ler snarare raseviet väl slagit rötter, så står hon icke mera:
till att utrota. Till och med sedan spelaren förlorat sin
sista insals, ser man honom smyga omkring som ett
spöke kring scenen för haus ruin, och ännu snuida nya
laner inom sig.
Min herre, sade en vacker afton en temligen till
åren kommen Fransos till mig, — det var på Frescati i
Paris, — min herre, nu har jag kommit under fund med
ett system att ofelbart spränga banken.? Lycka till
min hene! svarade jag, jag sjetf spelar aldrig mer.
Min sak är mig så säker, att jag på dessa fyra mäna-
der vågat derpå hela 18000 franes — var så god och
lana mig endast på ett par minuter några napoleonsdor,
ni skall få se, hvad jag. skall statuera för ett exempel
på dessa wvilains eroupiers. Jag hade för mycket
menniskokärlekens mjölk i mig, för att låna min hand
till en sådan förtviflad hämndplan, och afslog helt tvärt
hans begaran.
Ehuru jag aldrig förlorat ens så mycket som fem
pund på spel, så var jag likväl en ordentlig gäst på
Frascati. Jag vandrade som åskådare borden omkring;
det var ett farniente, som icke obetydligt utvidgade mi-
na psychologiska insigter: Så erinrar jag mig t. ex. en
gammal gentleman, den en betjent dagligen måste föra
upp till rouge-et-noirspelet. Dr satt han och spelade
från tre tll fem, då tjenaren äter släpade den af gikt
alldeles lama herrn ner i vagnen. Det var en mycket
välmående man, och spelade också icke särdeles högt;
emedlertid blef han riktigt animerad af hvarje lyc.lig
coup, och den minsta förlust kom honom att skaka
tänderna. Så fort timman slog, att han skulle bege sig
derifråv, vann han åter hela sin likgilltighet, vare sig att
han tappat eller vunnit. Jag har, sade han, öfverlefvat
alla sorter förströelser, spel endast undantaget; for denna
förströelse är själen i det längsta känslig; hade jag icke
den till ett dagligt retemedel, skulle bloden stocka sig
i mina ådror, jag skulle dö.
Engang betraktade jag med ängslig spänning en ofli-
cer, som stod midt emot mig och lurade på omvändan-
det af ett kort, som skulle bestämma, antingen han ge-
nast måste gå sin väg som tiggare, eller om detta ound-
vikliga öde först skulle träffa honom om ett par timmar, el-
ler qvällen sednare; denna insats var nemligen utan tvifvel
hans sista. Svetten flöt icke i droppar, utan i strömar
utför hans panna. Han vann, och en vän, som ledsagat
honom, drog honom med sig ur rummet. Några da-
gar derefter såg jag samma officer åter vid spelbordet;
hav förlorade betydligt, och bar sin förlust med sken-
bar kallsinnighet. En gång, då äfven en betydhgare in-
sats sopades från honom, mumlade han mellan tänderna
med bittert leende: Cest bien, tres bien! hvarpå han
en stund endast följde spelet som åskådare; jag trodde
att han förlorat allt. Plötsligt ropade han med ätbörder
af raseri till den som gaf korten: Ni vill då ha mitt
blod — se här är det! Vid dessa ord drog han ur
fickan tvenne bankonoter, hvardera på 300 francs, ka-
stade dem på bordet, störtade sig i ett hörn af kam-
maren, vände sitt ansigte mot väggen och tryckte hän-
derna tätt för öronen, liksom: af fruktan at böra sin
dödsdom. Efter några sekunder kom han tillbaka till
sin plats, — den sidsta insatsen var all verldenes väg.
Den olycklige for eu par gånger med näsduken öfver
pannan, utan att yttra ett enda ljud, befallde ett glas
sockervatten, tömde det fort och lemnade långsamt rum-
met. Morgonen derpaå fanns han af sin betjent lifslös i
en ländstol: han hade gifvit sig sjelf döden.
Riddaren de la C.. . .; som jag först lärde känna
som nära 90 årig gubbe, förde ett alldeles eget lif. Han
hade vid Faraobordei förlorat en furstlig förmögenhet, och
egarne af salongerna voro hvad som bland dylikt folk är nå-
gonting underbart, så exempellöst ädelmodiga, att de
för hans eländiga gubbålder beviljade honom en pen-
sion, som just jemnt och nätt räckte till för en dålig
kost och dito husrum, samt en ny klädning hvart tred-
je eller fjerde år. Dessutom fick han gratis supera på
spelbuset. Kring klockan 11 om natten infann han sig
derstädes och roade sig med at se på till supdumman,
klockan 2 på morgonen. Kl. 4 vände han hem ull sin
boning, lade sig till sängs och sof i ew ända till 9 el-
ler 10 följande qväll. Då drack han en kopp kafte,
gjorde sin toilett, och begaf sig åter på vanlig tid till
salongen. Detta lefnadssätt hede han fört i minga år,
och han försäkrade mig, att-han under denna linga tid,
med undantag af nagra utaf de långa sommardagarnsa,
icke en enda gång sett solen.
Den största olycka, som kan hända en menniska,
hvilken för första gången besöker spelbordet, är det,
om han beger sig derifrån med vinst på fickan. Hvar-
för skulle icke någonting, som lyckades nu så lätt, kun-
na göra detsamma en gång till? Den lycklige vågar
derföre säkert ett ytterligare försök. En afton gick jag
med en sad vän till Kraceati: han tar ialba ctanlharng omAa
I
I
I
;
mn N HN nn OR MMMM Mmm mm mm mmm nn oo änn inonn pnnelnlnononnnrt,m no pnososmmt nn