lifvet, i konpstnärers bildning, och till och med i medikolegala måls juridiska bedömande. Hos oss ar den väl föga känd och räknar blott få vänner, men dömes icke dess mindre, ofta kontumaciter, på samma sätt som Mesmerismen, för ett charlataneri utan betydelse och värde. Men har man eftertänkt, hvilken phrenologiens uppgift är, om den är orimlig eller nödvändigt gifven i och med menniskans tillvarelse? Har man eftersökt och gjort sig bekant med resultaten af den talrika skarans af fysiologer forskningar och arbeten, som sedan ett halft sekel med outtröttlig flit efterspanat denna läras grundlagar? Vi skola här lätt vidröra dessa frågor; en hvar må pröfva sig sjelf, om hans öfvertygelse äger nog fast grund, för att ej kunna ändras, om han i detta ämne vet nog eller förlitet, och skulle hans hog härigenom väckas eller stegras att sjelf ur källorna hämta en när; mare kännedom om ämnet, så är hela afsigten med denna uppsats till fullo vunnen. Det är en i fysiologien nu. mera allmänt erkänd sanning: att hvarje organ i djurkroppen har en serskild och egen funktion, hvaraf ock nödvändigt följer. att hvarje serskild funktion måste ske genom ett eget, sjelfständigt organ. Så ofta vi fördenskull finna ett organ, som fullgör flere olikartade funitioner, måste vi ock draga den slutsats, att detta organ, om än det för våra sinnen skulle synas alldeles enkelt, dock verkligen är sammansatt, och, när vi hos ett djur träffa ett organ, som antingen icke finnes hos andra, eller som är på pågot sält annorlunda beskaffadt, sluta till en ny elleri någon mån modifierad funktion; eller tvertom, der en ny, eller mer och mindre modifierad funktion tydligen träder i ljuset, der sluta vi till tillvarelsen af ett nytt eller något modifieradt organ. Det är Gall, vi hafva att tacka för denna sanning; och bland andra är det måhända isynnerhet Spurzheim, Charles Bell och Magendie, som sedermera rikat den med faktiska bevis. Sedan neml. Gall visat, att hjernan, ehuru skenbarligen ett enkelt organ, hvars serskilda delar gemensamt bidraga att fullgöra hvarje serskild funktion, dock verkligen är ett system af organer, hvilka till struktur och yttre utseende visserligen likna hvarandra, men hvilka dock, hvart för sig, äro väsendtligen egna och hafva sina olika funktioner; framlade samtidigt Spurzheim och Ch. Bell sin vackra uptäckt, att en sensitiv och en motorisk nerv, ehuru båda inneslutna inom samma skida och således till utseendet blott en endz2, dock i sjelfva verket äro tvenne serskilda organer, af hvilka det ena tjenar för känslan, det andra för rörelsen, och att, såsom den ena fullgör sin funktion oberoende af den andra, så är ock uvar och en utsatt för att på sitt egna vis blifva sjuk. Orsaken, hvarfor man ej förr gjort den ena eller andra upptäkten, var den, att man städse förbisåg nyssnämnde princip: att byarje särskild organ är bestämdt att fullgöra blott en funktion. Bell har ock visat, att hvarje nerv, eller system af nerver, vid sin rot i ryggmärgenv, medulla oblongata eller hjernan, har en nervmassa, fullgörande en funktion, hvilken motsvaras af den, som utöfvas ar nerven, som derur upkommer. Så tjena alla nerver, som uppkomma fran columna posterior medullzx spinalis, för känslan, de fran col. anter. för rörelsen, och de från den medlersta delen deraf för respirationen. I sammanhang med denna lag för serskilda nervers olika funktioner, har man ock funnit, att hvarje nerv dessutom har en egen disposition för, eller, om man heldre vill, rapport eller förhållande till de föremål, hvilka den är bestämd att uppfatta. Så är Nerv. opt. ensamt bestämd att uppfatta intryck af ljuset, nerv. acust. af ljudet c., och ingendera af dem kan ersätta en annan, men blott uppfylla den honom anvisade beståmmelsen. Syn-nerven skall ej höra, hörsel-nerven ej känna o. s. v., de måtte kunna försättas i hvad läge som häldst. Man påstod dock förr motsatsen. i Om en sensation skall uppstå, d. ä. om de intryck, som ega rum på nervernes ytandar, skola erfaras, erfodras, som ett nödigt betinv, öfverensstämmelse i verksamhet och full frihet i konvimunikation mellan dem och hjernan. Derföre om man genom konstiga medel upphäfver eller förstörer denna kommunikation, t. ex. om man hårdt trycker nerven, afbrytes denna verksamhet, som annars alltid eger rum genom densamma ifrån dess ytända till hiernan, och inger sensation erfares. Detta gäller om alla nerver. Hjernan år det, som erfarer sensationen, nerven är blott dess recipient e!ler konduktor. Om hvarje organ, såsom vi ofvanför angifvit, blott kan fullgöra en funktion, så måste, ju högre vi stiga i kedjan af skapade varelser, och ju talrikare funktioner vi der påträffa, organisationen der blifva desto fullkomligare och mera sammansatt. Den direkta, anatomiskt fysiologiska undersökningen bevisar ock allt igenom detta, tills vi finna, att menniskan, den högsta 1 denna kedja, eger Organer, som saknas hos djuren, ocn ej sak