hans lärorika samtal och upplysningar, jag har att
tacka för det förtroende jag fattat till saken.
Hvad mig angår, så tilltror jag mig visserligen icke
full domsrätt, emedan mycket ännu för mig återstår
att studera. Dock är, hvad jag häruti redan inhäm-
tat, nog att hos mig stadga den öfvertygelsen, att phre-
nologien är nödvändig; att den icke, som man vill på-
stå, grundlägger någon materialism , då phrenologerne
ingalunda sysselsätta sig med själens natur, men öf-
verlåta denna forskning åt metafysici, och då själen sy-
nes ej derföre blifva mera materiel, att den har: behof
af hjernans organer, än derföre att den ser med ögat,
hörer med örat o. s. v.; att den ej heller grundlägger;,
som man påstår, någon fatalism, och att Spurtzhejm har
rätt, då han besvarar denna beskyllning således: phre-
nologerne urskilja två slag at fatalism. De erkånna och
lära, att menniskan af sig sjelf intet kan skapa, ej gifva
sig de anlag, som hon önskar; att det finnes menniskor,
födda blinda, dölva, idioter, vanliga och genier, att så-
ledes menniskan, då hon kommer till verlden, icke är
une table rase, men att hon fått vissa anlag, som hos
serskildta individer äro väsendtligen de samma, men som
variera hos en hvar i verksamhet. Det är, de antaga
medfödda anlag, och de visa de organiska vilkor, hvar-
af dessa bero. En sådan fatalism är till; och cfverens-
stämmer med kristna läran. Det andra slaget fatalism,
som förmenar att, sedan anlagen voro en gång gifna, de
skola verka oemotståndligt, vederlägges af dagliga erfa-
renheten. De som tillvita phrenologien denna fatalism,
böra inse sin irring, ty en hvar erfarer böjelser, som
han dock emotstår. Alla religioner medgifva, att begär
finnas, som man har att motkämpa och som man bör
undertrycka. Det samma erkänner phrenologien. Den
framvisar de särskilda låga böjelserna, det är sannt, men
den framhålller äfven: de högre anlagen och förnuftet, som
bör leda och bestämma alla vära handlingar.
Jag är ock öfvertygad, att phrenologien skall komma
att mägtigt ingripa i de filosofiska systemerna, och för
dem bilda en bas af lika fast men mera fruktbärande
ämne, än den empiriska psychologien; att dess studium
bhfver allt mer nödigt för läkaren, isynnerhet den psy-
chiske, att sjelfva moralen och barnupfostran deraf sko-
la skörda stor nytta, att den, såsom grundad i naturen,
såsom all sanning, skall ega bestånd, och att den, i
stället för att blifva farlig för menskligheten, skall bi-
draga att grunda dess sanna välgång, så snart man lärt
erkänna dess sanning och troget efterfölja dess herrliga
vinkar.
Om denna inledning med bifall emottages, skall jag
framdeles lemna en kort framställning af vetenskapen
sjelf i dess närvarande skick.