I våra dagar skriker man om allmänt missnöje, om missbelåtenhet. — Icke alldeles sannt! Man talar blott om skatternes ojemna fördelning och en alltför stor kortsynthet 1 vidhållandet af prohibitivsysstemets alla grenar, och således om eh partiel missbelåtenhet. — De, som frodas af de qvarstående missbruken från fordna dar, äro ingalunda missnöjde. Tvärtom äro de obeskrifligt belåtne. — Dessa skrika endast, då man vill se dem i händerne, då man icke vill, att de skola stå bakom dörren, eller ogillar allt krypskytte bakom en inviolabel Egid. — Då man i lagens namn vill hålla en slags vapensyn med deras omskrikna blanka vapen, då börja deklamationerne om samfundsförstörande försök, oro, låghet, villervalla: idel ord, ord, ord! — T våra dagar finnes ingenting mer upproriskt för en ädel känsla, och som mera väcker harm, än det eviga förkä:trardet, hvarmed de män forföljas som tänka olika med — den magtägande personalen. Hos dem får verkeligen intet gälla såsom det framträder. Man anställer jagt efter hemliga motiver; man framkastar i vissa små tidningar misstankar om orena bevekelsegrunder 0. s. v. och då man icke offentligen kan göra sig trodd, hopsmidas dikter om den enskilda lefnaden , för att såsom den yttersta resursen lönnmörda personers enskilda rykte, hvilka man förgäfves offentligen skulle söka att åtkomma. Men framtiden kommer att åt sådana handlingssätt gifva en annan dom, som samtiden redan inristar uti icke förgängliga tabule votive. -— Således, Herr Magister! quod agas, prudenter agas et respice finem. Ruricola.