resa till Paris år 1804. Det torde icke vara utan intresse, att höra hvad han säger härom: Författaren till en theaterpjese eller komponisten till en Opera behandlas i Frankrike på följande sätt: Hvarje inkomst delas i trenne delar, och af den ena tredje delen erhålla de sjunde delen. Detta synes litet, men — de erhålla denna sjundedel icke en gång, utan så länge de lefva och deras arfvingar ännu tio år efter deras död; de erhålla det icke blott i Paris, utan i hela Frankrike af hvarje theater, icke blott så långe pjesen ännu är i manuskript, utan äfven långt efter sedan den blifvit tryckt, ty ingen theaterdirektör vågar låta uppföra den utan författarens tillstånd. Äfven år han alldeles säker för den med svårt straff belagda eftertryckningen.? Kotzebue anför flera prof på den verkligen förvånande pekuniära vinst, flera Fransyska litteratorer och kompomister sålunda hämtat af sina arbeten. Det äri Frankrike nog, att hafva skrifvit ett par goda theaterstycken för att vara säker om sin lefnads tarfliga bergning, och sina anhörigas försörjning efter d den. Scribe ägde för flera ar sedan en årlig inkomst af 30,000 franc på sina theaterstycken. Något sådant kan visserligen ej ske i Sverge, men äfven der kan man åtminstone erkänna grundsatsens rigtighet, och yttra aktning för äganderätten.