hans lärorika samtal och upplysningar, jag har att tacka för det förtroende jag fattat till saken. Hvad mig angår, så tilltror jag mig visserligen icke full domsrätt, emedan mycket ännu för mig återstår att studera. Dock är, hvad jag häruti redan inhämtat, nog att hos mig stadga den öfvertygelsen, att phrenologien är nödvändig; att den icke, som man vill påstå, grundlägger någon materialism , då phrenologerne ingalunda sysselsätta sig med själens natur, men öfverlåta denna forskning åt metafysici, och då själen synes ej derföre blifva mera materiel, att den har: behof af hjernans organer, än derföre att den ser med ögat, hörer med örat o. s. v.; att den ej heller grundlägger;, som man påstår, någon fatalism, och att Spurtzhejm har rätt, då han besvarar denna beskyllning således: phrenologerne urskilja två slag at fatalism. De erkånna och lära, att menniskan af sig sjelf intet kan skapa, ej gifva sig de anlag, som hon önskar; att det finnes menniskor, födda blinda, dölva, idioter, vanliga och genier, att således menniskan, då hon kommer till verlden, icke är une table rase, men att hon fått vissa anlag, som hos serskildta individer äro väsendtligen de samma, men som variera hos en hvar i verksamhet. Det är, de antaga medfödda anlag, och de visa de organiska vilkor, hvaraf dessa bero. En sådan fatalism är till; och cfverensstämmer med kristna läran. Det andra slaget fatalism, som förmenar att, sedan anlagen voro en gång gifna, de skola verka oemotståndligt, vederlägges af dagliga erfarenheten. De som tillvita phrenologien denna fatalism, böra inse sin irring, ty en hvar erfarer böjelser, som han dock emotstår. Alla religioner medgifva, att begär finnas, som man har att motkämpa och som man bör undertrycka. Det samma erkänner phrenologien. Den framvisar de särskilda låga böjelserna, det är sannt, men den framhålller äfven: de högre anlagen och förnuftet, som bör leda och bestämma alla vära handlingar. Jag är ock öfvertygad, att phrenologien skall komma att mägtigt ingripa i de filosofiska systemerna, och för dem bilda en bas af lika fast men mera fruktbärande ämne, än den empiriska psychologien; att dess studium bhfver allt mer nödigt för läkaren, isynnerhet den psychiske, att sjelfva moralen och barnupfostran deraf skola skörda stor nytta, att den, såsom grundad i naturen, såsom all sanning, skall ega bestånd, och att den, i stället för att blifva farlig för menskligheten, skall bidraga att grunda dess sanna välgång, så snart man lärt erkänna dess sanning och troget efterfölja dess herrliga vinkar. Om denna inledning med bifall emottages, skall jag framdeles lemna en kort framställning af vetenskapen sjelf i dess närvarande skick.