Vi hade för ett par dagar sedan tillfälle att fästa Lä-
sarens uppmärksamhet på en läsvärd uppsats i tidnin-
gen Jurnulen, angående de rätta orsakerna till förra
Fransyska revolutionen. Det var med ett verkligt nöje
vi i går uti samma blad åter funno intagen en ganska
förstjenstfull uppsats ur Visby Veckoblad, ett af dem
som rakat blifva hedrade med de bedröofliga grimaserna af
Svenska Minervas onåd. Måtte det ej bekomma Jurna-
les illa. Vi anse denna uppsats så väl genomförd och
så förtjent af en större publicitet, att vi hår meddela
hela: artikeln, som bär följande titel:
Älskare af fredliga, ej revolutionära Reformer.
Således till själ och hjerta — Liberal.
Det är vanligt att opinioner, liksom modebruk, omby-
tas, att hvarje nytt, en tid rådande, tänkesätt och system
åter inan kort ötvergifves och bestrides, särdeles af
dem, som hafva fördel af det gamla eller söka utmärka
sig som skarpsinnigare än andra, samt att man af äm-
nets vigt, motståndet och reakuonen blir så mycket häf-
tigare och valdsammare. — Så utmärktes slutet af för-
ra seklet af frisinnighet: alla tänkande män, upplysta
och ädla regenter hyllade förståndsodling, forskning,
samvets- och medborgsfrihet, i allmänhet menskliga rät-
tigheter, samt stigande samhällsutveckling; hvilken syft-
ning särdeles yttrade sig genom en märklig statshvälf-
ning, som, i början lefvande mycket, gjorde sig skyl-
dig till stora brott, och skakade grunderna för Europas
ställning. I närvarande århundrade åter, i förening
med den genom stora ansträngningar tillvägobragta Fran-
ska restaurationen, har börjat nästan öfverallt åter upp-
lefva håg för den gamla ordningen, och allt flera rop
höjas emot forskning, upplysning, frihets- och förbätt-
ringsbemödande, ogillande af konstitutionella grundsatser,
äfven der de vunnit laga stadga, och i stället icke tve-
tydlig benigenhet och förssar för absolutism, godtydlig
makt, ståndsmonarki, privilegier, skrån, blind tro och
blind lydnad. Förra tiders förkättringslust har stundom
visat sig; prolestantismens grundsatser förgätas och ned-
sättas; katholicismens upphojas: liberalism brukas som
ett skymford; avathemer och gäckerier, ömsom 1 offent-
liga skrifter hopas öfver alla, som våga fritt tänka,
önska några förbättringar i det allmänna samt nämna
olkets rättigheter och behof. Sammanblandande under
famma namn alla med sig olika tänkande, sansade och
smoderata, med jacobiner och fantaster, titulerar och
anklagar man de liberala på en gång som dumhufvuden
och illasinnade, såsom menuniskor, hvilka endast vilja
bedraga och af egennnytta vilja tillställa oroligheter,
endast umgås med att omkullstörta throner och aliaren.
För att fullkomligt och pi en gång vederlägga och ned-
slå antagonisterna, påstår man med helig min, att för-
nuftets bruk är farligt, med tron oförenligt och syndigt,
nekar och förkastar man rent af civilisationens välger-
ningar, och vårt slägtes fortskridande fullkomningsbe-
stämmelse tillägger bestämdt medelklassens i senare ti-
der stigande insigter, välstund och anspråk, skulden till
alla Europas olyckor; äfvensom att medborgerliga fii-
hetens och menniskorättigheternas läror och grundsat-
ser oundvikligen föra till upphäfvande af egendomsrätten,
till upplösning af samhället, ändtligen till den Franska
revolutionens rysliga följder och fasor eller åtminstone
att forsätta hela folket i en belägenhet och ett elände,
sådant som Irländska menighetens, ete. — Denna pe-
liuk är ej mindre gammal än den är oärlig. Således
i kristendomens början anklagades dess första bekän-
nare att hafva satt Rom i brand; och sålunda, 42 PA
vedömets villor och missbruk upptäcktes och bestriddes
af sannirgens och den religiösa frihetens vänner och
försvarare, förklarades dessa för kättare, för all sudom-
lig och mensklig ordnings fiender. Några hafva häraf )
verkligen föreställt sig en vidsträcktare plan i åtskilliga
länder vara å färde till förändrande och öfyerändakastan-