Stora och vigtiga grundsatserne i politik och statshushållning endast långsamt nötas in och göra sig gällande, men att de sedan ganska ståndaktigt vidhållas. Ett talande exempel är utan tvifvel, att Ständerne, sedan de länge hyllat den gamla slendrianen, ändtligen öppnat ögonen och nu redan tre gånger yrkat upphäfvande af alla absoluta införselförbud — hvarå likväl intet afseende bhfvit gjordt af regeringen, som lefver och bafver sin varelse r konservantism, så snart något af de representerade interessena kommer i fråga. Detta är nära förknippadt med hatet mot representations-förändring. Hvilka interessen skulle man vilja stöta för hufvudet? Också hafva fabrikanter i allmänhet varit att påräkna, såsom oförfärade kämpar i ministerens leder. Lika mycket som man afskyr en representation, hvilken icke grundade sig på enskilda interessen, lika mycket fruktar man att erkänna rigtigheten af en princip, enligt hvilken styrelsen bor anse sig förbunden att göra afseende på någon majoritetens önskan, äfven om den vore allvarligt och länge uttryckt. Det ena hänger ihop med det andra; och ett tredje är äfven derifrån oskiljaktigt, neml. hatet till den satsen, att en rådgifvarepersonal skulle vara af pligt och heder förbunden att stå och falla med sina principer. En märklig jemnförelse kan icke undgå någon uppmärksam betraktare af den envisa striden mot denna en lagbunden monarkisk styrelses grundidee. Enligt 107 f. Reg. f. kunna Stånderne anmäla wll afsättning hvilken rådgifvare de behaga, ja hela personalen, och det utan att anföra några fakta, några handlingar, som skola förråda brist på den skickhghet och nit,? hvarom paragrafen talar, ja utan att ens af Konstitutirons-Utskottet få uppgift på några dylika. Det hårda omdömet måste således grunda sig på gissningar, på prevention mot personerna. Detta vill säga, att vår grundlag skulle åsyfta just detsamma personliga partiväsende, som man låtsar sig afsky, men icke det förhållande, vi yrke, eller en moralisk pligt att lysna till ett af representationens majoritet om gifna facta yttradt omdöme. Och ett sådant ligger omisskänneligen i hvarje skiljaktighet emellan styrelsen och representationen i afseende på vigtiga principfrågor, äfvensom i hvarje afslag å begärda vigtigare anslag. Detta är öppet och ärligt spel, då deremot hvarje användande af 107 Q(. ar ett krypskytteri, hvarunder parti, d. v. s. prevention för eller mot personer, icke blott kan verka, utan äfven bilda sig, om det förut ej finnes. Man må icke lita på, att detta användande alldrig skall komma i fråga, emedan det icke ännu skett. Man vill icke, att representationens omdöme om grundsatser skall hafva någon betydelse, vara någon verksam vink; men man tål allt för väl, att ett fält för blinda anfall mot personer skall vara öppet. Detta kallas consequence! Det är dock icke svårt att förklara: man kan i sednare fallet så lätt skrika — och med skäl skrika — om parti och demagogi och corruption och enskildas ärelystnad m. m., hvilket allt man har vida större svårighet att göra troligt i förra fallet. Att D. D. E. E. blifvit offer för en majoritet, vunnen af andras lust att krafsa sig upp, gör dem Hill interessanta martyrer; men forargligt vore att nödgas erkänna, det D. D. E. E. icke förmått uttänka planer, dem folkets ombud anse nyttiga, eller stridt för satser, dem folket ogillar, eller så skött financerna, att folket icke ansett sig böra anförtro dem mera penningar. (Fortsättning följer.) re