kan icke etl ogOonbluck tvllia derpa — 1) Hal Vvatalude
stund så beskaffade, att de sannerligen icke tåla detta
eövisande att draga ansvarigheten, den fullkomliga och
enda verksamma ansvarigheten, ifrån dem , som den bör
drabba, och vältra henne på den, som lagarne fritaga
derifrån och som äfven folkets tro älskar att fritaga.
Detta envisande är ett förskräckligt förräderi och kan
aldrig leda till annat än konungamaktens skada, till minsk-
ning af dess helgd, ja till faror för dess bestånd. Då
något ondt sedermera händer, begynner man väl ropa
ve och förbannelse öfver demagoger , jakobiner, upp-
viglare och hvad det allt heter — då man likväl icke
borde anklaga någon annan än sig sjelf. Om ock alla
demokratiska predikanter tystnade , ja begynte lära
tvärtemot sina gamla läror, så skulle folken ändock
numera icke låta fara sina anspråk på garantier;
och ingen annan nöjaktig garanti finnes än denna pro-
prie och solidariska ansvarighet hos dem , som ex officio
råda monarkerna. Man har för klart insett, att utan
den öppnas, oaktadt allt möjligt prat om lagbunden-
het och ansvarighet, en dörr för rådgifvare bakom tre-
nen, ett ömkligt intrigspel, hvarunder mimstern kan
råda till ett och synas råda till motsatsen. Mycket i
den monarkiska statsformen beror på fiction; och en
sådan är den satsen , att monarken ensam styrer. Af-
ven ett barn begriper ju, att detta icke är möjligt,
och att således allt måste gå genom andra och hvila
på andras kunskap eller omdöme. Hvilket är då är-
ligast och hederligast, att framstå och öppet säga:
detta hafva vi gjort, eller att skyla sig bakom den,
om hvilken hela verlden vet, att han icte kunnat ut-
tänka och utarbeta det? Till twems fördel kan lända
att drifva fictionen till en förhatlig ytterlighet?
Vi kunna sannerligen icke fatta, hvad förnedrande,
hvad minskning i verklig styrelsemakt man finner uti
ett ministersystem. Det är nästan mer än lofligt en-
faldigt att påstå, det konungen mindre. regerar sjelf,
för det att hans rådgifvare icke anse sig tillständigt att
tjena qvar; sedan det visat sig, att de antingen icke
hafva talent nog att bibringa monarkien sin egen öf-
vertygelse, eller se, att ingen talent förmår något mot
en oböjlig vilja. ÅA andra sidan är det en högst klen
kompliment åt en monark att tro, det han kan vilja
styra tvärt emot hvad omständigheterne kräfva. Kan
han möjligen vilja trotsa dem och sitt folks vilja? Vi
kunna ej fatta den tankan. Och om det icke bör
kunna tänkas, hvarföre skulle då han ensam rätta sig
efter omständigheterna, men hans rådgifvare icke?
Hvad nytta kan han då hafva af dem? — Med ett ord:
hvarföre icke vara ärlig och utsäga hela sin tanke?
Hvarföre icke ohöljdt påstå, att han icke behöfver råd-
gifvare, som på något sätt äro ansvarige?
Detta vågar man dock icke; den juridiska ansva-
righeten medgifver man böra finnas; men den öppna,
moraliska , den vill man icke afveta. Besynnerligt är
det imedlertid, att Svenska grundlagen är den enda,
som uttryckligen stadgar detta moraliska ansvar, såsom
man kan kalla det i 107 Regeringsformen antydda.
Der är icke fråga om att anklaga och dömma för ett
enskildt factum, en gifven öfverträdelse af lag, utan
att utkräfva detta ansvar för bristande skicklighet och
system, som vi just åsyfta. .
Man htar på vår representationssammansättning och
hoppas, att 107:an aldrig skall tillämpas. Men tänk
om det skedde? Detta vore alldeles det samma, som
när Englards folksombud öfverrösta i vigtiga styrelse-
motioner (Cabinet measures) eller vägra bevillningen.
Men , säger man, Konungen i Sverige behöfver icke göra
afseende på en anmälan efter 107:an.. Ja, just så är det
i England : Konungen där är icke heller pligtig att afske-
da en mininistere, mot hvilken parlamentet sålunda förkla-
rat sig. Han gör det ej heller; hans rådgifvare sjelfve före-
komma afskedet ; och det är i denna punkt, som stats-in-
sändarne icke vilja begripa likheten. De skulle troli-
gen till och med anse en enligt 107:an anmäld råd-
gifvarepersonal böra hafva panna att trotsa och qvar-
sitta? De skulle det, emedan det är blow i formen,
som någon skillnad finnes emellan 107:ans användande
och eklatanta öfverröstningar i vigtiga frågor.
Hvad vindkasten i opinion vidkommer, så kunna
- de lika väl föranleda anmälningar, som öfvervoteringar;
d. v. s. vär grundlag har för dem icke bäfvat så som
stats-insändaren. Och rätt har lagen deri haft, ty om
ock hastiga vindkast kunna finnas. inom representatio-
nen, så äro de visst icke så täta och oförklarliga som
de, hvilka förspörjas vid hofrven och i kabinetterna.
Man bör således icke allt för mycket röra i detta kin-
kiga ämne, som kan kasta stenar in i insändarens
helgedom. För att icke gå längre än till vårt kära fä-
dernesland och våra sista riksdagar, så kan man där ie-
ke upptäcka någon ting. som liknar dessa täta omkast-