Vi hade för ett par dagar sedan tillfälle att fästa Läsarens uppmärksamhet på en läsvärd uppsats i tidningen Jurnulen, angående de rätta orsakerna till förra Fransyska revolutionen. Det var med ett verkligt nöje vi i går uti samma blad åter funno intagen en ganska förstjenstfull uppsats ur Visby Veckoblad, ett af dem som rakat blifva hedrade med de bedröofliga grimaserna af Svenska Minervas onåd. Måtte det ej bekomma Jurnales illa. Vi anse denna uppsats så väl genomförd och så förtjent af en större publicitet, att vi hår meddela hela: artikeln, som bär följande titel: Älskare af fredliga, ej revolutionära Reformer. Således till själ och hjerta — Liberal. Det är vanligt att opinioner, liksom modebruk, ombytas, att hvarje nytt, en tid rådande, tänkesätt och system åter inan kort ötvergifves och bestrides, särdeles af dem, som hafva fördel af det gamla eller söka utmärka sig som skarpsinnigare än andra, samt att man af ämnets vigt, motståndet och reakuonen blir så mycket häftigare och valdsammare. — Så utmärktes slutet af förra seklet af frisinnighet: alla tänkande män, upplysta och ädla regenter hyllade förståndsodling, forskning, samvetsoch medborgsfrihet, i allmänhet menskliga rättigheter, samt stigande samhällsutveckling; hvilken syftning särdeles yttrade sig genom en märklig statshvälfning, som, i början lefvande mycket, gjorde sig skyldig till stora brott, och skakade grunderna för Europas ställning. I närvarande århundrade åter, i förening med den genom stora ansträngningar tillvägobragta Franska restaurationen, har börjat nästan öfverallt åter upplefva håg för den gamla ordningen, och allt flera rop höjas emot forskning, upplysning, frihetsoch förbättringsbemödande, ogillande af konstitutionella grundsatser, äfven der de vunnit laga stadga, och i stället icke tvetydlig benigenhet och förssar för absolutism, godtydlig makt, ståndsmonarki, privilegier, skrån, blind tro och blind lydnad. Förra tiders förkättringslust har stundom visat sig; prolestantismens grundsatser förgätas och nedsättas; katholicismens upphojas: liberalism brukas som ett skymford; avathemer och gäckerier, ömsom 1 offentliga skrifter hopas öfver alla, som våga fritt tänka, önska några förbättringar i det allmänna samt nämna olkets rättigheter och behof. Sammanblandande under famma namn alla med sig olika tänkande, sansade och smoderata, med jacobiner och fantaster, titulerar och anklagar man de liberala på en gång som dumhufvuden och illasinnade, såsom menuniskor, hvilka endast vilja bedraga och af egennnytta vilja tillställa oroligheter, endast umgås med att omkullstörta throner och aliaren. För att fullkomligt och pi en gång vederlägga och nedslå antagonisterna, påstår man med helig min, att förnuftets bruk är farligt, med tron oförenligt och syndigt, nekar och förkastar man rent af civilisationens välgerningar, och vårt slägtes fortskridande fullkomningsbestämmelse tillägger bestämdt medelklassens i senare tider stigande insigter, välstund och anspråk, skulden till alla Europas olyckor; äfvensom att medborgerliga fiihetens och menniskorättigheternas läror och grundsatser oundvikligen föra till upphäfvande af egendomsrätten, till upplösning af samhället, ändtligen till den Franska revolutionens rysliga följder och fasor eller åtminstone att forsätta hela folket i en belägenhet och ett elände, sådant som Irländska menighetens, ete. — Denna peliuk är ej mindre gammal än den är oärlig. Således i kristendomens början anklagades dess första bekännare att hafva satt Rom i brand; och sålunda, 42 PA vedömets villor och missbruk upptäcktes och bestriddes af sannirgens och den religiösa frihetens vänner och försvarare, förklarades dessa för kättare, för all sudomlig och mensklig ordnings fiender. Några hafva häraf ) verkligen föreställt sig en vidsträcktare plan i åtskilliga länder vara å färde till förändrande och öfyerändakastan