resa till Paris år 1804. Det torde icke vara utan intresse,
att höra hvad han säger härom: Författaren till en thea-
terpjese eller komponisten till en Opera behandlas i Frank-
rike på följande sätt: Hvarje inkomst delas i trenne
delar, och af den ena tredje delen erhålla de sjunde
delen. Detta synes litet, men — de erhålla denna
sjundedel icke en gång, utan så länge de lefva och de-
ras arfvingar ännu tio år efter deras död; de erhålla
det icke blott i Paris, utan i hela Frankrike af hvar-
je theater, icke blott så långe pjesen ännu är i manu-
skript, utan äfven långt efter sedan den blifvit tryckt,
ty ingen theaterdirektör vågar låta uppföra den utan
författarens tillstånd. Äfven år han alldeles säker för
den med svårt straff belagda eftertryckningen.? Kotzebue
anför flera prof på den verkligen förvånande pekuniära
vinst, flera Fransyska litteratorer och kompomister så-
lunda hämtat af sina arbeten. Det äri Frankrike nog,
att hafva skrifvit ett par goda theaterstycken för att vara
säker om sin lefnads tarfliga bergning, och sina anhö-
rigas försörjning efter d den. Scribe ägde för flera ar
sedan en årlig inkomst af 30,000 franc på sina theater-
stycken. Något sådant kan visserligen ej ske i Sverge,
men äfven der kan man åtminstone erkänna grundsatsens
rigtighet, och yttra aktning för äganderätten.