kan icke etl ogOonbluck tvllia derpa — 1) Hal Vvatalude stund så beskaffade, att de sannerligen icke tåla detta eövisande att draga ansvarigheten, den fullkomliga och enda verksamma ansvarigheten, ifrån dem , som den bör drabba, och vältra henne på den, som lagarne fritaga derifrån och som äfven folkets tro älskar att fritaga. Detta envisande är ett förskräckligt förräderi och kan aldrig leda till annat än konungamaktens skada, till minskning af dess helgd, ja till faror för dess bestånd. Då något ondt sedermera händer, begynner man väl ropa ve och förbannelse öfver demagoger , jakobiner, uppviglare och hvad det allt heter — då man likväl icke borde anklaga någon annan än sig sjelf. Om ock alla demokratiska predikanter tystnade , ja begynte lära tvärtemot sina gamla läror, så skulle folken ändock numera icke låta fara sina anspråk på garantier; och ingen annan nöjaktig garanti finnes än denna proprie och solidariska ansvarighet hos dem , som ex officio råda monarkerna. Man har för klart insett, att utan den öppnas, oaktadt allt möjligt prat om lagbundenhet och ansvarighet, en dörr för rådgifvare bakom trenen, ett ömkligt intrigspel, hvarunder mimstern kan råda till ett och synas råda till motsatsen. Mycket i den monarkiska statsformen beror på fiction; och en sådan är den satsen , att monarken ensam styrer. Afven ett barn begriper ju, att detta icke är möjligt, och att således allt måste gå genom andra och hvila på andras kunskap eller omdöme. Hvilket är då ärligast och hederligast, att framstå och öppet säga: detta hafva vi gjort, eller att skyla sig bakom den, om hvilken hela verlden vet, att han icte kunnat uttänka och utarbeta det? Till twems fördel kan lända att drifva fictionen till en förhatlig ytterlighet? Vi kunna sannerligen icke fatta, hvad förnedrande, hvad minskning i verklig styrelsemakt man finner uti ett ministersystem. Det är nästan mer än lofligt enfaldigt att påstå, det konungen mindre. regerar sjelf, för det att hans rådgifvare icke anse sig tillständigt att tjena qvar; sedan det visat sig, att de antingen icke hafva talent nog att bibringa monarkien sin egen öfvertygelse, eller se, att ingen talent förmår något mot en oböjlig vilja. ÅA andra sidan är det en högst klen kompliment åt en monark att tro, det han kan vilja styra tvärt emot hvad omständigheterne kräfva. Kan han möjligen vilja trotsa dem och sitt folks vilja? Vi kunna ej fatta den tankan. Och om det icke bör kunna tänkas, hvarföre skulle då han ensam rätta sig efter omständigheterna, men hans rådgifvare icke? Hvad nytta kan han då hafva af dem? — Med ett ord: hvarföre icke vara ärlig och utsäga hela sin tanke? Hvarföre icke ohöljdt påstå, att han icke behöfver rådgifvare, som på något sätt äro ansvarige? Detta vågar man dock icke; den juridiska ansvarigheten medgifver man böra finnas; men den öppna, moraliska , den vill man icke afveta. Besynnerligt är det imedlertid, att Svenska grundlagen är den enda, som uttryckligen stadgar detta moraliska ansvar, såsom man kan kalla det i 107 Regeringsformen antydda. Der är icke fråga om att anklaga och dömma för ett enskildt factum, en gifven öfverträdelse af lag, utan att utkräfva detta ansvar för bristande skicklighet och system, som vi just åsyfta. . Man htar på vår representationssammansättning och hoppas, att 107:an aldrig skall tillämpas. Men tänk om det skedde? Detta vore alldeles det samma, som när Englards folksombud öfverrösta i vigtiga styrelsemotioner (Cabinet measures) eller vägra bevillningen. Men , säger man, Konungen i Sverige behöfver icke göra afseende på en anmälan efter 107:an.. Ja, just så är det i England : Konungen där är icke heller pligtig att afskeda en mininistere, mot hvilken parlamentet sålunda förklarat sig. Han gör det ej heller; hans rådgifvare sjelfve förekomma afskedet ; och det är i denna punkt, som stats-insändarne icke vilja begripa likheten. De skulle troligen till och med anse en enligt 107:an anmäld rådgifvarepersonal böra hafva panna att trotsa och qvarsitta? De skulle det, emedan det är blow i formen, som någon skillnad finnes emellan 107:ans användande och eklatanta öfverröstningar i vigtiga frågor. Hvad vindkasten i opinion vidkommer, så kunna de lika väl föranleda anmälningar, som öfvervoteringar; d. v. s. vär grundlag har för dem icke bäfvat så som stats-insändaren. Och rätt har lagen deri haft, ty om ock hastiga vindkast kunna finnas. inom representationen, så äro de visst icke så täta och oförklarliga som de, hvilka förspörjas vid hofrven och i kabinetterna. Man bör således icke allt för mycket röra i detta kinkiga ämne, som kan kasta stenar in i insändarens helgedom. För att icke gå längre än till vårt kära fädernesland och våra sista riksdagar, så kan man där ieke upptäcka någon ting. som liknar dessa täta omkast