det härigenom väckta minne af Hr Anckarsvärds bort-
gång, blifvit hedrad med erinringar från Frih:s sida, skul-
je vi nära på oönskat att dessa förmått rubba vår öfver-
tygelse, men häri bedragne, ga vi att, efier vår förmå-
ga, analysera Frih:s förklaringar. Att Frih:s löfte rö-
rande tryckfriheten skulle, för att nyttja Frih:s egna ord,
kanhända vara mera framkalladt af känslans häurörelse,
än mogen öfverläggning, tyckes oss nära på obegrip-
ligt. Att talaren, under debattens liflighet, någon gång
framkastar ord, dem en lugnare besinning skulle onska
att modifiera, inträffar och måste inträffa; nen tiden
mellan ett arbetes nedskrifming och dess utgång i bok-
handel, är så lång, att känslans vågor dessförinnan läg-
ga sig. Frih. måste sålunda, efter naturliga beräknin-
gar, hafva velat skrifva, hvad Frih. skrifvit, och vi
kunna sålunda endast beklaga den upptäckt, att Frih.
numera tyckes vilja förlama sitt löfte. Då Ro-
vyer Collard sist uppträdde inom Frankrikes Depute-
rade-kammare, smickrade han sig visst icke att kunna
metamorfosera dess majoritet, men han uppträdde dock,
och hans ord var ett, gif akt! till landet. Frih:s o-
väntade aukomst på sim bänk, när den omtalade . fö-
revar, skulle åtminstone i det allmänna höjt minoritetens
aktier, om äfven, inga positiva fördelar vunnits; men
dessas första vilkor är uthållighet.
Vårt andra påstående, att Frih. ej, sedan sitt afträde
från Riksdagsbanan, lemnat allmänheten, på den peri-
odiska pressens väg, några afhandhngar rörande dess
vigtigaste angelägenheter, har icke blifvit vederlagdt med
en enda citation; men icke har Nyköpingsbladet der-
före påstått att Friherren sedan 1830, icke gjort något,
eller, som Frih. säger, intet , det har endast velat an-
tyda att Frih. kunnat göra än mer. Frih:s påstående
att den medborgerliga pligten att författa, (här likty-
digt med upplysa) tilländagått, då man ej längre ser
sig dermed gagna, innefattar en motsägelse, ty all god
upplysning är ovilkorligen gagnelig. Att, för öfrigt,
Frih:s åtgöranden skulle varit fruktlösa, tro vi oss, till
Frih:s heder, kunnat motsäga. Frih.s uppträdande i
busarmålet, der Frih., så till sägandes, representerade
alla Sverges Rust- och Rothållare, lyftade desse till en
punkt af mindre beroende, genom upptäckten att kun-
na mota ett militär-befäls någon gång orimliga fordrin-
gar, och befälet fick inse nödvändigheten att afstå från
dessa. De ömsesidiga parternes rättigheter och pligter
kommo i bättre jemnvigt.
Hvad Frih. åtgjort i representationsfrågan har ju ej
heller varit gagulöst, då Frih. förklarar, att isen nu-
mera är bruten. Att vi, i vår lilla artikel, ej vidrör-
de detta ämne, härledde sig vi kunna dermed lugna
Freih. — hvarken från glömska eller otack ; men saken
hade intet direkt samband med den citerade och den
politiska bildningsmethoden genom pressen. Eller är
det kanske icke tillåtet att mot offentlige män framka-
sta en anmärkning, utan att på samma gång citera de-
ras beröm? Att Nyköpingsbladets reflexioner, rörande
politisk overksamhet, kunnat fastna på närmare håll,
är en Frih:s erinran, den vi till alla delar godkänna.
Ait Nyköpings län, som mom sig äger individer, hedrade
med allmänhetens förtroende och i en oberoende eko-
nomisk ställning, icke, med afseende på representations-
frågan, sett någon af dem vandra Frih:s väg, kunna vi
ej annat än både ogilla och beklaga. Vi tro dock ic-
ke, i likhet med Frih. att den ljumhet för nämn-
de fråga, som han tyckt sig skönja i uteblifna pe-
titioner, snarare bör skrifvas på hela samhällets lätt-
ja och tröghet, än på några individers smak för
hvila och lugn. Att opinionen, rörande representations-
reform, är denusamma i Södermanland och öfver resten
af landet, som i Nerike, kan hvar och en förvissa sig
som, i detta fall inleder ett samtal, men dessa provin-
sers invånare sakna en föreningspunkt, en impuls, en
Auckarsvåärd, med ett ord, en individ. - Individerne
äro sålunda ratt behöflige.
Ätt Frib:s rikdagsmannakall varit mer än en gång
mindre behagligt, betvifla vi ingalunda men, lika litet
som Hr Peters, har Frih. saknat offentlig uppmuntran.
V; åtnöja oss att såsom bevis härpå anföra: den entu-
siastiska byllning, hvarmed Frih. helsades vid 1823
års riksdag; Frih:s val till Statsrevisor 1827; och Frih:s
sista uppdrs ag att anföra en deputation, som till Kongl.
Maj:t skulle öfverlemna de inkomne peltitionerne.
Vi gilla fullkomligen Frih. öfvertygelse, att den pe-
riodiska pressen bör concentrera sin makt för petitions-
väsendets pådrifvande, men vi tro, i samband dermed,
ati de individucela obetydligheternes biträde, bör blifva
af betydenhet.
Att vår styrelse, under närvarande former, skulle sak-
na utväg att tillvägabringa något af allmännare båtnad,
tra vi icke, då denna styrelse visat sig kunnat genom-
drifva äfven mindre omtyckta förslag; men då hvarje
renroesen tan. för att ena sitt lands reverse fill AN