deriigt da, att ett amne så användbart, sa populärt som
krigsvetenskapen, ej ännu blifvit bevärdigadt med en
lats inom de klassiska murarne af våra högre
och lagre lärdomsskolor. Men det ena stödet efter
det andra ryckes undan slentrianen och fördomarne.
Den allmänna Beväringspligten , alldrig helt och
hållit utplånad ur folkets minnen, har åter blifvit upta-
gen och hyllad, och med den hafva tanken och forsk-
ningen fått en rigtning åt ämnen, som med Försvarsvä-
sendet äga gemenskap — en rigtning som de sednare
åren fått ett mera bestämdt mål, genom det ökade del-
tagande för offentliga angelägenbeter, som utvecklas un-
der fortgången af ett konstitutionellt samhällslif.
Då ibland dessa angelägenheter, krigsväsendet är ett
af de vigtigaste, det mest sammansatta, det mest ingri-
ande i landets politiska, industriela och financiela för-
hållanden, har man lätt kunnat förutse att detsamma,
bringadt till allmänt öfverläggningsämne, skulle upkalla
en allvarlig meningsstrid, med ganska olika bevisnings-
förmåga hos de stridande. Sådant har också inträffat.
Vi känna alla M. H., de förtjenstfulla afhandlingar
rörande principerna för Sveriges försvar, som började
denna meningsstrid — men vi hafva äfven haft tillfälle
att erfara den rådande halten af den opinions-yttring
som sedermera ägt rum, rörande samma ämne. En
gång börjad, kan och bör likväl en sådan opinions-ytt-
ring ej mera återhållas. Den hör anses såsom ett ut-
tryck af den allmänna andans sträfvande till ett mål,
hvars vigt den omsider börjat upfatta; den bör uply-
sas och ledas, den är första steget på banan till en all-
män medborgerlig krigsbildning.
Alla de olika meningar som i detta ämne uttalats,
inom och utom representationen, förena sig dock i en
punkt: i erkännande deraf, att detär på National-Be-
väringen, som vi ytterst böra grunda vår tillit, i fråga
om försvaret af frihet och sjelfständighet. Men om den-
na National-Beväring kan ensam utgöra den organisera-
de stridsstyrkan, och således den besoldade Armten helt
och hållet eller till en del indragas, eller om en ståen-
de bör bibehållas och National-Beväringen såsom dess
complement sluta sig till densamma, derom har allmän-
na rösten ej ännu gifvit något afgörande utslag. Den
militära åsigten uppfattar det sednare alternativet såsom
ensamt innebärande möjligheten af ett allvarligt försvar,
och ser i en stående, städse öfvad och stridfärdig Ar-
mi, ett lnödvändigt stöd för Bevåäringens osäkra och
vacklande stridsförmåga. Den motsatta eller ekonomi-
ska åsigten fäster sig förnämligast vid tyngden af krigs-
budgeten; vid onyttan af en armt som, ehuru otillräck-
lig för landets försvar, dock medtager de nödiga med-
len, hvarigenom hos national-beväringen kunde utbil-
das den vapenskicklighet, eden sammanhållna stridsför-
måga, som utmärker det ordnade försvaret, framför den
ögonblickliga kraftyttringen af en folkresning. Många
och vigtiga skäl hafva anförts till bevis för rigtigheten
af hvardera af de stridiga åsigterna — många hafva ock
blifvit anförde, som inneburit sin egen motbevisning.
Hvem har då rätt?
Denna fråga kan endast villkorligt besvaras. Jag tror
att vi, under närvarande förhållanden, i saknad af all-
män krigsbildning och vapenfärdighet inom nationen,
måste äga en stående, väl diciplinerad armåö till
stam för vår Beväring, och att indelta armen, sjelf
en nationalbeväring i modifierad form, är den bäst pas-
sande, att i sina ordnade led upptaga landets unga, än-
nu oöfvade krigare. Men jag tror ock att den tid var-
der kommande, då fåderneslandet, ifarans stund, skall
kunna vädja, ej endast till sina söners vilja och mod,
men ock till deras allmänt utbildade förmåga och kraft,
att, utan biträde af en stående besoldad krigshär,
möta och tllbakakasta hvarje fiende, som är nog förvä-
gen att våga striden emot ett helt folk af öfvade kri-
pare.
Ett sådant system af allmänt nationmal-försvar öfver- .
eusstämmer så väl med våra minnen och behof och äfven
med vårt folklyone, om det rätt uppfattas och ledes. Vårt
gamla härs-rop var alltid man ur huset! tull fiendens för-
drifvande. Men armd och folk voro då ett, och vapenkun-
nig, efier tidens fordringar, var då hvarje vapenför man.
Aterförom detta sakernas skick, beredom nationen till-
falle att återförvärfva den allmänna vapenkunskap och
krigsbildning, som det legda försvarsverket henne beröf-
vat; och det gamla härsropet skall åter skalla då fien-
den hotar, och följderna deraf bli, hvad de fordom
varit: tryggad sjelfständighet och okränkt national-ära.
Må man ej i denna hyllning af det allmänna bevä-
rings-systemet se eu begär att klandra indelnings-er-
kets stora, och för sia tid, med beundransvärd statsman-
naklokhet genomiörda ide, I principen för vår indel-
fa arme ligger, pr
les kan åtgöras, t
tialiter, ailt som nu eller framde-
bildande af det högsta möjliga na-
tjanal fåror tona Linder för dan 1-
AE DOS AR