denna institution; vi vilja antaga att hela landet är bestämdt öfvertygadt härom, djupt kännande nödvändigheten af en förändring, och fast i sitt beslut att tillväsabringa den. Engelska folket sättes icke lätt i rörelse, och föredrager heldre ett närvarande ondt, än tager in tillflykt till ett annat, hvars beskaffenhet det icke känner; men vi vilja antaga att allmänna ärendernes gång länge varit hämmad, att ett eller två Underhus blifvit upplösta, ech att det senast valda är af en så beslutsam karakter, att det är färdigt till ganska kraftiga åtgärder. Vi vilja vidare antaga, att under tiden de båda Husens strid med hvarandra, eller rättare striden mellan Lorderna och folket, räckt så länge, att Underhuset vägrat budgeten, och beslutit att icke bevilja ett runstycke mera för statsmachinens gång, innan Öfverhuset blifvit reformeradt: för armgen, ponera vi, har således solden brustit — flottan är utan afloning — statens krediorer jemra sig för sina dividender — allmänna krediten håller på att förstöras — hela monarkiens ståtliga byggnad är i fara. Nu kommer Underhuset med en bill om reform af Ofverhuset, i inledningen till hvilken det heter: I anseende dertill, att Öfverhuset i sitt närvarande skick är skadligt för samhällets frihet, och farligt för folkets i dessa riken lugn och välfärd, så varder härigenom stadgadt, att från och med den 1 — — år 18 — — skola alla pärer, som sitta i det öfre parlamentshuset, intaga sina säten i kraft af folkets val. En sådan bill blefve naturligtvis högst besvärlig för Lorderne att handtera; i vanliga tider och under vanliga förhållanden skulle de naturligtvis förkasta den, ja, under en sådan period skulle icke ens en sådan bill blifvit föreslagen. Men billen har passerat Underhuset , Konungen eller den unga Drottningen anses vara för saken, eller önskar åtminstone att frågan mellan pärerne och folket måtte blifva afgjord, Underhuset är fast i sitt beslut, och omständighetermes tvång medger intet uppskof: pärerne af Whigpartiet, åtminstone många af dem, hafva ingenting att invända — Lord Brougham skulle naturligtvis icke hafva det ringaste. emot saken — af Toryvpärerne hafva en mängd pensioner, och bero för deras bibehållande af Uriderhuset och ministrarne. Dessa senare pärer måste man imponera på; Newcastlar och Winchelseaer komme naturligtvis att skälla; : men, då deras prat endast blotfställde dem för åtlöje, och icke öfvertygade någon enda menniska, så kunde de stå der och prata, bäst de gittade. Här hafva vi således medel och sätt nog att verkställa förändringen , eller ock, om några af de mera .motspänstige Lorderne ej stodo att vinna, så kunde Konungen eller Drottningen utnämna en femtio nya pärer, hvilka, liksom de andra, sedermera komme att bero. af folket för deras val, då billen gått igenom — och på detta sätt blefve således frågan fullkomligt afgjord, och billen lag. Ofverhuset komme då att bestå af 1 å 200 ledamöter, valda af folket bland 6 seller 700 Engelska, Irländska och Skottska pärer, hvilka ensamme vore valbara till platser inom det Huset. En tredjedel af dem kunde afgå hvart tredje år, så att det fanns nog karakter af permanens i deras ställning, för att trygga landet mot faran af en obetänksam lagstiftning, eller populär hänförelse inom det andra Huset. Förhållandet blefve då följande: — Konungen förlänte adeliga titlar åt hvem han behagade — åt personer, utmärkta för vishet, rikedom, tapperhet, tjenster giorda åt det allmänna — och derigenom att Konungen på detta sätt utmärkt dem, blefve sådana personer valbara till platser i det öfre parlamentshuset. Underhusct måste emellertid afskaffa den lagen, som stadgar att dess ledamöter skola väljas för 7 år — en lag, som det aldrig egde konstitutionell rättighet att stifta; och Underhusets ledamöter borde sedermera väljas, antingen för ett år eller tvenne. På detta sätt skulle vi få, å ena sidan, ett ganska populärt Underhus, der ledamöterne ombyttes tillräckligen ofta för att kunna representera hvarje förändring i allmänna tänkesättet; och å andra sidan finge vi ett granskande och reviderande hus, af en stadig och någorlunda permanent karakter, hvilket kunde motverka all förhastad lagstiftning, tillägga hvad som brast, stryka ut hvad som vore förkastligt, och i sjelfva verket blifva hvad vi valde detsamma för, och hvad vi kunde vänta af Lorderne att de skulle vara — landets fäder och väktare?. pa nr a