ler snarare raseviet väl slagit rötter, så står hon icke mera: till att utrota. Till och med sedan spelaren förlorat sin sista insals, ser man honom smyga omkring som ett spöke kring scenen för haus ruin, och ännu snuida nya laner inom sig. Min herre, sade en vacker afton en temligen till åren kommen Fransos till mig, — det var på Frescati i Paris, — min herre, nu har jag kommit under fund med ett system att ofelbart spränga banken.? Lycka till min hene! svarade jag, jag sjetf spelar aldrig mer. Min sak är mig så säker, att jag på dessa fyra mänader vågat derpå hela 18000 franes — var så god och lana mig endast på ett par minuter några napoleonsdor, ni skall få se, hvad jag. skall statuera för ett exempel på dessa wvilains eroupiers. Jag hade för mycket menniskokärlekens mjölk i mig, för att låna min hand till en sådan förtviflad hämndplan, och afslog helt tvärt hans begaran. Ehuru jag aldrig förlorat ens så mycket som fem pund på spel, så var jag likväl en ordentlig gäst på Frascati. Jag vandrade som åskådare borden omkring; det var ett farniente, som icke obetydligt utvidgade mina psychologiska insigter: Så erinrar jag mig t. ex. en gammal gentleman, den en betjent dagligen måste föra upp till rouge-et-noirspelet. Dr satt han och spelade från tre tll fem, då tjenaren äter släpade den af gikt alldeles lama herrn ner i vagnen. Det var en mycket välmående man, och spelade också icke särdeles högt; emedlertid blef han riktigt animerad af hvarje lyc.lig coup, och den minsta förlust kom honom att skaka tänderna. Så fort timman slog, att han skulle bege sig derifråv, vann han åter hela sin likgilltighet, vare sig att han tappat eller vunnit. Jag har, sade han, öfverlefvat alla sorter förströelser, spel endast undantaget; for denna förströelse är själen i det längsta känslig; hade jag icke den till ett dagligt retemedel, skulle bloden stocka sig i mina ådror, jag skulle dö. Engang betraktade jag med ängslig spänning en oflicer, som stod midt emot mig och lurade på omvändandet af ett kort, som skulle bestämma, antingen han genast måste gå sin väg som tiggare, eller om detta oundvikliga öde först skulle träffa honom om ett par timmar, eller qvällen sednare; denna insats var nemligen utan tvifvel hans sista. Svetten flöt icke i droppar, utan i strömar utför hans panna. Han vann, och en vän, som ledsagat honom, drog honom med sig ur rummet. Några dagar derefter såg jag samma officer åter vid spelbordet; hav förlorade betydligt, och bar sin förlust med skenbar kallsinnighet. En gång, då äfven en betydhgare insats sopades från honom, mumlade han mellan tänderna med bittert leende: Cest bien, tres bien! hvarpå han en stund endast följde spelet som åskådare; jag trodde att han förlorat allt. Plötsligt ropade han med ätbörder af raseri till den som gaf korten: Ni vill då ha mitt blod — se här är det! Vid dessa ord drog han ur fickan tvenne bankonoter, hvardera på 300 francs, kastade dem på bordet, störtade sig i ett hörn af kammaren, vände sitt ansigte mot väggen och tryckte händerna tätt för öronen, liksom: af fruktan at böra sin dödsdom. Efter några sekunder kom han tillbaka till sin plats, — den sidsta insatsen var all verldenes väg. Den olycklige for eu par gånger med näsduken öfver pannan, utan att yttra ett enda ljud, befallde ett glas sockervatten, tömde det fort och lemnade långsamt rummet. Morgonen derpaå fanns han af sin betjent lifslös i en ländstol: han hade gifvit sig sjelf döden. Riddaren de la C.. . .; som jag först lärde känna som nära 90 årig gubbe, förde ett alldeles eget lif. Han hade vid Faraobordei förlorat en furstlig förmögenhet, och egarne af salongerna voro hvad som bland dylikt folk är någonting underbart, så exempellöst ädelmodiga, att de för hans eländiga gubbålder beviljade honom en pension, som just jemnt och nätt räckte till för en dålig kost och dito husrum, samt en ny klädning hvart tredje eller fjerde år. Dessutom fick han gratis supera på spelbuset. Kring klockan 11 om natten infann han sig derstädes och roade sig med at se på till supdumman, klockan 2 på morgonen. Kl. 4 vände han hem ull sin boning, lade sig till sängs och sof i ew ända till 9 eller 10 följande qväll. Då drack han en kopp kafte, gjorde sin toilett, och begaf sig åter på vanlig tid till salongen. Detta lefnadssätt hede han fört i minga år, och han försäkrade mig, att-han under denna linga tid, med undantag af nagra utaf de långa sommardagarnsa, icke en enda gång sett solen. Den största olycka, som kan hända en menniska, hvilken för första gången besöker spelbordet, är det, om han beger sig derifrån med vinst på fickan. Hvarför skulle icke någonting, som lyckades nu så lätt, kunna göra detsamma en gång till? Den lycklige vågar derföre säkert ett ytterligare försök. En afton gick jag med en sad vän till Kraceati: han tar ialba ctanlharng omAa I I I ; mn N HN nn OR MMMM Mmm mm mm mmm nn oo änn inonn pnnelnlnononnnrt,m no pnososmmt nn