het och i detta tillssänd lika värd vår aktning och be-
undran, bevisas bäst deraf, att sjelfva vår skyddarinna
Minerva förvanade gudarnas samqväm redan vid sin fö-
delse eller, sasom det i nordiska mytholegien är berät- ;
tadt om dena en natt gamla Wale, innan kam ännu
kommit å dess hufvud.? Du finner nu hur stort skäl
jag äger att tills vidare uppskjuta min resa, heldst den-
ua restauration, hvilken icke kan dröja länge, lärer, som
man kan tänka, komma att försiggaå med mycken ståt
och hö: guidlighet, med flygande fanor och klingan-
de spel drahanter, hivolder, två och två, re-
de ga
och verkligen goda bladen, såsom oflicianter, klädda i
daktionerna af Statstidningen och öfriga paliui
sporrar och kras, en deputation af unga hvitklädde och,
såsom Cederborgh säger, väl smutna fickor ur de of-
fentliga flickskolorna, samt med deras gouvernanter och skö-
terskur och distriktets polis- gevaldiger. Vårskyddspatrones-
sa förmenes komma att sjelt under Pprocessionen till kyrkan
bära den gy!dene tuppen på ett sammetshyende, dervid un-
derstöddutaf fyra vordnadsvarda mör al stadgad alder, utur
Wadstera adli iga jungfrusuift, samt efter ankomsten till ort
och ställe med högstegna ben klättra upp till taket på en
förgyld brandstege, nägonting som, ehuru höjden är en
obetydlighet nu, emot hvad den var då kopparslagaren
Palm steg upp och fäste tuppen år 1700, likväl icke
är ett särdeles beqvamt arbete, och hvarför hela Sverge
alltså stannar bos vär patronessa i så mycket större för-
bindelse. Sedan hou gitvit tuppen hans plats på tak-
åsen och kransat honom med flickornas blomsterfestoner,
håller hon från höjden en oration, samt utsäger med
den öfve rlägsenhet i religiös vältalighet, som man i
hernes tal vid brbelsällskapets ärshögtid beundrat, den
slutliga välsignelsen öfver tuppen, och dricker derpå hans
skål ur en flaska hönsbuljong, som hon för detta ända-
mål medtagit. Pn triumfsång lärer äfven för tillfället
vara författad af en viss namnkunnig. skald ur de högre
hofkretsarna.
Apropos om skalden ur hofkretsarna, så torde du
kanske ha gjort en flyktig bekantskap med en hop O-
betydligheter, som under namn af Cajsa Rulta stå att
läsa i en nummer af Aftonbladet för kort tid sedan.
Aftonbladet är ett dumt blad. Det förekomer i
denna Cajsa Rulta? någonting särdeles misslyckadt,
som tyckes åsyfta att förlöjliga Herr von Beskows be-
rättelse i sina Vandringsminnen om besöket vid Giu-
liettas graf. Cajsa Rultas författare borde tacka Gud,
om han visste, hvad Giulietta var för ett utmärkt frun-
timmer, han skulle kanske då icke sjelf tycka så illa
vara, om han från dess graf ägde något minne. Hvad
det beträffar att skalden skickat souveniren hem till sin
Laura, så borde förf. begripa, att man icke kan vara
nog pjäkig och sentimental för att vilja sända en bit
mossa ända från Italien till Sverge, utan att detta en-
dast är ett vanligt, högst poctskt talesätt, och att hvarje
skald nödvändigt för sitt lyriska behof, och synnerhet
då han reser, måste ha någon fiktiv älskarinna i hem-
met, den det ståndar honom fritt att gifva hvad namn,
honom lyster. Laura är ganska vackert. Men det der
är allt saker, som ligga uågot för högt för Aftonbladets
prosaiska naturer. Vår skyddspatronessa har för öfrigt
i anledning af samma Cajsa Rulta, och dess krog-
rörelse, mutuer, och sju talgade dj —r,? — hvilket,
i förbigående sagdt, är galet citeradt, ty der står, horri-
bile diciu! icke mindre än Psjutton, — gifvit vederhbö-
rande en pikant lexa angående deras egen bildning och
hyfsning, i hvilket kap itel de alltid hafva så mycket att
anmärka mot sina antagonister, Upsala Corresponden-
ten har äfvenledes en ganska rolig visa i någon af sina
sednaste numror, deri en viss B— ska, du vet, klagar
öfver Aftonbladets trolöshet, som nu förskjutit henne för
PCajsa Rulta, vid hvars källa den otrogne funnit sin
PGiulietta. Du bör skafla dig att få läsa visan; den
är Ver kligen qvickt skrifven.
Med estime Öre.
Qvidam Qvidamsson.