hvarken i afseende på ofvannämnda fall eller på den
billiga och allmänt rättsenliga fordran att: respectera an-
dras egendom. — Att straxt på våren 6, 8, 10 ja
ända till 16 jägaresällskaper, åtföljde af minst lika stort
antal hundar, nedlägga af villbråd hvad som i vägen
träffas, insmugla det till jagt denna tid förbjudna och
skryta med en fångst af 8 ända till 25 harar på I åa 2
dagars jagter, och detta en gång i hvarje vecka; attse-
dan året ut fortsätta jagten på det sätt att, der man
kommer, utan allt vidare afseende, sopa bort allt hvad
som finnes, på holmar, öar eller fasta landet; är detta
att vårda jagten? eller att uppfylla ändamålet med jäga-
reförbundets stiftelse? Medgifva måste man, att skäl
till dylik anmärkning förefinnes, mindre emot den eller
de jägare, som så handhafva jagten på egne ägor; men
anmärkningen öfvergår lätt till befogadt klagomål, om man,
utan sökt eller erhållet tillstånd att jaga, sålunda fram-
far å andras ägor. Beklagligen är med ofvannämnde
ungherrar förhållandet just det sednare. De hafva icke
några egna ägor, knappast ett på något ställe erhållet
tillstånd att jaga: de sätta sig öfver att respectera denna
egendomsrätt: de sätta tvertom en bravur uti att våldföra den,
eller åtminstone förakta de att, i det allmänna utmär-
kas såsom lagbrytare i detta fall, de betrakta denna an-
dras egendom såsom gifven till sköfling åt deras nöje
och ohyfsade vilja, de förlita sig på sitt manstarkare
antal och äro ständigt i det sinnelag att, hvarest någon
reclamation emot dem låter höra sig, genast vara färdi-
ga att qväfva den genom öfvervigten af den råa fysiska
styrkan, de förmena att dem skall stå öppet att drifva
deras okynne, endast de med pengar uppfylla skogs-
förbudens innehåll och dymedelst visa sina nobla be-
grepp om egendomsrätt och samhällsskick.
Då man sett ett sådant förfarande hos menniskor, hvil-
ka göra anspråk på att anses hafva fått uppfostran och
vara som man säger hederligt folk, hvilken anledning
har man att, icke tro dem en gång falla öfver på den
lusten att jaga efter andras hvad annat slags egendom
som helst?
Om Jägarförbundet eller Stockholmska afdelningen
deraf blott kunde uträtta så mycket att dessa ungher-
rar fingo bättre begrepp om det förhållande, i hvilket de-
ras rättighet att tillfredsställa jagtlusten står till andras
egendomsrätt, så vore redan ganska mycket uträttadt för
jagtens rätta vårdande i trakterna af ända till 6 mils af-
stånd rundtomkring Stockholm; kanske skulle ock för-
bundet då vinna både ett större anseende och större
antal Ledamöter: säkerligen skulle ock mången egendoms-
egare på landet, lika med Ins:, då hålla Jägarförbun-
det i upriktig och tacksam åminnelse för det, att det
befriat honom från detta friskyttesällskap som man väl
skulle kunna kalla något värre.
Egendomsegare på landet, bo-
ende i Friskytte-sällskapets farled.