tion deremot, fann jag tillfälle inlägga ett yttrande om krigarens pligt att, i egenskap afsjelfskrifven Representant, handla oberoende af tjensten och att under utöfningar af denna dyrbara medborgerliga funktion taga impuls, icke af den blinda lydnaden, utan endast af fosterlandskänslan och af sin egen fria, oförvillade öfvertygelse. Detta yttrande, som, enligt hvad Adelns protokoller utvisa, omildt uptogs af Hr General-Adjutanten för armtcen, rönte icke dess mindre den sympati bland de i frågan närmast interesserade, att några månader senare derifrån utgick en i samma syftning författad, till Constitutions-Utskotteis handläggning öfverlemnad motion, afspeglande Riddarhuset, sådant det visat sig för samtiden och sådant historien en gång skall dömma det. Den anspråkslösa Riddersmanvadygd, som sålunda uttalat sig, sprider ett angenämt ljus bland Riddarhusets talrika skuggor, och Carlsten, i Riksdagsannalerne redan omtaladt såsom ett tillimnadt Svenskt Gibraltar, har, då det tillegnat sig densamma, vunnit på en gång ökad märkvärdighet och en afundsvärd prydnad! Friherre Ankarsvärd har jemväl antydt, att anledningarne för mig, att fortgå på den politiska banan, kunna anses oeftergifligt tvingande.? Denna anmärkning återfaller af många skäl på Hr Friherren sjelf. På mig eger den icke tillämpning, äfven derfore, att min representativa egenskap beror, icke af mitt eget godtfinnande, utan af ett val, som Regeringen, att dömma af den ovanliga åtgärden med valprotokollets infordrande, nu mera följer med serskild uppmärksamhet och hvars utgång, thy förutan, måste vara ganska osäker inom ett distrikt, der flera af valmännen äro för hvarandra aldeles obekauta och der latituden för de politiska åsigterne skall mätas, icke allenast öfver en del af Hertigdömena Upland och Dalarne, utan ock, Gefleborgs Län oberäknadt, öfver hela det loyala Norrland, under en, enligt hvad Svenska Minerva påstår, frusen atmosfer af fraser. Nyköpingsbladets jemförelse mellan Friherre Anckarsvärds skiljsmessa från 1830 års Riksdag och min nyligen timade revisionsafsägelse, tror jag icke vara rigtig. Det är en väsentlig: skillnad mellan att vika från en post, som man innehar och att vägra mottagande af en erbjuden befattning. I det förra fallet lemnar man stridsplatsen utan försvar, till pris för sina motståndare. I det senare iklåder man sig icke en medborglighetspligt, som man icke vill förnärma. Friherre Anckarsvärd har, med hänsigt till representionsfrågan, anmärkt den allmänna lättjan och trögheten, att tänka sig in i ett samhällsskick, öfver hvars otreflighet, enligt Hr Friherrns förmenande, snart sagdt alla klaga.? Denna reflexion hänger väl tillsamman med det gamla ordspråket, att alla önska det yxan skall gå, ehuru ingen vill hålla i skaftet. Månne dock icke Hr Frih., här, skrifvit på allmänhetens räkning något, hvars sannskyldiga ersak ligger Hr Frih. ganska nära. Kastom en blick på den sista Riksdagen! Var det icke då Hr Friherrens eget Stånd, som, efter att hafva med en, inom de andra Stånden exempellös, kallsinnighet, afvisat hvarje bemödande för Representationsförbättring, till och med sökte afskära den representationsrält, som nu finnes; eller huru bedömer Friherre Anckarsvärd händelsen med Herr Crusenstolpe, som, nedtystad af LandtMarskalken, i en stund, då man ännu saknade både moralisk och juridisk visshet om hvad han ämnade utveckla, blef, endast derföre att han, uppropad att tala, tagit till ordet, uppå en ledamots, i hänförelsens ögonblick, framställda yrkande, lik en brottsling anklagad och af en betydlig, ehuru till fällande otillräcklig, majoritet ansedd förvunnen , att hafva förverkat säte och stämma på Riddarhuset? I sanming har samma majoritet, blott genom dess närvaro på Riddarhuset, vid ett tillfälle, då det i förväg bekant gjorda ändamålet för dess ditkallande, var, att till ett nesligt straff fälla en Representant, mot hvilken, oagtadt Grefves Hermanssons sällsamma återgång, anledning till broulighet ej kunnat uppletas, så förnärmat det konstitutionella samhällsskickets anseende, att ifrågavarande majoritet förtjenar att betraktas från annan synpunkt, än den sansade, från partisinne fria allmänhet, mot hvilken Friherre Anckarsvärd rigtat sin klagan. — Friherre Anckarsvärds mening om petitionsvägens yuerligare betrådande, är svår att förena med den ädla stolthet, som förbjuder, att flera gånger begära utaf gunst och nåd, hvad som kan väntas utaf en lugn och mogen besinning af tidens tvingande kraf. I fråga om petitionsbestyret har dessutom Friherre Anckarsvärd redan gjort så mycket, att må hända intet vidare återstår att göra. Låt vara, att petitioner saknats från åtskilliga landsorter; det hevisar dock ingen ting annat, än att nitälskan för den stora saken är underordnad fruktan för de ej en gång ull Icke on ÅL KR Aa a -. oo JT TT a 1 LA