Wien silt system. Spurzheim afhörde som lärjunge, den stora mästaren ifrån 1801 till 1804 då han efter slutade studier af Gall assoeierades som medarbetare, och egnade sedan hela sin lefnad åt en vetenskap, som han i så många riktningar utvidgat och förfullkomnat. Till 1813 arbetade båda tillsammans. Både Gall och Spurzheim föreläste phrenologien i Paris. Cuvier, som i början, för ett tillfälligt etiketts-fel af Gall emot honom, visade sig som fiende till saken, slutade dock med att ingå på dess principer, och snart vann den allt flera anhängare. Vid Spurzheims besök i Stor-Britannien 1816—1817, emottogs den nya läran, som vanligt, med misstroende eller gäckeri, men knapt var ett decennium förflutet , då man redan i England hade en Phrenological Society , The Phrenological Journal , Transactions of the Phren. Society, och en redan rikhaltig litteratur i åmnet. I Frankrike gick den ock framåt, dock mindre raskt än man kunnat vänta, och anmärkningsvärdt är att Vimont, som af Cuvier kommitterades och verksamt understöddes att utarbeta en vederläggning af phrenologien, efter ett års trägna mödor fann sig så öfvertygad om dess sanning, att han, för att undgå den mägtiga Cuviers ovilja, drog sig tillbaka till landsorten och der alldeles obemärkt fortsatte sina undersökningar, hvarmed han ej förr, än 10 år derefter, då Cuvier förklarat sig för saken, framträdde och dervid förvånade verlden med sina sköna preparater, sina stora samlingar och silt ovärderliga plancheverk öfver hjernan och mnervsystemet. I Norra Amerika har phrenologien många ansedda anhängare, och i Köpenhamn utgifver Otto en qvartalsskrift i ämnet. I England utmärka sig bröderne Combe Alexander, Medikus Caldwell, Mackintosh med flera. I Frankrike! har Falret, Voisin och slldraförst Georget, skrifvit öfver psychisk medicin i phrenologiens anda. Broussais säger i sitt arbete Sur la Folie? om Gall, att han förtjenat en evig rätt till menniskoslägtets tacksamhet; och Adelon, i sin berömda fysiologie, egnar en stor del af en volum åt framställningen af Galls upptäckt. I Florens har Prof. Ucelli försvarat nhrenologien i sitt Compendio di Anatomia-Fisiologico comparata. Hos oss saknar den ej heller anhängare bland fysiologer och lärde. Prof. Berzelius, samtidens störste, kritiske och praktiske naturforskare, yttrar, i 6:te delen af sin lärobok i kemien, om Galls utmärkta och länge misskända bemödanden, efter att hafva angifvit principerna för Galls upptäckt: härigenom är således afgjordt, att redan formen har ett väsendtligt inflytande på det intellektuela. Hvad sammansättningen. dervid medverkar, är icke kändt, ehuru vi funnit, att då, med tilltagande år , själsförmögenheterna förslöas , hjernans massa blir hårdare och tätare, och att den vid åtskilliga ullfällen hos fåniga och vansinniga förekommer ännu hårdare än hos gamla. Man kan deraf, utan misstag, draga den slutsats, att detta tillstånd i hjernans massa, väsendtligt deltager i själsförmögenheternas beskaffenhet. Prof. A. Retzius, vår utmärkte och af vetenskapen högt förtjente fysiolog, framställer vid sina demonstrationer öfver hjernan och nervsystemet samt dessas funktioner, åsigler, söm i grunden öfverensstämma med phrenologiens principer. Jag har sjelf haft den lyckan att höra honom föredraga, huru, då det genom Millers, Ehrenbergs m. fl. noggranna undersökningar är afgjordt, att så väl hjernan, som ryggmergen och nerverna, bestå af rör, hvilka icke under deras lopp med hvarandra direkte kommunicera, att dessa rör äro tedare för nervprincipet, och att de, utgående från nervernas yttersta utbredning i de sensibla och irritabla organerna, genomlöpa ryggmergen, aflånga märgen och hjernstammen, samt ända sig slutligen i stora och Lilla hjernans hemispheerer, just vid sin kontakt med den grå substancen, d. v. s. i Gyri; då det vidare genom direkta experimenter är utrönt, att viljan och de högre själsförmögenheterna, genom lzesioner å hjernans organer störas eller upphäfvas, så har vår tids anatomie och fysiologie, oaktadt allt motstånd från anatomerna och fysiologerna sjelfve, gifvit phrenologiens fundament den mest positiva bekräftelse den någonsin kunde vänta, den, att hemisphiererna och Gyri äro de högre siälsförmögenheternas organer. Om vi derföre måste, som afgjord, antaga denna sanning, så finna Vi Vidare bekräftelse på en annan för phrenologien högst vigtig grundsats , om Vi blott helt enkelt hit använda fysiologiens gamla, aldrig betviflade princip, att organets bestånd och utveakling förnemligast beror på dess egen verksamhet. Hvem känner icke , alt hvarje kroppsdel ökas i utbildning och styrka, då den hålles uti en naturlig, icke öfverspänd verksamhet; och äfven på nervstammarne finner man detsamma , genom jemförelse af