nungens Befallningshafvande i Stockholms stad företagit
sig alt befalla eller (erinra — lika godt) stadens dom-
stolar, alt icke låta sina betjente besöka någon diplomat!
Har han besinnat hvad följden kan blifva af denna
erinra? Anungen skola domstolarne skratta derat —
och då har Konungens Befallningshafvande blott kom-
prometterat sig sjelf — eller ock skola de hörsamma.
Nu är det möjligt, att diplomater få affärer i andra län;
och då skall der råda en annan ordning och lag, än
här, i fall icke de öfrige Befallningshafvande behaga ut-
färda likadana ordress. Nej, om en domstol skall fä-
sta alseende på någon befallning, som rörer dess behö-
righet elier procedure, så måste den vara allmän och
vara tillkommen i laglig väg; och så långt åro vi väl
icke ännu komne, att en af Konungens Befallninge-
hafvande på fri hand utskickad befallning, eller erinran,
eller hvad man vill kalla det, maste gälla såsom rätte-
snöre för en domstoll. — bet förundrar oss, att Råd-
husrätten, som synes hafva ganska klart begrepp om
lagens och sin värdighet, vändt sig till Öfsersåthåillaren,
såsom en skyldighet och icke blot såsom en rättighet,
hvilken alla domstolar äga, att begära haudräckning.
Då detta Hr OfverStäthållarens försök är efterti inkligt,
är deremot Hr StatsMinisterns räsonement, om hvad Hr A-
bella troligen komme aut göra eller icke göra, endast
och allenast ett ämne för munterhet. han dylikt nä-
gonsin bliltva ett skäl för en domstol, att förfara så el-
ler så. Äfven en diplomat synes böra kunna fatta, att
i fråga om lagliga procedurer, det icke lönar att tala
om annat, än hvad som är rätt eller icke rätt.