är åtminstone icke utan sin märkvärdighet, att se denna grundsats delad af sjelfva den nuvarande medgörliga Deputeradekammaren i Frankrike, som således i detta afseende icke latit sig betagas af på långt när så mycken undfallenhet för ministeren, och bäfvan för royauteen, som det Svenska LagUtskottet och Ständerna. Art. 5 säger att hvarje angrepp mot grundsatsen eller formen för den styrelse som infördes genom 1830 års karta, anses såsom angrepp mot statens säkerhet, då det har för ändamål att uppmana till öfverändakastande af styrelseformen, och brottet straffas enligt de tvenne sista mom. af första artikeln. Den Svenska lagen stadgar för samma brott owilkorligt dödsstraff. Samma straff som det föregående, drabbar enl. 7 artikeln äfven dem, som antingen oflentligen tillägga rättigheten till thronen åt någon annan än Ludvig Fihp och hans dynasti eller öppet förklara sig för fiender till den konstitutionella monarkien. — Den Svenska lagen stadgar icke blott ovilkorligt dödsstraff för dessa båda fall, utan den år 1812 så besynnerligt tillkomna förordningen innehåller jemvällandsförvisning för hvarje äfven det oskyldigaste umgängeys eller brefvexling med den härifrån förvista dynastiens medlemmar. Vi förbigå nu ett par obetydande artiklar för att uppräkna i korhet dem som egentligen innefatta formella inskränkningar och band på den periodiska pressen. Dessa äro: Förbud mot annonserande af subskriptioner till böters betalande; stadgandet om nedsättande af borgen: I Paris 100,000 francs för en daglig tidning, 75,000 för den som utges 2 gånger i veckan, 50,000 för veckoblad och 25,000 för månadsskrift; samt proportionsvis mindre i ländsorterne ; nedsättning af det antal ledamöter i juryn som fordras för att fälla från 8 till 7, af 123; rättigheten för domstolen att kunna fördubbla straffen för periodiska skrifters utgifvande, samt ändtligen sådana måls dragande under Pärskamaren från juryn, hvilka blifvit qvalificerade såsom brott emot statens säkerhet. I sanning! en massa afhinder, som nogsamt rättfärdiga de ogillande omdömen , till och med flere bland Ludvig Filips personliga vänner, såsom en Dupin och sådane män som en Royer Collard m. fl. uttryckt från tribunen. I synnerhet är för budet mot subskriptioner, som stänger vägen för sjelfva medlidandet med olyckan, verkligen abderitiskt, ehuru detta icke egentligen gör något hinder för yttranderätten. Men huru långt mycket mindre betungande äro icke emellertid alla dessa band, än den Kongl. Svenska Indragningmakten , som icke allenast utan alla skäl och bevis kan befalla en tidnings upphörande, när det behagar de maktägande, utan äfven beröfvar utgifvaren för hela dess hifstid rättigheten att vidare utgifva någon periodisk skrift, så vida den icke återskänkes af hvad i lagstil kallas gunst och nåde ! Det bör anmärkas, att de Fransyska dagbladen äro fyra gånger dyrare än t. ex. Aftonbladet, som är det dyraste af de Svenska, och att, relativt till inkomsten af samma afsättning, om man för båda antager den till omkring 4000, utgör 100,000 francs borgen der detsamma som 25,000 här; och en sådan summa, motsvarande något öfver 12,000 Banko, hvem skulle icke, helst då ränta betalas af staten, gerna underkasta sig att anskaffa den i utbyte mot indragningsmakten? Hvad beträffar nedsättningen af de ledamöters antal som fordras att fälla , så:är detta visserligen en af de väsendtligaste inskränkningarnas men torde icke vara mera vådligt för skrifställarne, med en jury sammansatt på det viset som den Fransyska, genom en årlig lista från hvilken lottning sker, än de två tredjedelar af vår jury, hvilka åklagaren och domstolen för tillfället tillsätter, och der den anklagades öde således förnämligast besor på Domarens mer eller mindre beroende och tänkesätt. Straffens fördubbling för periodiska skriftens utgifvare, är i allt hvad penningeböter beträffar, enligt vår tryckfrihetslag icke blott eventuelt, utan ovilkorligt, stadgad i lagen. Aterstår således de egentliga högmålens dragande under Pärskammaren, nemlhgen de som anses för brott mot statens säkerhet, — icke klander af Konungens person för regeringsåtgärder, eller sådana förolämpningar som ej innefatta uppmaning till olydnad mot hans myndighet; ty dessa förblifva såsom hittils under juryn. Men hafva vi då icke sett äfven i Sverge, t. ex. uti rättegången mot kapten Lindeberg, att det ganska laglikmätigt gått an att få en tryckt skrift under Svea Hofrätts pröfning i första hand? och hvem vet hvad som kunde göras, vid andra dylika fall, som den nya Fransyska lagen qvalificerar såsom brott emot statens säkerhet? Man måste framför allt ihågkomma, att något spår till sådana slags förbrytelser från pressens sida icke en enda gång förekommit i Sverge, alltsedan 1809 års statshvälfnine eller på 26 år. och att de således för Oss ut