoleon i
Juans-viken, och Bourbonerne lcimnade Paris som flyk-
tingar, i
Napoleon var ingen vän af filbeten; han förstod sig
icke på den politiska hetydelsen af en fri press, Orga-
ucn för alla klagomil, antydaren af landets ställning och
partiernas fö ;rhållan den. Men Napoleon var vid sin an-
1lomst till Frankrike 18135, icke mer den alls mägtige
Kejsaren af 1810. Fransmän, hade han sagt vid
2.
00 : N g : 7 ae sl a 3 Ad
landstigningen i Jaans-viken, Jag skall göra Frankrike
iritt, för alt proklamera mig till dess förste medborga-
p : S
re; jag kommer, för att befria er från den hfegenskap,
den (raidom , byvarmed restaurationen hotar er. An-