lifvet, i konpstnärers bildning, och till och med i me-
dikolegala måls juridiska bedömande. Hos oss ar den
väl föga känd och räknar blott få vänner, men dömes
icke dess mindre, ofta kontumaciter, på samma sätt som
Mesmerismen, för ett charlataneri utan betydelse och
värde. Men har man eftertänkt, hvilken phrenologiens
uppgift är, om den är orimlig eller nödvändigt gifven i
och med menniskans tillvarelse? Har man eftersökt och
gjort sig bekant med resultaten af den talrika skarans
af fysiologer forskningar och arbeten, som sedan ett halft
sekel med outtröttlig flit efterspanat denna läras grund-
lagar? Vi skola här lätt vidröra dessa frågor; en hvar
må pröfva sig sjelf, om hans öfvertygelse äger nog fast
grund, för att ej kunna ändras, om han i detta ämne
vet nog eller förlitet, och skulle hans hog härigenom
väckas eller stegras att sjelf ur källorna hämta en när- ;
mare kännedom om ämnet, så är hela afsigten med den-
na uppsats till fullo vunnen.
Det är en i fysiologien nu. mera allmänt erkänd san-
ning: att hvarje organ i djurkroppen har en serskild
och egen funktion, hvaraf ock nödvändigt följer. att
hvarje serskild funktion måste ske genom ett eget, sjelf-
ständigt organ. Så ofta vi fördenskull finna ett organ,
som fullgör flere olikartade funitioner, måste vi ock
draga den slutsats, att detta organ, om än det för våra
sinnen skulle synas alldeles enkelt, dock verkligen är
sammansatt, och, när vi hos ett djur träffa ett organ,
som antingen icke finnes hos andra, eller som är på
pågot sält annorlunda beskaffadt, sluta till en ny elleri
någon mån modifierad funktion; eller tvertom, der en
ny, eller mer och mindre modifierad funktion tydligen
träder i ljuset, der sluta vi till tillvarelsen af ett nytt
eller något modifieradt organ. Det är Gall, vi hafva att
tacka för denna sanning; och bland andra är det må-
hända isynnerhet Spurzheim, Charles Bell och Magendie,
som sedermera rikat den med faktiska bevis. Sedan
neml. Gall visat, att hjernan, ehuru skenbarligen ett en-
kelt organ, hvars serskilda delar gemensamt bidraga att
fullgöra hvarje serskild funktion, dock verkligen är ett
system af organer, hvilka till struktur och yttre utseende
visserligen likna hvarandra, men hvilka dock, hvart för
sig, äro väsendtligen egna och hafva sina olika funktio-
ner; framlade samtidigt Spurzheim och Ch. Bell sin
vackra uptäckt, att en sensitiv och en motorisk nerv,
ehuru båda inneslutna inom samma skida och således
till utseendet blott en endz2, dock i sjelfva verket äro
tvenne serskilda organer, af hvilka det ena tjenar för
känslan, det andra för rörelsen, och att, såsom den ena
fullgör sin funktion oberoende af den andra, så är ock
uvar och en utsatt för att på sitt egna vis blifva sjuk.
Orsaken, hvarfor man ej förr gjort den ena eller andra
upptäkten, var den, att man städse förbisåg nyssnämnde
princip: att byarje särskild organ är bestämdt att full-
göra blott en funktion. Bell har ock visat, att hvarje
nerv, eller system af nerver, vid sin rot i ryggmärgenv,
medulla oblongata eller hjernan, har en nervmassa, full-
görande en funktion, hvilken motsvaras af den, som ut-
öfvas ar nerven, som derur upkommer. Så tjena alla
nerver, som uppkomma fran columna posterior medullzx
spinalis, för känslan, de fran col. anter. för rörelsen,
och de från den medlersta delen deraf för respirationen.
I sammanhang med denna lag för serskilda nervers olika
funktioner, har man ock funnit, att hvarje nerv dessut-
om har en egen disposition för, eller, om man heldre
vill, rapport eller förhållande till de föremål, hvilka den
är bestämd att uppfatta. Så är Nerv. opt. ensamt be-
stämd att uppfatta intryck af ljuset, nerv. acust. af lju-
det c., och ingendera af dem kan ersätta en annan,
men blott uppfylla den honom anvisade beståmmelsen.
Syn-nerven skall ej höra, hörsel-nerven ej känna o. s.
v., de måtte kunna försättas i hvad läge som häldst. Man
påstod dock förr motsatsen. i
Om en sensation skall uppstå, d. ä. om de intryck,
som ega rum på nervernes ytandar, skola erfaras, erfo-
dras, som ett nödigt betinv, öfverensstämmelse i verk-
samhet och full frihet i konvimunikation mellan dem och
hjernan. Derföre om man genom konstiga medel upp-
häfver eller förstörer denna kommunikation, t. ex. om
man hårdt trycker nerven, afbrytes denna verksamhet,
som annars alltid eger rum genom densamma ifrån dess
ytända till hiernan, och inger sensation erfares. Detta
gäller om alla nerver. Hjernan år det, som erfarer sen-
sationen, nerven är blott dess recipient e!ler konduktor.
Om hvarje organ, såsom vi ofvanför angifvit, blott kan
fullgöra en funktion, så måste, ju högre vi stiga i ked-
jan af skapade varelser, och ju talrikare funktioner vi
der påträffa, organisationen der blifva desto fullkomliga-
re och mera sammansatt. Den direkta, anatomiskt fy-
siologiska undersökningen bevisar ock allt igenom det-
ta, tills vi finna, att menniskan, den högsta 1 denna
kedja, eger Organer, som saknas hos djuren, ocn ej sak-
