GEORG ADLERSPARRE.
(Ur Mariestads Weckoblad).
Det var en tid, då Svea kraftlös stod
Med såradt bröst och badande i blod,
Då hennes dödspsalm sjöngs af nordanvinden
Och hennes makt var bruten, bleknad kinden,
Då Svärdet darrade i hennes hand
Och krigen tände upp sin vilda brand,
Då Sverges skyddsgud i den mörka qvällen
Satt — sänkt i tårar — på den branta hällen,
Då Svea stod invid sin frihets graf: — —
Och, obeslutsam sig förlorad gaf
Då reste sig i stormen upp en hjelte,
Han drog det Svenska svärdet från sitt bälte,
Varmt modet glödde i hans mannabarm
Och djerft han höjde opp sin starka arm;
Mitt fosterland! hvad kan dig nu förfära!
Han räddade din frihet och din ära,
Han förde dig uti en säker hamn, —
Och Georg Adlersparre var hans namn! —
Vi säga: han är död! — Men nu han träder
I kretsen in af våra djerfva fader
Och helsas broderligt af dessa män,
Som redan länge väntat denne vän;
Väl lifvets dufva sänkt den matta vingen —
Men hjelten träder fram i hjelteringen,
Bland Sturar, Engelbrecht och IVasar fick
Den ädle rum, som nyss ifrån oss gick. —
Frid, hjelte! med ditt stoft! I Swithiods dalar,
Hvarenda mun om dina bragder talar,
Ditt minne evigt lefver bland dess fjell,
Ditt namn af echo sjungs från hall till häll,
En dubbel lager vrides kring din tinning;
Ty Sveas kärlek blef din sköna vinning!
Talis Qualis.
Om Va —
—